Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Trånga mansroller och starka kvinnor, lilla Finland och stora världen

Freja Rudels, 1.3.2019
Tomas Jansson: Linda 372 s., Schildts & Söderströms 2018

Tomas Janssons Linda famnar brett. Tungvrickaren till undertitel ”Helsingfors – Åbo – Berlin – Åbo – New York – Pargas – Åbo – Berlin” rymmer hållplatserna på huvudpersonen Lindas resa mot vuxenhet. En resa som inte bara ringar in rum, utan också tid. Linda är en berättelse om 1900-talets sista decennium – ett stycke förunderligt avlägsen närhistoria som bjuder på gott om stoff för en roman. Kanske rentav för mycket stoff.

Berättelsestoffet är ett stycke förunderligt avlägsen närhistoria

Romanens namne introduceras som motvillig Åbobo vid mitten av 80-talet. Att hon tvingats lämna hemstaden Helsingfors för en främmande stad och en främmande gymnasieklass har hon föräldrarnas försök att rädda ett dysfunktionellt äktenskap att tacka för. Räddningen för Linda blir en annan motvillig inflyttare, Mia, som lämnat Berlin bakom sig. Och i viss mån också Rasko, en missanpassad men klarsynt enstöring som förläst sig på Brott och straff och boken igenom kämpar med sin egen självdestruktivitet.

Ett nätverk av relationer

Linda är bokens jagberättare och noden i dess nätverk av relationer, men hennes perspektiv är inte det enda. Stundtals är det Rasko eller Mia som svarar för romanens seende. Eller Lindas kärlek Robert som fångar dagen i Berlin, med kamera och konflikträdsla i bagaget. Eller den händiga Pargasbon Renberg som låter Linda återuppleva barndomens tvåsamhet med pappan genom att upprepa deras rituella bilfärder överallt och ingenstans. Utgångspunkterna är lovande. Gestalternas konturer och växlingarna dem emellan borgar för intressant dynamik. Problemet är heller inte att Jansson rör sig, utan att han aldrig riktigt stannar – att han inte tar sig tid att gräva och borra så djupt att jag verkligen skulle känna att jag bottnar i någon av personerna.

 Det outsagdas lockelse är ofta den starkaste. Men det måste  finnas där.

Allt behöver givetvis inte sägas. Det outsagdas lockelse är ofta den allra starkaste. Men då måste det outsagda finnas där. Isbergsteknikens tumregel är att toppen som skymtar ovanför ytan döljer ett helt berg. Annars blir det isflak, som Lindas dåliga modersrelation som avklaras på ett par vykort och några ymniga konstateranden om att hon inte kan tåla mamman. Eller den kära faderns val att lämna Linda i det Åbo hon aldrig har bett om att bo i för att flytta med mamman till Canada och knappt höra av sig förrän han plötsligt är död. Detta svek ondgör hon sig visserligen över genom att ibland vara arg och ibland ledsen. Men känslorna serveras som påståenden, färdigt definierade och ordsatta på ett sätt som tar udden av det som kunde och borde smärta.

Det sena 1900-talets subkulturer, Berlin och Bosnien

Jansson har en lång karriär som kulturjournalist bakom sig. Den har satt sina spår i boken i form av rika intertexter: konserter, pjäser, böcker och festivaler som passerar revy och tecknar tiden i konstupplevelser. Att Linda för första gången möter Roberts blick över kanten på Paul Austers New York-trilogi är talande, men att Jansson påpekar att det är en färsk pocketupplaga hon håller i handen berövar läsaren något av nöjet i att själv upptäcka att dået faktiskt en gång var ett nu. Janssons gedigna kunnande berikar boken. Samtidigt skymmer spåren av en kulturredaktörs insiktsfulla blick på tid, plats och fenomen stundtals känslan av närvaro i tiden. Att Åbo med Down By The Laituri försåg Finlands festivalscen med verkligt nytänk genom att placera en festival mitt i stadsrummet är säkert alldeles sant, men det är ändå inte något som en 20-åring formulerar för sig själv när den beger sig ut i festivalvimlet med några glas vin under fötterna.

Människor som kommunicerar per vykort och lever i ovisshet om var gamla klasskamrater finns. En tid jag upplevt, men hunnit glömma

Romanen andas ansvar och lust att få med allt: det sena 1900-talets subkulturer, murens fall, Berlins förvandling från förfallen fristad till gigantiskt renoveringsprojekt, kriget i Bosnien, 90-talets ekonomiska depression, trånga mansroller och starka kvinnor, lilla Finland och stora världen. Det är intressant att påminnas om alla dessa omvälvande händelser som ligger bara några decennier bort. Och det är hälsosamt att få perspektiv på vår av sociala medier impregnerade värld genom att läsa om människor som kommunicerar per vykort och lever i ovisshet om var i världen deras gamla klasskamrater befinner sig. En tid jag upplevt, men redan hunnit glömma. Men lusten att omfatta allt blir också ett problem som ger framställningen drag av summerande ytskrap.

Den välvilliga manliga blicken

Samma kluvenhet upplever jag inför Janssons sympatiskt välvilliga hand med sina karaktärer. Det finns en genuin ömhet i Janssons grepp. När han ger sig i kast med att skildra lycka och förälskelse kastar ömheten ett avväpnande ljus över skildringen och tvättar den ren från ironiska dubbelbottnar på ett sätt som känns både avväpnande och uppfriskande. Avigsidan av den välvilliga ömheten är ett drag av beröringsskräck.

Ömheten kastar ett avväpnande ljus över skildringen, tvättar den ren från ironiska dubbelbottnar

I sin karriär som kvinnoforskare undersöker Linda den manliga blicken och ställer sig frågan om det finns en ”snäll” manlig blick som ser kvinnan som ett subjekt utan att göra henne till ängel, mamma eller älskarinna. Det är som om Jansson med sin roman, medvetet eller omedvetet, föresatt sig att besvara den frågan jakande. Det resulterar i kvinnogestalter som tar för sig av livet, är intellektuellt kapabla, självständiga och karriärinriktade, men samtidigt präktiga och förunderligt kroppslösa. När jag slår ihop boken är det inte Linda som dröjer sig kvar i mitt medvetande. Där sitter istället Pargasbon Renberg – den enda som tillåts bjuda den janssonska välviljan på lite motstånd.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto