Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sociala konstprojekt är poeternas framtid

Timo Harju, 6.9.2012

Sociala konstprojekt kan finansiera det egna skapandet lika väl som kolumnskrivande. Och samtidigt lär man känna de mest skiftande arbetsgemenskaper, anstaltslivet, och mest av allt: människorna där.

Poeternas framtid ligger i de sociala konstprojekten. Jag grundar min tro på följande: att skriva för och med en viss grupp människor, t ex på olika vårdanstalter, i fängelser, i olika stadsdelar, ger poeterna en chans att göra en samhällelig insats. Poesi är en intim genre och poeten kan skapa en viss intimitet där sådan behövs.

Mycket snack men också lite verkstad

På ett otal seminarier har jag suttit och lyssnat till uppriktigt menade festtal om kulturens hälsobringande effekter. Med konst ska samhället byggas! Konst kan rent av åstadkomma besparingar i utgifterna för medicin!

Vid Turun yliopisto inleddes nyligen en undersökning av kulturens hälso- och välståndseffekter under ledning av professor Marja-Liisa Honkasalo. Där ska man klargöra hur man kan tala om detta också utanför festtalen. Men diskussionerna kring temat präglas i mycket av startgropsatmosfär, av stora förväntningar, alltför fort avslutade projekt och brister i kommunikationen.

Men mycket har ändå gjorts, och mycket görs. Fram till 12 oktober kan man söka understöd för konstprojekt i samarbete med olika sociala inrättningar.

Sök! Statliga projekt, som konstnärer från olika områden plötsligt finner sig var en del av, inleds i en jämn takt. Det är bra! Själv har jag fått vara med i t ex projekten Hymykuopat, Osaattori och flera evenemang under i Åbo kulturhuvudstadsår. För det mesta har jag arbetat på äldreboenden, men också på sjukhus, i fängelser, i bussar och i stadsfullmäktige.

Jag har känslan av att särskilt ordkonstnärer behövs i olika  sociala konstprojekt. Tills vidare verkar ordkonstnärerna vara klart färre i jämförelse med t ex dansare. Å andra sidan är ordkonsten särskilt lämpad för att arbeta i par med t ex bildkonstnärer och musiker. Ord kan tonsättas, och så man kan ordna dans i äldreboendet, ord kan målas på avdelningarnas väggar, på örngotten, på personalens arbetskläder. Ord behöver andra konstarter, andra konstarter behöver ord.

Diffust och skrämmande?

Sociala konstprojekt kan ifrågasättas på olika sätt. Konstnärer och producenter möts ofta av orättvisa och orealistiska krav: ”Här har ni sjutusen. Målsättningen är en förändring av kulturen i vårdanstalterna: initiera, agera och dokumentera.”

Exploateringen av konstnärerna är ändå inte det värsta av allt. Det värsta är att de själva tror att de kan göra allt detta. Andra å sin sida frågar sig om konstnärerna som är involverade i sociala projekt överhuvudtaget är seriösa. Konst som uttalat strävar efter att öka välbefinnandet kan framstå som ansvarslös kvacksalveterapi: ”Har du tillräcklig yrkeskunskap att falla tillbaka på om gummorna faller i gråt?”

Bland konstnärerna har inte många terapiutbildning eller -erfarenhet. Det är kanske övermodigt att tänka att konstnärskapet i sig skulle ge en särskild känslighet i arbetet med människor?

För det tredje framförs ofta synpunkten att om konsten faktiskt skulle öka mänskligt välbefinnande, skulle en fokusering på detta ändå vara särdeles ödesdiger ifall man vill bevara konstens autonomi och dess ifrågasättande karaktär. Konst som redskap för socialpolitiken framstår osökt som dålig konst.

Den som arbetar med sociala konstprojekt ska inte framstå som någon stöddig konsult.

Konstnären borde ta dessa tvivel på allvar. Skapande behöver stamina och sinne för proportioner. Vi konstnärer är sannerligen inga trollkarlar, som den gamla räven inom sociala konstprojekt, film- och fotokonstnären Tarja Lapila en gång sade det. Den som arbetar med sociala konstprojekt ska inte framstå som någon stöddig konsult som drar in för att rätta till alla problem, han ska vara en arbetskamrat som arbetar tillsammans med den övriga personalen i ifrågavarande inrättning.

I alla arbetsgemenskaper finns en kunnighet och en värme som konstnären kan hjälpa till att förlösa. Det väsentliga visar sig i gruppen där konstnären ingår, inte i stipendieansökningarnas storstilade planer.

Konstnären får lov att göra klart för sig att han eller hon inte bör försöka agera terapeut. Man får inte invagga de inblandade i felaktiga uppfattningar eller förhoppningar. Jag irriteras av frasen man ofta hör: konsten är inte terapi, men den är terapeutisk. Ett sådant förhållningsätt avgränsar konsten till en oreflekterad behandlingsmetod. I synnerhet för dem som vårdas på anstalt är det viktigt att ge en möjlighet att för en gångs skull vara något annat än vårdtagare: att få bli poeter, bildkonstnärer och dansare. Därför har poeterna ett eget viktigt uppdrag som också skiljer sig från litteraturterapin.

I mina ögon innebär sociala konstprojekt att man ruskar om den gamla låsta rollfördelningen vårdare och vårdtagare. I vårdkulturen finns ofta en överbeskyddande inställning och vårdare som får bära alldeles för tunga bördor. När en människa reduceras till vårdtagare börjar man också förhålla sig till hans eller hennes tårar och vrede och andra starka känslor som till något oberäkneligt och skrämmande som borde få sitt utlopp bara under kontrollerade former.

Terapeuterna gör ett oerhört viktigt arbete. Ändå har var och en som sätter sig ner för att lyssna bara sin mänsklighet som redskap. En konstnär i vården ska inte försöka rota efter människornas innersta smärtpunkter. Men vill någon tala kan han komma den tillmötes.

Och hur fungerar konsten som redskap för socialpolitiken? Poesisällskapet som en effektiv producent av kommunala tjänster, en spargris för kommunen? Socialpolitik och kostnadsinbesparingar är viktiga saker. Det är fint om en poet kan dra sitt strå till stacken. Men det vore ju skrämmande om alla poeter förhöll sig till sitt värv på det sättet. Jag har ändå så pass mycket tilltro till människan att jag inte kan tro att den fria konstens krigare skulle tvingas in i ett uttryck som blivit blott och bart en produktion av tjänster.

En liten hyllning till poeten i vårdhemmet

En poet har mycket att ge i olika vårdinrättningar just för att han älskar språket. Det är inte märkvärdigare än så. När en poet lyssnar t ex till en äldre person med minnesstörningar kommer han att strax att bli uppriktigt intresserad av den här personens språk; poetens kunnande ligger just i det. Därför är poeten en så utmärkt nedtecknare.

Entusiasmen brukar smitta. Man kan kanalisera den, samla ihop den gamlas ord till dikter och skicka dem till de anhöriga. Poeten kan skapa diktgästböcker som också utomstående kan skriva i. Men i bästa fall bestämmer han inte på förhand vad han tänker göra, utan tillbringar en så all lång tid i vårdhemmet att han kan låta verksamheten ta olika form beroende på vem han arbetar med. I själva kärnan av arbetet och yrkeskunskapen finns en ren och skär förälskelse i människan som språklig varelse.

Poeten presenterar förstås sitt koncept – som inte vill vara något koncept – för stipendienämnder, vårdinrättningarnas direktörer, för anhöriga och alla andra. Konceptet kan också rätt och slätt innebära att man skapar ett rum för ett möte i all enkelhet. I vår skrivargrupp Tapiiri har vi t ex försökt skapa diktporträtt som hela tiden utgår från mötet mellan människor.

När ett diktporträtt blir till betraktas den som ska avporträtteras först en stund, poeten är den som betraktar, han skriver sedan en dikt och överräcker den till den som omskrivits. Inget annat behövs, det har vi velat understryka. Detsamma gäller också annan utövande ordkonst, antingen det sker på tumanhand eller i grupp. Det är inte fråga om annat än att vara tillsammans och skriva. Det kan leda vart som helst. Det kan i princip vara vilken poet som helst som leder arbetet. Och det är verkligen någonting som är mödan värt.

Värdet i det enkla oförutsägbara mötet borde understrykas på alla sätt i motiveringar och festtal. Det inbegriper också att man kräver tid (läs pengar!) för att arrangera det. Visserligen kan småskalig verksamhet resultera i stora väggmålningar eller litterära publikationer, men allt borde ske på det mänskliga mötets villkor.  Poeten måste kunna kräva att man värderar hans arbete och samtidigt avvisa förhandsvisionerna om dess önskvärda sociala effekter.

Alltid är det också möjligt att misslyckas. Alltid är det möjligt att någon tar illa upp. Jag har blivit utslängt från en avdelning på ett äldreboende just därför. Jag har också känt mig uppgiven inför tidsscheman och arbetsfördelning och arbetsgruppens interna kommunikation.

Jag tror på att man kan få göra misstag. Sociala konstprojekt är en arbetsform som inte får förlita sig på förhandsplanering. Poesin är ju en väldigt kommunikativ verksamhet, så det är inte troligt att någon behöver ge sig in i projekten ensam. I Finland finns väldigt många litteraturföreningar och fria litterära grupperingar. Jag hoppas innerligt att någon av dem, kanske inspirerade av denna text, skulle sparka igång ett eget projekt.

Timo Harju
Skribenten är poet.