Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

I utkanten av tillvaron

Kira Nalin, 13.4.2012
Terézia Mora: Alla dagar 482 s., Rámus förlag 2011 Kääntäjä(t): Linda Östergaard

Alla dagar, skriven av ungersk-tyska författaren och översättaren Terézia Mora (f. 1971), utkom på originalspråket tyska år 2004. Nu har romanen publicerats på Rámus förlag i en genomarbetad översättning av Linda Östergaard. Alla dagar är ett mastigt verk som spretar ömsom hit, ömsom dit. Alla dagar förtjusar och förför, förvirrar och fascinerar om vartannat. I sitt efterord beskriver Andrzej Tichý Alla dagar, som fått sitt namn av en dikt med samma titel skriven av Ingeborg Bachmann, som en ”sällsamt stiliserad storm”. På slutet bedarrar stormen som stormar sig bör, men inte innan peripetin i form av en delirisk flugsvampstripp på femtio sidor. Hela persongalleriet passerar i racerfart och huvudpersonen står framför tribunalen som ska fälla domen:

Vi är framme vid avkunnandet. Det deponerades i ett slutet kuvert innan processen satte igång. Skulle jag kunna få kuvertet? Tack.

Att vara främling – också för sig själv

Abel Nema, en illa klädd man med ståtligt utseende, rör sig genom världen som en vålnad. Han är så gott som stum men talar ett dussintal språk flytande. Han är besatt av sitt arbete på språklaboratoriet och hyser i hemlighet förkärlek för minderåriga gossar. Abel Nema är älskad och åtrådd av många. Hans längtan är våldsam men han når aldrig fram. Läsaren, liksom de flesta andra i hans närhet, får inget grepp om honom. I tidig ålder mister han först sin far och sedan sin stora kärlek, en pojke vid namn Ilja, för att slutligen fly sitt hemland som är i krig. Det ena sammanträffandet upplöser det andra. Abel Nema råkar ut för de mest besynnerliga händelser i det nya hemlandet, men verkar märkligt oberörd av allt som sker omkring honom. Han befinner sig i utkanten av tillvaron. Han saknar pass, han har inga officiella papper. Han är en främling. Även inför sig själv.

Men det är inte bara Abel Nema som yrar mellan bokpärmarna. Terézia Mora bygger upp ett fängslande galleri av karaktärer, av vilka zigenargänget med skabrösa Kinga i spetsen gör starkt intryck på läsaren. Kinga suger musten ur alla i sin närhet med sitt vilda festande och frivola beteende. I grund och botten är hennes destruktivitet ändå en produkt av Fästning Europa.

Tilliten som sprack ljusår för sedan, misstänksamheten som kommer med modersmjölken

Århundraden av utanförskap sätter sina spår. Sparkarna ristar in sig i pannan, bildar djupa avtryck. Jag kommer att tänka på dokumentären Kerjäläsiselokuva (2010) av Hanna Maylett som visades på finsk teve förra året, en skildring av attityderna mot de i gatubilden förekommande romska tiggarna och underliggande sanningar i det finländska samhället. Ett välbärgat finskt par besluter sig för att hjälpa 16-åriga Mihaela att skaffa sig en utbildning i sitt hemland, så hon inte ska behöva åka runt i Europa och tigga med sin lilla son. Omöjligheten i att ta emot den utsträckta handen, som plötsligt vill väl. Är det inte samma hand som tog Mihaelas förfäder i nackskarven och kastade ut dem ur land efter land? Tilliten som sprack ljusår för sedan, misstänksamheten som kommer med modersmjölken.

Språket strukturerar tillvaron

Alla dagar aktualiserar flera teman, bland annat språket som ett medel att strukturera sin tillvaro med. Genom att benämna och organisera försöker människan få bukt på sitt inre kaos. Mora skissar fram en knippe levande karaktärer i en opålitlig värld. Även om yttre krig avslutas och fredsavtal undertecknas fortsätter den inre kampen. Vetskapen om att kanske aldrig få återvända till hemlandet. Existerar landet ens längre? Kanske är det blott en fantasi, minnet är ju som bekant bedrägligt och nostalgin nära till hands. Kvar finns sorgen, en molande tomhet. Hur leva vidare, anpassa sig, integreras, alternativt glömma, då identitet i dagens värld är så starkt förknippad med nationalitet?

Hur anpassa sig, då identiteten är så starkt förknippad med nationalitet?

Alla dagar fascinerar och utmanar även på ett rent tekniskt plan – författaren laborerar självsäkert med berättargreppet, hon rör sig in och ut ur karaktärerna flera gånger på en och samma sida. Först skildras händelsen ur ett jag-perspektiv, i nästa mening har den allvetande berättaren redan trätt in på arenan. I texten finns en underliggande sorg och smärtsam äckelrealism som hotar att spränga bröstkorgen. Opuset går på nästan femhundra sidor och tidvis kan det kännas som att man drunknar i spadet, men i slutändan belönas läsaren furstligt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto