Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Klassiska teman blir aktuella

Bodil Lindfors, 18.10.2001
Thomas Warburton: Förklädnader. Sagor, parabler s., Schildts 2001

Förklädnader är försedd med ett sug, ett skimmer som kommer av författarens oerhörda belästhet, och inte bara det utan också vishet. Vi är inte bortskämda med böcker där författaren har läst, tänkt igenom, smält och i personlig form återgett så mycket stoff med den nakna känslan och den mänskliga sårbarheten i behåll. Boken rymmer både pubertal lidelsefullhet och en gammal mans genomskinliga vemod inför försvinnandet. I vissa av historierna kan man hitta beröringspunkter med Borges just genom deras hisnande spännvidd, och det är vackert så.

Thomas Warburton är en av våra verkligt produktiva författare och översättare. Slår man upp honom på nätets boksökning landar man lätt med ett drygt hundratal volymer i famnen. Sedan Warburtons första diktsamling utkom 1942 har hans författarskap utgjort en kontinuerlig förmedling av språk och insikter, både inom det svenska språkområdet och när det gäller att överbrygga gränser till andra språk- och kulturområden. För ett par år sedan fick han Pro Finlandia -medaljen efter den monumentala översättningen av Volter Kilpis Alestalon salissa 1997. Thomas Warburton har också skrivit essäer, till exempel Brokadbilder: något om 1800-talets Japan (1990) och Spegelbilder från det forna Japan (1994), och på omslagsfliken till hans nyaste bok anges titlarna på hans nio diktsamlingar.

Undertiteln ”Sagor, parabler” anger något av den dubbelhet som är ett av bokens kännemärken: den potentiella motsättningen mellan parabelns didaktiska tonfall och sagans mera lekfulla. I de första två historietterna möter man dem båda: den första, Bönhörelse, är en sedelärande berättelse där en ambitiös författare får goda råd av Apollon i skepnad av en fåraherde, typiskt nog utan att kunna ta till sej visdomen, medan den andra, Sköldpaddan, tar avstamp i den klassiska fabeln och inom den mödolöst korta formen lyckas säja någonting både fantasieggande och allmängiltigt om ambition och förgänglighet.

Just denna dubbelhet väcker en osäkerhet som i sig kan vara fruktbar. Liksom många andra böcker (”punktromaner”, prosalyrik, kortprosa; på finlandssvenskt håll kommer jag i hastigheten att tänka på Anders Larssons Fabuletter och Susanne Ringells Av blygsel blev Adele fet) får den läsaren att fundera över vilken genre som ligger närmast till hands. Jag tänker på det tidspräglade fenomen som man skulle kunna kalla ”det orenas lockelse”: har denna typ av kortprosa fått sin dragningskraft för samtiden just genom att inte vara genremässigt förutsägbar?

Samtidigt känns de här tankegångarna litet ovidkommande i sammanhanget, för var hittar man just den här sortens fabler, parabler och sagor, om inte i en mycket gammal tradition? Något som jag kom att tänka på var Idries Shahs historier från sufi-traditionen (The way of the Sufi; Wisdom of the idiots) som blev kult i början av sjuttiotalet: samtidigt paradoxala och drastiska legender med ambitionen att säja nånting om både det mänskliga och det gudomliga på ett enkelt och naivt språk som ligger så långt från dogmens språk som möjligt.

Bäst tycker jag om Thomas Warburton när han håller sej till det korta formuläret inom vilket han oftast lyckas kombinera det välbekanta och det överraskande. Ofta handlar det om klassiska, för att inte säja arkaiska figurer, teman och tonfall som plötsligt får en hisnande aktualitet. Det här greppet fungerar lika bra i några av de korta samtidsnovellerna: till mina favoriter hör ”Spegelbilden” och ”Den fullbefarne” där Alice Andersen och Jonas Nylund samtidigt växer ut till mytiska gestalter, gåtfulla & underbara. I andra historier är det som formen inte riktigt förmår bära upp innehållet, till exempel den i och för sig tankeväckande historien om barnet som uttrycker sej med språkligt exakta repliker och mamman som talar barnspråk, grälar, hotar och inte fattar någonting. Också de påföljande lite längre novelletterna om bibliotekarien Laurentius och professor Philipsson faller ur det arkaiska formatet och landar någonstans litet trevande mitt mellan kortkortprosa och novell; kanske också innehållet här inte når upp till den förtätade laddning som man blivit bortskämd med i många av de tidigare historierna.

Men hela boken är läsvärd och inte bara läsvärd utan med ett sug, ett skimmer som kommer sej av författarens oerhörda belästhet, och inte bara det utan också vishet. Vi är inte bortskämda med böcker där författaren har läst, tänkt igenom, smält och i personlig form återgett så mycket stoff med den nakna känslan och mänskliga sårbarheten i behåll. Boken rymmer både pubertal lidelsefullhet och en gammal mans genomskinliga vemod inför försvinnandet. I vissa av historierna kan man hitta beröringspunkter med Borges just genom deras hisnande spännvidd, och det är vackert så.

Boken har ett mycket vackert omslag med en detalj ur Caravaggios ”Riposo durante la fuga in Egitto”, där en ängel spelar medan en gammal man håller nottexten. Den har fått sin plats i en av bokens historier.

Köp och läs, ge bort den i julklapp, det är den värd!

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto