Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En värld i fickformat

Carita Backström, 10.11.2006
Susanne Ringell: En god Havanna – Besläktat s., Söderströms 2006

Det finns författare som har en så egen röst att det inte går att ta miste på den. De är som filmens auteure-regissörer och det har något att göra med tonträffning. Susanne Ringell är en sådan författare. Hon skriver prosa som andra skriver poesi, hon skriver i fickformat, men i hennes ficka ryms hela världar.

Denna gång befolkar hon sin värld med en samling vilda och egensinniga typer av det utrotningshotade släktet finlandssvensk arbetarklass. Några vattusvenskar ryms också med, och ett antal bisarra varelser av obestämd härkomst. Hon kallar dem ”moster” och ”syssling” och ”more” och ”min man”, men om de här personerna står att finna i kyrkböckerna eller civilregistret, eller om de på riktigt är släkt med författaren är osäkert och av föga vikt. Det räcker att de som litterära porträtt är levande och på pricken fångade.

Metoden känner man igen från Susanne Ringells tidigare kortprosa, Av blygsel blev Adele fet och Vara sten, men det förtar ingenting av förnöjelsen att läsa En god Havanna.

”6:an”

Porträtt av gudföräldrarna Lyra och Anselm som arbetar vid spårvägen. Anselm kör och Lyra knipsar biljetter och håller ordning i vagnen. Eftersom hon ibland måste ropa ”Käykää peremmälle vaunussa!” lär hon sig litet finska. Det blir en fjäder i hennes Pernåhatt, men det låter hon inte Anselm märka för det skulle rubba balansen dem emellan. Efter pensioneringen bor de i ett litet hus proppfullt av porslinsfigurer, zigenerskor, negrer och tjurfäktare. Proppfullt ”av fjärran. Fjärran, som de välbekanta gatunamnen i Arabia”.

På två minimala sidor får Susanne Ringell allt detta att rymmas: den snart glömda tiden när det ännu fanns konduktrissor i spårvagnarna, klassperspektivet, de östnyländska finlandssvenskarna som arbetade på Helsingfors trafikverk, det barnlösa paret som genom sitt strävsamma liv upprätthållit en tålmodig balans och sparat på minnen av, eller drömmar om, fjärran. Och så den historiskt korrekta knorren om linje 6 som går till stadsdelen Arabia med de exotiska, för Lyra och Anselm välbekanta, gatunamnen. Det är som att bläddra i fotografen Signe Branders Helsingforsbilder – bara att man får ännu mera: hela livsöden.

Vemod

Det går ett stråk av vemod genom texterna. Vemod är en känsla, eller ett tillstånd, som kan fylla en människa, men inte knäcka henne. Vemod är aldrig aggressivt, fast det kan vara uttryck för en protest mot en utveckling som gör illa och kör över. Som t.ex. jordbrukspolitiken som tvingar bonden att likt en performancekonstnär paketera sina åkrar och sedan att anpassa sig, börja med tidig nypotatis som mår bra under plast. Gammal potatis tar han inte upp för den får ögon.

Susanne Ringell balanserar skickligt på vemodets kant, ibland, men mycket sällan, kantrar det över i nostalgi, ibland i riktig sorg. Som sorgen över barnlöshet, hjärtskärande vackert skildrad i bilden av en krolliljas fallande kronblad och den spermielika vita ståndaren: ”Länge sedan är allt detta begravet, blossar bara oförhappandes upp ibland, starkt lågande som stråken av mjölke på svedjelanden”.

Bråddjup

Innerst inne är Susanne Ringell en skoningslös iakttagare av människosläktet. Man märker det inte genast för anslaget är roat och humoristiskt. Men under den lättsamma ytan lurar bråddjupet och ondskan. Det finns elaka och hemska typer, särskilt i den senare delen av boken. T.ex. Edvin, som är ”våldskrank” och blankar sitt bälte. Ett poetiskt destillat av familjevåldets brutala mekanismer, och vi drabbas på riktigt av Edvin. ”Hans osällhet. Hans hemsökelse”.

Det finns också surrealistiska historier och historier man närmast kunde kalla ”sjuka”, så där som det finns sjuka vitsar. Mörka och undermedvetna sidor som komplicerar bilderna. Allt kan ju inte vara blankat och fint, det menar också paranta svärmor som envisas med att bära konstiga strumpor som ”har sugit i sig och åt sig och vet något om livet”.

Att lära känna sig själv – inifrån

Indirekt växer också ett slags självporträtt fram. En blyg person med dragning åt det slarvigt bohemiska och det frodiga förfallet. En kvinna som vill ha en brygga hoplappad av minnen och förhoppningar. Absolut ingen pontonbrygga, inte heller busterbåt eller gräsklippare. Inte ens hemslöjd. Med avsmak betraktar hon ”alla dessa drejade byttor längs vägarna, fula förfelade, som fläckar efter överkörda djur”.

Nå, nå, tänker jag, så får man ändå inte skriva och varför är en egenhändigt hoplappad brygga bättre än en egenhändigt drejad bytta? Men i nästa stycke riktar Susanne Ringell sin skoningslösa blick inåt: ”Skriv inte när du är svettig och dysterdäst. Förmena inte, förmena aldrig folk deras försök! Tänk på dina egna, på dina tusentals lytta bokstäver som alltjämt trängs i väntrummet till evigheten.”

Jag frågade en cigarrökande vän vad det är för speciellt med att röka en god Havanna. Det är som att lära känna sin kropp inifrån, sa han. Kanske det, tänker jag, men med Susanne Ringells Havanna lär man känna också själen. Och den är beroendeframkallande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto