Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vår tids aspekter – sedda i ett enskilt öde

Carita Backström, 15.12.2006
Thomas Wulff: En hjälte för vår tid s., Söderströms 2006

Det finns något oerhört charmerande i Thomas Wulffs roman, En hjälte för vår tid, som har att göra med det sätt på vilket författaren förhåller sig till sin hjälte. Intresserat och slarvigt. Inte slarvigt i betydelsen likgiltigt, utan i betydelsen fritt skapande i förhållande till hjältens historiska förebild, orientalisten och revolutionären Ivar Lassy. ”Där det varit nödvändigt har jag givetvis ändrat och fyllt i luckorna och rekonstruerat” lyder hans motto och brasklapp. Och vi går med i leken, för så här kunde det ha varit.

Wulff kallar sin hjälte Ivarlassy eller Ivarl, och i den första delen av vad som ska bli en trilogi får vi följa gossens och ynglingens uppväxt i Baku och hans skolgång i Helsingfors – två hörn av det stora ryska riket – från 1890-talet till 1906. I Baku tillbringar han sina somrar, där finns historieberättare och undersköna kvinnor och tatariska gatpojkar som vidgar Ivarls världsbild och väcker hans sociala samvete. De berättar om fromma mullhor som ertappas med byxorna nere och om de Nobelska oljearbetarnas omänskliga arbetsvillkor. Senare blir han vittne till strejker och revoltförsök som brutalt slås ner, och till zoroastriernas riter.

Terminerna i Helsingfors uppfattar Ivarl som grå förvisning. Inhyst i fröknarna Pallisanders pensionat är hans enda tröst en volym av Tusen Och En Natt som väcker till liv barndomens djinner och houris och det myllrande, kryddoftande Baku. I skolan är han en duktig elev, snöpligt omedveten om vilka samhällsomstörtare som korsar hans väg: Lenin och Trotskij, Eugen Schauman och Lennart Hohentahl.

Fakta och fantasier

Liksom en passant påminns läsaren om vilket revolutionärt näste Helsingfors var för 100 år sen, hur det sjöd i hela det ryska riket. Wulff har inte fuskat i sin forskning, men sina läsfrukter serverar han närmast lekfullt, som ”fragment, incidenter och andra fantasier”. Det ger mig som läsare frihet att själv fantisera, att kanske (om jag orkar och ids) gå till källorna och kolla hur fakta och fiktion möts.

T.ex. följande episod: Vlad Ilitj spankulerar genom Nordiska Kompaniet i Stockholm och upptäcker på ett bord staplar av kamelbruna skärmmössor, som han förtjust provar, riktigt svänger sig framför spegeln. Följer en detaljerad beskrivning av hurusom den äppelkindade, yppiga tvåbarnsmodern Inger Johansson med hjälp av fru Erna Fortén, ”en bestämd dam med rektangulär haka och en gryende mustasch” säljer 34 skärmmössor åt Vlad Ilitj, som nu kan dölja sin skallighet.

Jag har inte kollat, men jag tror att det är ett historiskt faktum att Lenin hittade sin kännspaka skärmmössa på NK. Men köpte han faktiskt 34 st? Kallades han någonsin Vlad (för Vladimir)? Och den äppelkindade försäljerskan och den gryende mustaschen – de måste ju vara Wulffs påhitt. Hädanefter kommer jag att fnissa när jag ser Lenin i skärmmössa, och det är väl ett bra sätt att förhålla sig till stormän.

Mellan pastisch och parodi

Samma lätta grepp finns i Wulffs språk. Han rör sig på gränsen mellan pastisch och parodi. En ålderdomlig, lätt preciös stil, men inte konsekvent genomförd. Det är knappast stilriktigt att tala om ”kaffedorior” och ”pensionatsarmbågar” men de är förträffliga ord att bli påmind om. Inte heller skulle någon när det begav sig ha talat om Eugen Schauman som ”Finlands nationalterrorist” men den slängiga formuleringen fungerar som en kommentar från vår egen tid.

Jag ska nu avslöja att min förtjusning över att Wulff tagit sig an Ivar Lassy blandas med en gnutta avund. Sen många år tillbaka har två av Lassys böcker, Persiska mysterier och Solens och lejonets folk, stått i min bokhylla och väntat på att lyftas fram. För nog är det märkligt att en sådan person är så litet känd. En person som hjälpte den amerikanska kommunisten John Reed till Ryssland, hyllade de persiska kvinnorna och hade för vana att hissa en röd flagga på sin villa i Grankulla.

Ivar Lassy tog politiskt ställning för Finlands självständighet 1917 och drogs under inbördeskriget med på den röda sidan, fängslades upprepade gånger, flydde 1923 till Sovjetunionen, där han innehade olika politiska poster och ett lektorat i orientaliska språk, skrev en marxistisk handbok som sedermera förbjöds, fängslades och avrättades förmodligen 1937. Men ursprungligen skulle han bli forskare och ännu under sina fängelseår i Finland studerade han flitigt. Dock:”ödet bestämde annorlunda. Jag fann mig mycket snart fullständigt isolerad från universitetsmän, förläggare osv. All kultur var upplöst i enkla beståndsdelar: vitt och rött.” skrev han 1920 till sin lärare Yrjö Hirn.

Varje tema väntar på en fortsättning

Med denna facit på hand kan man läsa En hjälte för vår tid som ett förspel där varje tema redan finns anslaget: Kärleken till orienten och dess seder och bruk; de religiösa Murraham-mysterierna lika väl som kvinnornas gåtfulla och lockande värld. Den revolutionära praktiken, som ynglingen Ivarl bara snuddar vid. Det starka sociala engagemanget som väcks i barndomen och som av omständigheternas tvång kommer att föra honom till politiken och bort från forskningen. Dramatiska och färgstarka teman som väntar på att utvecklas. Jag ser fram emot följande del i trilogin: hur kommer Thomas Wulff att fantisera kring vår hjältes fortsatta öden?

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto