Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Stjärna, medelmåtta eller före sin tid?  Om Sally Salminens återkomst

Ulrika Gustafsson, 23.12.2019

 

Sally Salminen (1906–1976) beundrade rymden med de majestätiska himlakropparna. Nebulosor på hisnande avstånd och planeter på iskall vandring. Hon kunde vänta in en särskild. Stiga upp på natten bara för att få se den vid en viss tidpunkt, i ett visst väderstreck. Den röda krigaren Mars, eremiten Saturnus och så Venus, skönast av alla och de älskandes beskyddarinna.

Det är för sensationen med Katrina Salminen gått till litteraturhistorien.

Fredagen den 16 oktober 1936 vaknade hon själv upp som en nytänd stjärna. Nyheten om att hon hade vunnit förstapris med Katrina i Schildts och Wahlström & Widstrands gemensamma romantävling hade spridit sig som en löpeld i Norden och till Amerika. Hon hade varit ett okänt hembiträde. Och så sålde boken i osannolikt många exemplar och översattes inom några år till ett tjugotal språk. Salminen kunde direkt byta bana och bli heltidsförfattare för resten av sitt liv.

Det är för sensationen med Katrina Salminen gått till litteraturhistorien. På Åland, där hon föddes och växte upp, har hon varit som en nationalförfattare sedan 1970-talet. Här och i det övriga Svenskfinland har Katrina länge varit en allmänt erkänd klassiker. Fast det har stannat där. Trots att flera böcker fick fina recensioner också på ”hemmaplan”. Det gäller särskilt Prins Efflam (1953) och Vid havet (1963). Samtida kulturskribenter som Ingegerd Lundén Cronström och Sigyn Alenius lyfte gärna fram henne.

Mellan folksmak och nobelpris

I Sverige har det länge varit mest äldre läsare som kommit ihåg henne, och en och annan litteraturvetare, fast det var där hon hade flest läsare på sitt eget modersmål. Också i Danmark – hennes nya hemland från 1940, då hon gifte sig med den danska målaren Johannes Dührkop och flyttade dit – torde det vara mest sjuttioplussare som kan dra sig till minnes vem Salminen var. En förklaring till den här glömskan är att hon räknats till den finlandssvenska litteraturen; det är i Svenskfinland man bokfört hennes verk.

Och det är de mest kritiska litteraturkännarna från samtiden som präglat den allmänna bilden av henne. Man har gärna framställt henne som enboksförfattare. Bengt Holmqvist frågade sig 1947, i en då rasande finlandssvensk debatt om folksmak kontra finsmak, om man inte redan långt tidigare borde ha stoppat Salminen, ”som på grund av farten från Katrina i fortsättningen fått en rad mer eller mindre bedrövliga alster utgivna”. Vid det laget hade Thomas Warburton i en recension i Finsk Tidskrift redan några år tidigare, 1944, menat att hon ”oftast når endast passabla resultat”. Redan då var han redaktör på Schildts, Salminens förlag. Fyrtio år senare, i Åttio år finlandssvensk litteratur (1984), konstaterar han att Sally Salminen inte ens i Katrina höjer ”sig över en anspråkslös medelmåttighet som prosakonstnär”.

Sally Salminen är ett intressant undantag i Nobelsammanhang.

Salminen delade kritikerkåren med sin roman Katrina – precis som med resten av sitt författarskap. Akademiledamöterna Albert Engström och Henrik Schück verkar ha tyckt att romanen var så suverän att Salminen förtjänade Nobelpriset i litteratur redan på basis av den. Engström föreslog henne till priset 1937. Schück gjorde detsamma 1938 och 1939. Sanna Nyqvist – aktuell med Räjähdemiehen perintö, om Nobelpriset i litteratur – säger att Sally Salminen är ett intressant undantag i Nobelsammanhang; hon är vad man vet den enda finländare som nominerats till priset av andra än finländare.

Sally Salminen blir hela Finlands författare

På finskspråkigt håll har Sally Salminen varit i princip bortglömd. Endast sex romaner av hennes totalt sjutton publicerade böcker har översatts till finska.

Det här är inte riktigt hela bilden. Man har frågat efter henne. Man har påmint om att flera av hennes böcker är betydande prestationer. I kvinnolitteraturhistoria. Ett annat exempel är Irma Perttulas analys av Prins Efflam (1953) som en modernistisk och grotesk roman i doktorsavhandlingen Groteski suomalaisessa kirjallusuudessa (2010).

Men ändå: I dag är det som om författarskapet framträder i ett nytt ljus. I synnerhet på hemmaplan. På både finska och svenska i Finland.

År 2017, när Finland firade sina 100 år, uppmärksammade Yle Katrina som 1936 års bok. Det var på förslag av Laura Ruohonen, som beskrev romanen som den saknade pusselbiten i Finlands historia. Vad hände på Åland? Vad hände kvinnorna? Och hon jämförde den med Väinö Linnas Okänd soldat och Under polstjärnan. Så gav förlaget Teos ut Katrina i ny finsk översättning av Juha Hurme (2018). Och efterfrågan har varit så stor att förlaget fått lov att trycka till tre gånger. Här har också Tuija Pallastes ingående reportage om Salminen i Helsingin Sanomat sommaren 2019 spelat in. Rubriken löd ”Suuri Tuntematon”. Det finns planer på att ge ut också Min amerikanska saga i finsk översättning. Och 2021 spelas Katrina av Tampereen Työväen Teatteri.

Att skriva litteraturvetenskap är att utöva makt

Min ljusa stad (2019), min biografi om Sally Salminen, har hunnit komma ut i Finland och Sverige, och den har välkomnats som en ”efterlängtad upprättelse för Sally Salminen” (Nya Åland 22/10 2019). ”För första gången träder hon här fram som den begåvade, ettriga och debattglada person hon var”, skrev Benita Mattsson-Eklund i Ålandstidningen den 4 oktober. Det har funnits en beställning på en bok om Salminen, konstaterade Philip Teir i Dagens Nyheter den 11 december. I vår ger Schildts & Söderströms ut Katrina,  i efterlängtad nyutgåva, som det står på förlagets hemsida.

Medan jag arbetat med boken har jag lärt mig några generella saker om kunskap, smak, makt, perspektiv. Egentligen visste jag redan. Det är inget nytt jag kommer med. Självklarheter, kan man tycka. Men jag har sett det tydligt demonstrerat för mig, att självklarheter rör det sig då inte om.

Sally Salminen är en stjärna, och det är som om hon syns särskilt bra på sin bana härifrån, där vi står nu.

Att skriva litteraturvetenskap är att utöva makt. Kunskapen om litteratur är delvis obestridliga fakta – absolut – men också smak. Den är subjektiv och beroende av perspektiv – av tid och rum, klass och kön och genrepreferenser. Av författares benägenhet att stanna eller att resa, att överskrida gränser.

Vad är då kvalitet och bra litteratur? Vem skriver vår litteraturhistoria och för vem?

Jag har lärt mig att man måste gå till de viktigaste källorna. Jag har läst det Salminen faktiskt skrev: romaner, memoarer, reseberättelser, kortprosa, debattartiklar, krigsreportage, skådespel, poesi, brev, dagböcker.

Och hon har träffat mig. Med sin övertygelse om att varje individ räknas. För att hon undersökte sin samtid och lade beslag på förbjudna och ”manliga” områden. Skrev om vad en kvinna får vara, om sexualitet, krigen, psykisk ohälsa, män. Frågor vi fortfarande tampas med. För att hon aldrig nöjde sig med det svartvita; att gå är frihet och möjligheter, men också ensamhet och rotlöshet. För att hon inte förskönade men ändå alltid hittade en väg framåt. Utopin. För att hon överraskat mig. Hos henne är den skrivande, rasande och sanningssägande kvinnan en furie med flammor i håret.

I utkantens utkant

Clas Zilliacus föreslår i inledningen till Finlands svenska litteratur II (2000) att en kultursfär i marginalen, som den finlandssvenska, kanske är tveksam inför något så ytterligt som sin egen marginal. Det är en förklaring till att även en roman som Katrina erkänts motvilligt. Här ges också en möjlig förklaring till att just Katrina intresserar så stort på finska – igen: Folklivsskildringen hör till den finskspråkiga litteraturens kärna, medan den värdesatts lågt på svenska i Finland.

Jag tror att det över huvud taget kan vara svårt att få syn på en förebild på nära håll. Att det är lättare att beundra på avstånd. Men också att det är värdefullt när man väl får syn på en, som det var för författaren Carina Karlsson när hon som tonåring slukade Salminens memoarer och fick kraft av att veta att också en flicka från landet på lilla Åland kan bli författare. Av att Salminen vågade vara ”besvärlig” och både drömma och skriva vidare trots motstånd, för själv var Carina uppfostrad till en snäll flicka.

Upprättelsen av författaren är också en upprättelse för hennes läsare, som känt igen sig, som fått tröst och inspiration, som fått se också liv som sina egna synliggjorda. Avstånd ger överblick. Värderingar från förr kan lukta unket. Kompetens att ompröva gamla sanningar har tillkommit på bred front.

Det är som om tiden kommit ifatt Sally Salminen. I memoarboken I Danmark (1972) kommenterar hon själv att hon var före sin tid, då hon berättar att hon efter många år läst På lös sand (1941) igen – sin roman om fundamentalism och vinterkriget – och att hon förundrats över ”hur denna bok vid själva utkommandet fick så rakt motstridiga omdömen som endast ett konstverk tiden ännu inte är mogen för brukar få”.

Sally Salminen är en stjärna, och det är som om hon syns särskilt bra på sin bana härifrån, där vi står nu.

Ulrika Gustafsson
FD i litteraturvetenskap, förlagsredaktör och skribent, författare till Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen. SLS/Appell, 2019