Enligt Nobels bestämmelse bör litteraturpriset gå till verk som har ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Hur har snillena i Svenska Akademien tolkat detta i världslitteraturens bergmassiv?

Svenska Akademien är Sveriges ledande kulturella aktör, ett samfund som är slutet och befriat från skatt. I styrelsen finns 18 medlemmar som åtnjuter stora privilegier fastän de inte lyfter lön.

Akademiens verksamhet och sammansättning har behäftats med allvarliga problem. År av maktmissbruk har avslöjats i kabinettarbetet, utfört i skydd från världens ögon.

I våras, då flera ledamöter lämnade sina stolar nästan samtidigt blev Akademiens motto ”Snille och smak” snarast ett skämt. Samtidigt meddelade Akademien att man inte kan dela ut årets Nobelpris, det kommer i stället att utdelas samtidigt med nästa års pris.

Jag känner på mig att priset inte nödvändigtvis kommer att delas ut då heller.

Akademien kommer kanske aldrig att återvinna sin trovärdighet efter att kulisserna man upprätthållit kollapsat så spektakulärt.

Ur prisprocessens synvinkel är ledamöternas massavhopp en förlust som man inte hämtar sig från på ett år eller två. Gott och väl om det kan ske på tio år.

Snille och smak. Eftersom Svenska Akademien är ett varumärke är det viktigt att upprätthålla den egna trovärdigheten. Men som Sanna Nyqvist  säger i Parnasso (3/2018) kommer Svenska Akademien kanske aldrig att återvinna sin trovärdighet efter att kulisserna man upprätthållit kollapsat så spektakulärt.

För Nobelprisets del  handlar trovärdigheten om ledamöternas kompetens att sålla ut världslitteraturens toppnamn. Redan mottot pekar ju  på det. Den kompetensen har nya ledamöter inte, de är beroende av de övrigas kunskap i frågan.

* * *

Hur ska det gå för priset när juryn sargats av en offentlig skandal? Det är möjligt att Svenska akademien sitter på lösningar visavi Nobelpriset som man tidigare kringgått.

Ett alternativ är att ge priset till en som länge varit förhandsfavorit, till exempel till Milan Kundera. Det skulle inte kräva mycket huvudbry och skulle inte vara svårt att motivera.

Men en så enkel lösning skulle stå i strid med Akademiens traditioner. Ett annat alternativ är att överflytta ansvaret för prisutdelningen på andra. Kungliga Vitterhetsakademien anmälde genast sitt intresse för att överta utdelningen av Nobelpriset.

–Vi har den behövliga kompetensen, kommenterade Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap, som representant för Vitterhetakademien, i en intervju i maj. Där finns alltså snillen med smak som kan ersätta klåparna i Akademien.

Vitterhetsakademins utspel går i princip väl ihop med Alfred Nobels testamente.

Svenska Akademien bestämmer inte ensam om Nobelpriset i litteratur. Nobelstiftelsen som styr penningströmmarna som möjliggör priset, håller ett vakande öga över det hela. En annan viktig faktor är Nobels vaga testamente som fastslår att den instans som delar ut priset är ”akademien i Stockholm”. Tolkar man sakernas tillstånd mot vad det står där kan Vitterhetsakademien mycket väl överta utdelningsansvaret.

En tredje faktor med inflytande är Sveriges kung, som är Nobelprisets beskyddare.  Kungen har i själva verket redan ingripit i ärendet när han förändrade reglerna för akademiledamöters avgång. Om Akademiens kris fortsätter och fördjupas kan han behöva gripa in igen.

Avgörande är om Akademien lyckas välja in nya medlemmar  i stället för de som avgått, och om man får fart på verksamheten igen.

Enligt Jukka Petäjä i Helsingin Sanomat (4.5. 2018) räcker utnämningsprocessen för nya ledamöter i enlighet med reglerna flera månader. Minst 12 ledamöter måste vara närvarande för att besluta om priser,  så den nuvarande stympade akademien behöver åtminstone två nya medlemmar.

Att förnya Akademiens gamla arbetskultur kan vara en ännu knivigare fråga än valet av nya ledamöter.

* * *

Nobelpriset i litteratur är väl den globalt sett största hedersbetygelse en författare kan få. Andra litteraturpris som har lika starka varumärken  finns också, som det franska Goncourt-priset, det amerikanska Pulitzer-priset eller det engelska Booker-priset.

Mätt i pengar är ändå Nobelpriset det största, ungefär 900 000 euro. I prestige smäller det också högst. Om en författare av världsklass drömmer om något är det om Nobel.

Alfred Nobel som initierade och möjliggjorde Nobel-prisen var själv på många sätt ett snille. Nobelprisen skulle inte finnas utan dynamiten, en uppfinning som  Nobel själv tog patent på, och som man använt för att spränga allt möjligt till snus i mer än hundra år. När Nobel dog 1896 var han en av världens rikaste personer.

Att Nobel hittade på att låta de bästa författarna och vetenskapsidkarna tävla om räntan på hans mäktiga förmögenhet var ändå nödvändigtvis igen stor snilleblixt. Vem har då nytta av att man jämförförfattare och litteratur?

Nobel var en affärsman av renaste vatten. Han hade säkert väderkorn för marknadsnischer.

Om böcker skulle vara gratis alltid och överallt skulle litterära priser bli irrelevanta. Litteraturpriserna är ju en institution som är skapad för försäljning och marknadsföring. Nobelpriset är en av stöttepelarna i en sån marknadsekonomi.

Så galet som det låter är författare ofta förtjusta i tanken att vara förmer än andra.

Det motstridiga med Alfred Nobel var att han också var en stor idealist. Han intresserade sig för freden och idéer om det allmänna bästa, sånt som passar illa ihop med marknadsekonomins konkurrensmentalitet.

När författare jämförs med varandra i litterära prisutdelningar beror deras rankning sinsemellan i allmänhet på den attraktionskraft de har vid den tidpunkten, och vilka resultat de uppnått. Författaren kan råka bli nominerad, eller kamma hem hela vinsten.

När en finländsk författare tävlar till exempel om  det hemtama Finlandia-priset möter det aktuella verket andras just då aktuella verk. Det frågas inte efter huvudverk. Det är fullträffen för dagen  som kandiderar och kanhända vinner priset.

Nobeltävlingen är ett annorlunda race. Nobelpriset ges för ett livsverk, för allt som författaren har skrivit. Nobelpriset är alltså ett författarpris.

Så galet som det låter är författare ofta förtjusta i tanken att vara förmer än andra. Andra åter gör motstånd mot detta till sista blodsdroppen, motsätter sig hela prisinstitutionen och kan till och med tacka nej till priset.

Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset 1964 av ideologiska skäl. Han ville inte förskriva sig till det system priset var en del av.

Boris Pasternak tackade ner till Nobelpriset 1956 sedan han i sitt hemland blivit förpassad till den litterära marginalen på grund av priset. Det sovjetiska författarförbundet hade helt kallt uteslutit honom eftersom man ansåg att priset till honom var en antisovjetisk handling. Om han hade rest till Stockholm för att plocka upp priset hade han inte kunnat återvända till sitt hemland.

Förbundet segrade över Nobel. Pasternak själv ville vara del av både förbundet och Sovjetunionen.

Ett intressant drama seglande upp 1925 när George Bernard Shaw valts till nobelpristagare. Han tackade ja till priset, men avstod från pengarna. – Jag har redan tillräckligt, var hans personliga motivering.

* * *

Låt oss föreställa oss världslitteraturen som en bergskedja där de enskilda bergen är nationella toppar. Utsikten skulle kunna jämföras med Lappland, där mjuka fjäll följer på varandra.

Författaren stiger mot sin nationella topp, långsamt längs sluttningen. Under decenniernas lopp lägger han märke till andra som blir intresserade av författarskapet, översättningar fladdrar iväg till andra fjäll.

När en författare har kommit till toppen på sitt eget fjäll kan man börja jämföra honom med andra länders toppar. Vem är den som når högre än alla andra, den som kanske kunde få Nobelpriset?

Tiotals möjligheter kan skönjas vid horisonten. Som författarnas höjdmätare kan man använda till exempel försäljningssiffror, antal översättningar, eller de estetiska läsningarna i ett huvudverk eller till och med författarens personliga egenskaper.

Nobelkandidaten är ändå själv något av de dimmiga bergens gorilla. Hen vet inte ens själv att hen är kandidat. Hen hör sitt namn ljuda över fjällen gång på gång och gissar möjligtvis vad som är på gång. Men om och när priset trillar ner i famnen, överraskas hen i den situationen säkerligen med brallorna nere.

Enligt Nobels bestämmelse bör litteraturpriset gå till verk som har ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Hur har snillena i Svenska Akademien tolkat detta i världslitteraturens bergmassiv?

De har gjort det på så sätt att priset modigt och fördomsfritt har delats ut också till sådana författare som den stora allmänheten inte känt från tidigare. Samtidigt har redan kända namn och förhandsfavoriter förbigåtts.

Medvetenheten om detta gör Nobelpriset till en verkligt nervpirrande tävling för dem som på riktigt skulle vara värda det.

Litteraturen har ett långt minne. Litteraturen är en av de få mänskliga aktiviteter där upphovspersonens åldrande snarare är ett krav än en belastning.

Vägen till nobelförfattare tar decennier i anspråk. De som fått Nobelpriset har i regel varit i pensionsåldern med ett långt författarskap och många översättningar bakom sig.

Nobelpriset är inte bara varumärke, det är också högt värderat som institution. Som sådan ifrågasätts den sällan – inte ens då priset går till någon som inte noteras i ämnet litteratur i världens ledande universitet.

Sveriges litterära kultur är mycket äldre än den i USA eller till exempel Finland.

Ibland har Svenska Akademiens val verkar underligt, godtyckligt eller slumpartat.   Pristagaren kanske har skrivit en stor bunt sånglyrik, som Bob Dylan (som fick priset 2016).

En annan ”underlig” pristagare var Winston Churchill (prisbelönt 1953). Han fick inte priset för  sin skönlitterära insats utan för hans ”mästerliga beskrivningar av historia och biografier liksom för sin briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”.

Ett ögonblick, nu! Strålande talekonst kammade hem Nobelpriset?

Churchill som var en flitig skribent gav ut endast en skönlitterär bok under sin livstid, den politiska romanen Savrola, år 1900.  Läst den, någon? Verket översattes till finska först 1956 (under titeln Kansa nousee, övers. Toivo Wallenius; finns på svenska sedan 1944, översatt av Hugo Hultenberg). Att Churchill fått Nobelpriset kan ha satt fart på projektet.

I Nobelprisets historia finns också inblickar i författarnas trängda läge i slutna stater. Nobelpriset har varit en svår nöt att knäcka för Sovjetunionen också i andra fall än Pasternaks.

Nobelpriset 1970 gick till en sovjetmedborgare, Aleksandr Solzjenitsyn, som hade publiceringsförbud i sitt hemland redan då. När GULAG-arkipelagen först gavs ut i Paris hösten 1973  förvisades han från Sovjetunionen, och han mottog Nobelpriset först 1974.

* * * 

Låt oss återvända till kompetensfrågan jag slängde in i inledningen. Vem är det snille som ser när en författare i världsklass höjer sig över de andra? Har svenska akademiledamöter större kompetens att bedöma olika länders nationella toppförfattare i relation till varandra än till exempel en amerikansk litteraturprofessor?

Visst, och av fler anledningar.

För det första: En svensk akademiledamot har antagligen arbetat med sådana jämförelser under hela sin akademikarriär. Hen har bekantat sig med världens toppförfattares verk ur nobelsynvinkel kanske i decennier.

För det andra: Sverige är ett till folkmängden ett litet land men som högkulturell nation är det stort. Sveriges litterära kultur är mycket äldre än den i USA eller till exempel Finland.

Vem minns huvudpoängen i Juha Hurmes Finlandia-tal i höstas? Vi borde verkligen lära känna Sverige mer än på den språkliga nivå som Hurme efterlyste. Hur mycket bättre skulle vi inte förstå historien då, den historia då Finland var en del av Sverige (mer än 700 år)?

Vi hurrifobiska finnar (hurrifobi =svenskskräck, övers. anm.) har svårt att tänka på hur mycket närmare till världslitteraturens centrum Sverige har. Finland är ett litterärt ett perifert land, i motsats till Sverige.

Mindre litterära pris delas ut på många håll. Men Nobelpriset kan inte delas ut av vem som helst.

Om Donald Trump twittrade att till exempel finnarna för hans del kunde få ge Nobelpris till vem de hade lust, skulle man skratta mer åt den tanken än åt honom. Om svenskarna skulle det inte gå att vitsa på samma sätt. Det var ju också de som hittade på priset, eller hur?

Jag tror att just i Sverige hittar man de snillen som kan besluta om hur man bäst behåller varumärket Nobelpriset för kommande generationer. Men det kan ta sin tid – i december har man säkert inte ännu tänkt klart.

Jari Olavi Hiltunen
Skribenten är lärare och kulturjournalist, bosatt i Ulfsby i Finland.

Foto: Marko Simonen