Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Scener från det nya Sydafrika

Carita Backström, 11.11.2005
: Sydafrika berättar - En stereo i Soweto s., Tranan 2005 Kääntäjä(t): Jan Ristarp

”Här har du, bäste läsare, fått fatt i tjugosju noveller från det nya Sydafrika. Inget dåligt napp. Ta för dig!”Så uppmanar oss litteraturforskaren och kritikern Stefan Helgesson i förordet till antologin En stereo i Soweto. Hans ord kan man lita på, han kan Sydafrika och södra Afrikas litteratur utan och innan. Så jag tar för mig.

Första novellen: ”Arbetarna i Slovoville” av Johnny Masilela. En samling män och kvinnor sitter på den dammiga marken och lyssnar på Jeremiah Wimbi som uppmanar dem ”att allvarligt tänka på att de borde bygga en skola åt oss, barnen i Slovoville”. Berättaren är ett barn som uppmärksamt följer diskussionerna om hur de insamlade pengarna ska användas och arbetet göras. Tegel har de inte råd med, men de kan skära upp begagnade oljefat och platta ut dem och de kan samla spik och annat nyttigt där de rika som bor i tegelhusen slänger sitt avfall. En central roll har Farfar, som är känd för att ha greppat en huggorm i svansen och drämt dess gifttänder i ett mopaneträd, som kan svinga en hacka och hantera en spade som ingen annan, och som påminner de vankelmodiga om att allt slags arbete är möjligt om många händer arbetar tillsammans.

Förhoppningar och problem

Det är en uppbygglig historia. Precis som i Lars von Triers film Manderley, där de frigivna slavarna sjungande samlas för att gemensamt rädda den hotade bomullsskörden, stretar Slovovilles män och kvinnor för att bygga skolan. Och slutet är lika bittert som i Manderley. När morgonen randas ligger Jeremiah Wimbi, som har åtagit sig att vakta verktygen över natten, död i dammet med ett knivhugg i bröstet och alla verktyg är borta.

En bit komprimerad sydafrikansk verklighet. Så kan man läsa många av berättelserna: som minireportage från det nya Sydafrika, post-apartheid. Ett land med 45 miljoner invånare (plus ett stort antal lycksökare från andra afrikanska länder) och 11 officiella språk. En av världens mest progressiva grundlagar. Yttrandefrihet, rätt till skolgång och hälsovård för alla (i teorin), en långsamt växande svart medelklass. Men också ökande klassklyftor och ett våld som inte i första hand har vänt sig mot de vita, utan inåt, mot de egna. Kort sagt: stora förhoppningar och enorma problem.

Sådan är den scen, eller de scener, på vilken antologins berättelser utspelar sig. Den ökända stadsdelen Hillbrow i miljonstaden Johannesburg, Cape Flats dit den färgade befolkningen från legendariska District Six i Kapstaden tvångsförflyttades, ett lyxigt konferenshotell på kusten där ”svart nationalistisk kapitalismekonom” möter ”vit socialdemokratisk utvecklingsexpert”, en ödslig landsväg …

Ibland handlar det inte alls specifikt om Sydafrika. Som t.ex. Rachelle Greeffs historia om de två åldringarna som flyttar till ett hem för gamla, där de bor så trångt att de inte kan diska tillsammans. Det har de gjort varendaste dag under sitt långa äktenskap, och det är bara med händerna i löddret de har kunnat tala om viktiga och intima ting. Förlusten gör hemmet ännu trängre och skulle göra detsamma var som helst i världen.

Post-apartheids minnesprocesser

Greeffs berättelse visar att det inte längre är en självklar plikt att ställa sitt skrivande i den Stora Sakens tjänst, så som det var under apartheids dagar. I dag finns det rum för det privata. Ändå rör sig många av berättelserna i minnets smärtsamma landskap. Som novellen ”Guds finger”, en av antologins starkaste. Scenen är en bensinmack där en BMW körd av en svart man stannar. Berättaren är den vita mannen som sköter macken. Medan han tankar bilen drar han sin historia, om hur han har förlorat minnet och inte vet mycket mer än att han tidigare möjligen var en studerad karl eftersom han gillar att citera Shakespeare. Den svarta mannen tiger som muren. När han stiger ur bilen visar det sig att han haltar illa och ser ut ”som om han hade krasats sönder av nånting”.

Han berättar sin historia: flykt, förhör, tortyr, och slutligen utkastad från ett fönster. Innan poliserna släppte taget om hans ben sa kaptenen som ledde förhöret ”Nå, hur ska du ha det, Vusi? Att vara eller inte vara? Det är frågan.” Då inser läsaren – vad hon möjligen anat – att offret har igenkänt sin bödel. Det är en skickligt vävd historia och en metafor för de minnesprocesser, traumatiska och selektiva, som sannings- och försoningskommissionen utlöste.

Många av namnen i antologin är okända för mig, men här finns också etablerade författare. Bland dem en av mina favoriter, Ivan Vladislavić, vars novell ”ENDAST VITA bänken” kretsar kring en rekonstruerad bänk från apartheidtiden, huruvida det är acceptabelt att en sådan finns på ett museum, och hurusom Mrs Coretta King låter sig fotograferas på den. Med läcker ironi, men aldrig cynisk, ställer Vladislavić frågor om det bedrägliga begreppet autenticitet och om hur man konstruerar nationella minnen.

Så rör sig novellerna i En stereo i Soweto mellan historien och en nutid präglad av historien. Det är en ojämn samling, men också de mindre sofistikerade bidragen komplicerar bilden av Sydafrika. Så ta för dig, bästa läsare!

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto