Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikter som saxofonsolon

Ann-Christine Snickars, 7.10.2006
Thomas Tidholm: Error s., Wahlström & Widstrand 2006

För Thomas Tidholm är det litterära fältet en vidsträckt affär. Det börjar i musiken eller i bilden, går över film, drama, barnbok. Längst stannar han i poesin. Hans senaste bok är en diktsamling, Error heter den och innehåller fyrtionio dikter ordnade i alfabetisk följd efter titel. Debuten 1966 hette Försök att se, och det känns väl som om nästan allt han skrivit kunde ha den undertiteln, deskriptivt använt som ”mina försök att se” och samtidigt som en diskret uppmaning: ”försök se!”

Texterna i Error är ordrika, varje dikt en berättelse. Vissa fungerar antagligen bäst som upplästa. Och ibland önskar man ju sig ett slags sekulära andaktsstunder t.ex. på radion, fem minuter reflektion över vad det kan vara att vara människa i dag. Det vore ju inte så mycket begärt, tycker man. Men det kanske det är det.

Tidholms dikter pekar också på vad som i dag kan vara för mycket begärt. Att vara människa bland andra människor, att få slippa bli exploaterad, petad i. Att få vara i fred utan att känslan av samhörighet går helt förlorad. Allt det är väl universella krav. Men de undertrycks av vår tid, som tycks ge oss allt, men som verkar detronisera vår förmåga att dela med andra. Dela främst det immateriella: sin värld, sina tankar, sin existentiella fasa.

En av dikterna lite efter mitten i samlingen, ”Musslorna”, beskriver en situation där detta har skett. Den beskriver en middag, en relation som kunde vara nära, men som är avstängd. Det är en träffsäker och kuslig dikt för att den inte bara skissar privata förhållanden, utan låter dem (via bilden av musslorna, som ju inte ger något ifrån sig) peka ut över något större.

Ett patos som aldrig blir någons dräng

Thomas Tidholm skriver, liksom Claes Andersson hos oss, enkelt i den meningen att alla ord och konstruktioner är lättbegripliga. Men Tidholms sätt att luckra upp gränserna för det berättade är kravfyllt. Dels gör han just så som i nyss beskrivna ”Musslorna”, där greppet mycket liknar just det som man ofta använde för några decennier sedan i samhällskritisk dikt. Man visade hur samhällets förvridna ideal trängde in i de privata relationerna och förvrängde dem. Men Tidholms patos överröstar inte det som sker i dikterna, eller klarare sagt: det är aldrig dräng hos någon riktning eller partiopererande ideologi.

En annan del av Tidholms teknik är att dra in oss läsare i laddade rum, där vi inte kan undvika att beröras av motiv eller diskussioner som ofta förs i dag, och där attityderna redan på förhand är formade, stöpta efter en övergripande (och av statsbudgeten bestämd) syn på barn, åldringar osv. Eller av marknadens, läs, t ex kvällstidningarnas behov av humanstoff för sin till nyhetsförmedling utklädda underhållningsindustri.

Av det senare slaget är dikten ”Barnen”, som beskriver dem som invånare i ett okänt rum det inte är lätt att nå:

”Den som till varje pris vill se barnen/ måste gå in genom porten och/ följa ledstången i mörkret/ Barnen är därinne, men man kan inte höra dem än/ Det finns barrikader som man måste passera/ kartonger och saker som någon har lagt dit/ Man får själv lista ut hur man går/ Det är en kall trappa upp/ i stenen finns gamla maskar /…”

Inlevelseexperiment

En annan typ av instängdhet hittar man i en av samlingens längsta dikter, ”Knutby-pastorns hemliga sex-liv”, vars överskrift öppet (och ända in på de taskigt placerade bindestrecken) satiriserar skandalpressen. Den är ett gastkramande inlevelseexperiment i en tvångsvärld med sekteristisk överbyggnad, där den där kittlade rapporteringen av blodiga och snaskiga handlingar faktiskt är rehabiliterad till en avgrundsdjupt tragisk berättelse i jagform:

…/ Han kom till mig i en porrfilm/ jag var trött då men han sa/ gack och gör sammaledes/ läget hade hårdnat/ och jag gjorde det men/ vissa gånger var det/ som om evigheten hade/ slutat fungera i tvättstugan/ glöm inte heller, det är viktigt/ för förståelsen och saligheten/ att hon var en moder/ så som de alla/ ur sitt skrev, just detta samma/ hade hon frampressat/ barn åt någon annan/ vems är dom nu/…”

Utan galghumor

Tomas Tidholm odlar inte samma galghumor som Claes Andersson nästan gjort till sitt firmamärke. Han är öppet mer melankolisk, han skriver till och med en dikt som heter ”Vemodet”. ”Sitt ner säger vi/ så tänder vi sorgens julgran” avslutas den, den är mer ömsint än ironisk eller rolig. Vi har blivit tillvanda att samhällskritisk dikt ska gå via ironi, hejdlösa sarkasmer och blodig absurdism. Kristina Lugn har precis valts in i Svenska Akademien på sådana meriter. De är fina, men det finns också en annan väg, den lite mer stillsamma och aningen mer inåtvänt iakttagande.

Tidholms kritiska syn på vår väg mot stora och små samhälleliga och personliga katastrofer är ändå långt ifrån gnällige farbrorns. Det finns en mjukhet i anslaget också där han är väldigt skarp. Det är han ofta i Error, som inte beskriver precis hela alfabetet utan går från a (”All denna avsmak”) till ä (”Äcklig känsla”). Första och sista titeln beskriver något som “måste få ett utlopp”. Det står bokstavligen i den första dikten. Kanske den sista frånvarande bokstaven ö kan ge oss läsare sista ordet, lite luft och frihet. För mig känns den marginalen som den knappt hörbara pausen före och efter solot i en prima jazzlåt. Tidholms främsta instrument, saxofonen, kan man liksom höra här. Den är som hans dikt, kraftfull och känslosam.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto