Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I konstnärens öga

Ann-Christine Snickars, 28.5.2005
Stina Kackur: Alv s., Scriptum 2004

Stina Kackur som också är bildkonstnär och skulptör har givit ut fyra diktsamlingar sedan 1980. Hennes dikt har inte haft någon brådska. De två första samlingarna hade en uttalat kristen inriktning, ”nästan predikande” har författaren själv sagt. Ett eftermodernistiskt poetiskt intresse, som värjer sig för sådant, fastnar lika dåligt där som vattendroppen på en oljig häll. I de två senaste samlingarna, i Brödet Nära Stenen (1999) och i den nyaste som kom ut i fjol, har dikten börjat kila in sig i ett språk som dels står i dialog med ett (bild)skapande, dels beskriver ett växande, i den senaste boken rent av en växtlighet.

Den nya diktsamlingen heter Alv. Den som arbetar med jorden vet vad det betyder, men det förklaras också i den allra sista dikten: ”alv är det lager som ligger underst// (en oberedd fukthållande matta, en/ massiv lermättad zon)//…

De känns att de nya dikterna har en förankring i ett djupare liggande lager, i skapandets startmotor – eller någonstans vid den konstnärliga kreativitets premisser. Dikterna opererar ofta antydningsvis, men kan också ha en hög grad av konkretion. Jag tänker mig att den läsande liksom sitter i konstnärens öga. De första dikterna kan kanske hjälpa till med hjälpande fraser och stickord för fortsatt läsning. De talar om skiftningar i ljussättningen, om perspektiv och minne.

Ett djupare seende

Det handlar om ett slags djupare seende som bildkonstnären och poeten har gemensamt. Andra avdelningen innehåller också bilder av en skulptural kroppslighet, och tar avstamp i en skulpturinstallation av Joel Shapiro, som leker med sina människolika skulpturers storleksförhållande till rummet (och åskådaren relaterad till dem): /…/”rummet syns oändligt för de små men/ förminskat för de stora/ vem som är skulptur och vem som är åskådare vet bara den/som byter plats

Den sista avdelningen är ett slags arrangemang av växter, eller meditation över odlingsinstruktioner tagna ur en bok om trädgårdsodling utgiven av studieorganisationen Hermods 1944. Den utmynnar i dikten om jordlagret alv i ett par rader (”urladdning laddning/ följs av sin skugga; avskalat skal”) som egentligen kunde höra hemma också i en annan avdelning, det tredje avsnittet i samlingen som jag läser som en intern rapport från skaparprocessen. Den är inte alldeles lättfattlig för den verkar också i en sorts bortvändhet, men den är mycket suggestiv, fläckvis magnetisk.

Glidningen, ett av grundmotiven

Avdelning tre konkluderas i ett avsnitt självreflekterande dikter som också har ett du, och som ibland också är dialogiska till sin konstruktion. De har antydda spalter. Stämningen är elegisk, lite fjär, men det finns en precision i uttrycket här också och man känner igen ett av grundmotivet: skiftningen, glidningen, den lilla rörelsen med de stora konsekvenserna. Man kan hantera det högtidligt, som här: ”/…/ Hur lätt/ förflyttar inte virveln sitt innehåll/ ringlat/ i sin fördjupning// så mycket att lossa; / i linorna fäst

Alv är en bok man kan hitta nya skiftningar i vid varje omläsning. Det går att välja olika dikter som ingångar, som position där man betraktar det övriga. Samlingens fjärde dikt indikerar en större yttre dramatik. ”Vi har fått besked”, börjar den, ”en komplicerad konstruktion/ där texten spretar/ orden kryper/ genom raderna, en myrvägs/ framvällande sveda/ över naken hud//…” Resten kan läsas som vägen där man möter det, vad det nu kan vara vi alla måste ta del av: sjukdom, dödsbud, personliga besvikelser. Det konkretiseras inte mer än så här: ”alla har sitt och ingen kommer/ undan berättelsen/ om och om //…/” och är i sin strama men ändå öppna form besynnerligt trösterikt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto