Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Mötas under lyckligare stjärnor

Maili Öst, 5.4.2013
Torsten Pettersson (red): Skapa den sol som inte finns. Hundra år av finsk lyrik i tolkning av Torsten Pettersson 304 s., Schildts & Söderströms 2012

”Glatt leende och öppet erkänner de att de inte alls känner till den finska litteraturen och inte kan finska, för vad skulle en bildad medborgare behöva sådan kunskap till”, vräker den unge reportern och poeten Kaarlo Kramsu (1855–1895) ur sig år 1887 i en tidningsledare där gallan främst riktas mot de svenskspråkiga bland kultureliten. ”I framtiden kommer den som fortsättningsvis vill kalla sig bildad i det här landet väl åtminstone att lära sig dölja sin bristande kunskap om den finskspråkiga litteraturens främsta alster.”

Tänk om den ”stjärnlösa nattens poet” Kramsu fått se in i den ljusa framtiden där översättaren, författaren, litteraturvetaren och lyrikvännen Torsten Pettersson (f. 1955) just kysst hans dikter till liv på svenska i en översättningsantologi. Fast det spådde Kramsu egentligen redan i dikten ”En dröm”, då sångaren väcks av en tröstande röst hundra år efter sin död: ”den skildrade mitt forna folk/ och hur det kämpade en gång.// Den sjöng om hur det gick i döden/ lugnt för fosterlandets skull/ och hur dess ära lever kvar/ fast det har blivit gräs och mull.”

Precis som liv finns till för att levas när och där de levs, måste dikter läsas just här och av oss. På ett sekels avstånd väljer Pettersson taktfullt att inte höra den skarpa klangen av språkstrid och fennomani i Kramsus fosterlandskärlek. Kramsu skrev då finskan först nyligen fått officiellt fotfäste i ett Finland som skulle bli stat först trettio år senare. Men han drevs av den djupa övertygelsen att kunskap, allt från bättre skolundervisning till språkvård och lättlästa översättningar, var den enda vägen mot en ljusare framtid för alla. Poeten och hans översättare orkar knappt hålla sig inom den bundna versens skinn där de i Petterssons livfulla tolkning uppmanar dig att ”lejonstark och ung” ”eldigt” leva upp till dina ideal för att inte murkna som ”en människomask i klibbigt urtidsslem”.

Volymen presenterar  ett  knippe dikter med en frän doft av getpors, gyttja och ängsligt bultande ensamma hjärtan vid en ödemarkstjärn

Pettersson bläddrar igenom 180 finska diktsamlingar och vänder sådana sidor mot solen som mår bra av mera ljus. Resultatet blir ett färskt knippe dikter av 18 poeter med en frän doft av getpors, gyttja och ängsligt bultande ensamma hjärtan vid en ödemarkstjärn. Här hörs 144 lockrop, viskningar och visor som samfällt kräver att alla får muntur. Det är den envisa, egensinniga, stolta rösten som Pettersson gräver fram också ur den tungsinta Kramsu: ”Men om jag kunde öppna hjärtat för en liten stund/ så skulle glansen tjusa dig och hela jordens rund.” Man hittar många sådana gläntor bland Petterssons möten med finska poeter. Tankegångar genom tiderna.

Slänga titlarna och dansa

Kramsus drömdikt är inte den enda i Petterssons antologi som snabbspolar sig in framtiden för att höra hur det gått för dem efter diktarens död. Det hör till deras oförskräckta lek mellan ljus och mörker, natt och dag, att peta på döden med mer än bara lilltån. Då råder ingen brist på bristande självförtroende och hjärtan. Men när dikterna väl kommit över gränsen hör det också till att lägga sig till ro med just det liv som levts. Vi får höra många föregångare till Frank Sinatras ”My Way” i stil med Kramsus makabert okonstlade version: ”Jag kände mig så glad igen/ men ville också vara död.

Det visar sig vara Petterssons hänsyn till det önskemålet som gör hans antologi till ett stort levande lövverk som badar i luft och ljus, det som Anders Carpelan fångat på bokpärmen. Det här är en antologi som vill lyssna på vad dikterna låter oss höra men vända dövörat till det som hörts sägas om dem. Mest slint bland dikternas framtidsprognoser slår därför Uuno Kailas (1901–1933) i dikten ”När jag var död”: ”’En tokstolle var han, en kuf/ som länge fick lida nöd./ Till slut var det steg för steg/ spriten som blev hans död.// Dikter skrev han förstås –/ vem bryr sig väl om dem”.

I sin iver att hålla sig utanför sin tids litterära grupperingar blir Kailas den stora ledstjärnan också för Petterssons fritt flygande antologi. Trots sin orubbliga kultstatus inom finska litteraturkretsar har Kailas rätt i hur lätt vi möter dikten eller människan utan att egentligen se dem. Litteraturhistorien bekämpar sina fördomar mot ”moderna” poeter genom att börja se fördomsfullt på ”traditionella” poeter eller rikta sitt förakt mot det ännu ”modernare” modet. Pettersson låter oss läsa både poeter som ansetts alltför underhållande och sedermera störtade diktdiktatorer. Vi träffar askungar som sällan bjudits in i litteraturhistoriens festsalar. Eller märker att dikter som älskats av många läsargenerationer kanske behöver älskas på helt nya sätt.

Höjdskillnaderna är enorma mellan dödsvåndan som klumpar ihop sig i halsen och glädjen som spritter i benen om våren

Skyddad av tidens och språkets distanserande grenverk är Petterssons antologi mån om att inte själv resa nya hinder i en litterär värld som redan skyms av alldeles för många inbillade lås och bommar. Dikterna ställer sig i sju grupper som försöker navigera genom livets känslosvall av förhoppning och frustration. Höjdskillnaderna är enorma mellan dödsvåndan som klumpar ihop sig i halsen och glädjen som spritter i benen om våren, men spångarna från ett till ett annat är många. Här kan både diktaren och läsaren gå med utan finkläder och etikettböcker, utrustade enbart med sina sinnen. Omgrupperingarna leder ut ur de unkna rummen där alla tror sig känna alla, och in i främmande, vild terräng.

Här får dikterna också hoppa ut ur sina kronologiska ordningar, bli barn och bekymmersfria igen när de fått nog av att vara stora. Sällskapa med dikter de aldrig sett tidigare eller slåss med sitt forna, kommande eller nuvarande jag. Man slänger årtal, hederstitlar och inbördeskrigets indelningar i röda och vita. Här får alla känna sig små och ynkliga eller stora och klumpiga utan att bindas till rollen som tragiskt lungsjuk poetissa eller hånad grånad diktarkung. Vara unga och trötta eller gamla och viga. Eviga.

Nära till fjärran

En god översättningsantologi förlänger inte bara livet på en enstaka dikt utan räcker dess hand mot andra. Den bygger mötesplatser där de gemensamma rummen inte alltid funnits, inte ens för de inblandade. Ekot skallar från generationer och århundraden till andra, då Aleksis Kivi (1834–1872) hojtar genom skogen till Katri Vala (1901–1941) som redan hunnit dit med armarna fulla av blommande pacifism.

Vi har nästan glömt hur man rör och uppför sig en värld där inga hus är låsta med färdiga namnskyltar på varje dörr. Upplevelsen av fri sikt förstärks av att antologin oftast faktiskt rör sig i en värld utan väggar. Trots att de yngsta dikterna dateras till 1960-talet, syns här knappt några städer, nästan ingen gatubelysning, varken järnvägar eller motortrafik. Dessutom visar det sig att de flesta av de få gatorna dykt upp där det fanns bara glesbygd i originaldikterna – ”torg” är ju det oemotståndliga rimparet till den finska diktens basföda, ”sorgen”.

Upplevelsen av fri sikt förstärks av att antologin oftast faktiskt rör sig i en värld utan väggar

Varje antologi och översikt förvränger det de väljer och vrakar i. Den finska diktvärlden har skyndat sig att lämna de smutsiga ladugårdsstövlarna utanför och i stället verka modern och asfalterad. Det är här som Pettersson tar till vara översättningens (käännös) kraft i ordets finska betydelse av vridning, vändning eller helt ombytt färdriktning. Han bygger helt enkelt sin antologi av överloppsvirket från tidigare översättningshistoria.

Skapa den sol som inte finns tänder en toleransens fackla mitt i intoleransens värld. Samtidigt som den romska minoriteten fortfarande hör till de mest utsatta minoriteterna i Finland ger Kramsu direkt ordet till ”Zigenaren”: ”Alltid finns någon som tänder/ glädjen i jordens länder”. Pettersson väljer också bort de flesta exotiserande bilderna av fjärran länder, så att de enda tätorterna utanför ”fosterlandet” heter ”Lyckolandet” och ”Dödsriket”. Resultatet blir en värld som inte sträcker sig så värst mycket längre än ögat kan nå, men högt uppåt mot stjärnhimlarna och ner genom vatten och urberg.

Pettersson njuter ohämmat av skönlitteraturens rätt att drömma fram världar. Sådana sagoland behövs. Men inte ens här finns så många mötesplatser, inga butiker, bussar, skolor eller bibliotek. Här stöter bobollsplanen ut den lytta pojken och t o m bröllopsdansen klingar alltid av triangeldramats tragik. Skriet som fördömer främlingsfientlighet och förtyck blir så starkt i dikterna just för att så många diktjag kallas ”främlingar” själva. Bara i drömmen tycks alla vara välkomna.

Diktjagets självförsvar

Isoleringen i Petterssons antologi sprids också till den litteraturhistoriska delen och författarpresentationerna. Tuberkulos, dryckenskap, krig och självmord verkar platsa högt bland dödsorsakerna för våra diktare. Livsorsakerna blir det mera tyst om, familj och vänner. Pettersson är noga med att bevara diktens och diktarens rätt att föra sin egen talan. Om inte diktarna riktar sina dikter till andra diktare, håller Pettersson i allmänhet tyst om deras relationer till omvärlden. Det är ”jag” vi får möta, inga litterära grupperingar eller ens par.

Pettersson lyckas för det mesta i sitt försök att agera tolk i ett duande möte mellan dåtidens dikt och nutidens läsare. Här finns en massa små ”jag” som vill burra upp sig och slå ögonen ur sina trolösa älskare och gudar. Och stora lagerkransade ”jag” som tafatt vill bli små. Tycka synd om sig själva utan att för dess skull förlora sin rätt att tas på allvar av andra. Läsaren ställs ansikte mot ansikte med jaget i hela dess känsloregister. Och känner igen sig.

Dikterna visar sig vara så bra på att försvara sig själva, att översättaren ibland verkar direkt överbeskyddande. Det är svårt att inbilla sig en läsare som måste övertygas om att ”en mer traditionellt resonerande bunden vers, långt från färggranna associationsflöden” kan vara ”lika giltig” som den södergranska modernismen. Lite haltande blir det också, då tolken välkomnar romantikens ”ogenerade öppenhet för de stora känslorna” samtidigt som han väljer att diskret hålla tyst om sina författares känsloliv och sexualitet. Samtidigt slås man av hur välkommen Petterssons strikta sekretess ändå är i jämförelse med dagens kändisfixerade litteraturdiskussion.

Dikterna visar sig vara så bra på att försvara sig själva, att översättaren ibland verkar överbeskyddande

Med tanke på den petterssonska antologins stora omfång och roll som tillbakablick är det fullt förståeligt att alla den finska diktens stads- och arbetarmiljöer nästan våldsamt viftas bort. Bara i en värld utan arbetslöshet lyckas poeterna gång på gång obehindrat prisa den rena glädjen i allt arbete. Något mer överraskande verkar Petterssons sätt att egentligen inte ge sin dikttradition någon fond i det förflutna heller. Nationaleposet Kalevala och diktskatten Kanteletar samt de runebergska sjöarna nämns knappt, trots att dikterna tar dem till sig som förfäder att ömsom sitta i knäet på och ömsom vräka.

Höras ut i världen

Ända från Kivis tider rullar refrängen ”världen får falla i glömska” genom den petterssonska antologin. I dikterna finns inget utland med skarpa konturer. Högst grannländerna skymtar i en enstaka tillägnelse till den estniska författaren Anna Haavas kärlekslyrik, medan August Strindberg hyllas som en ståtligt ensam fura. Över östgränsen ser man bara genom gevärspipan, under krigsförhållanden. Annars ligger utlandet långt borta i det förflutna, bakom den kristna traditionen eller som enstaka spår av antika gudar och upplysningsfilosofi.

Ändå är de världsvidgande vyerna befogade, då Pettersson ger sina diktplock som ett slags privatbrev till sin son, ”finländare, svensk, europé”. Dikterna i antologin söker inte sin nationella identitet genom motsättningar eller jämförelser med andra nationer utan vill sjunga bland dem. Det kryllar i antologin av författare som varit översättare själva med ett internationellt tidsperspektiv som via Aale Tynnis (1913–1997) översättningsantologi år 1957 breddades med smakprov på originalspråk ända från den isländska Eddan.

Däremot har det varit långt mellan vandrarna som försökt föra den finska dikttraditionen till svenska. I likhet med flertalet översättare är Pettersson tyvärr snabb på att förneka alla kontakter till tidigare tolkningar av dikterna. Det kan anses som ett försök att bevara den egna valfriheten och hedra tidigare översättares självständiga arbete men leder lätt till motsatt effekt. Man kan bara önska att översättare och översättningar med tiden blir mer stolta över sitt släktträd. Då skulle vandrarna också i de finska diktskogarna kanske bli fler.

Man kan bara önska att översättare och översättningar med tiden blir mer stolta över sitt släktträd

Den finska poesins svenska översättningshistoria visar sig vara ännu torftigare än Pettersson antar. Den ”användbara men snäva antologin” från 1970-talet som rekommenderas i förordet är bara en översikt av tidigare översättningar sammanställd av Thomas Warburton, vars egen översättargärning främst siktat på att tolka hela samlingar av enskilda poeter. Arvid Mörnes och Erik Kihlmans antologi som Warburton föredrar är idag redan åttio år gammal. Petterssons stiligt sittplacerade dikturval ter sig i varje fall som ett välformulerat svar på den utmaning som Tua Forsström och Märta Tikkanen ställde i sitt 1980-talsprojekt Du tror du kuvar mig liv (1984). Där var målet att låta finskspråkiga och finlandssvenska kvinnliga poeter ”tala i munnen på varandra”, men poeterna i antologin radades upp i alfabetisk ordning utan gemensamma sällskapsrum.

Översättningshistorien bjuder också på överraskande oaser, där en hel del poeter och enskilda dikter lockat till sig svärmar av översättare men också tonsättare och andra konstnärer. Musiken har lyckats slingra sig förbi också den egna kulturens fördomar, då många omtyckta melodier fått sina ord från poeter som ansetts omoderna. Dikter har ett dolt men ständigt växande rotsystem som kanske kunde lyftas fram genom att förse översättningsantologier med digitala rötter till tonsatta dikter och uppläsningar. Den finska traditionella poesin hör kanske inte världens larm, men världen kan höra den.

Vaggan invid graven

I den finska dikttraditionen verkar det ofta vara långt till allt annat än jorden. Det mest frappant främmande för nutidsläsaren är den smala ”handsbredden” mellan vagga och grav. Det är just genom den konkreta ”jorden” som antologin kommer närmast översättarens eget författarskap och språksinne. ”Mullen” är något, som Pettersson som ordbrukare trivts att utforska och handskas med i sitt vida spelrum mellan dikt, deckare och forskning. I antologin väcker närheten till jorden trygghetskänslor och ångest, men också den direkta förälskelsen hos Vala: ”En het och dallrande och vansinnesberusande/ hednisk doft av jordens hud!

Gungningen mellan vaggsång och gravallvar tycks spridas till de finska dikternas språkupplevelse. Skiljelinjen mellan tjusning och tårar, högsint och lågmält är hela tiden i rörelse. Det är som att hålla ett högtidligt rungande tal på ett språk som vägrar sitta stilla utan vill gå ut för att rimma och leka med andra ord. Pettersson noterar svenskan som ”känsligare för ljudeffekter” än finskan och beskriver översättarens balansgång där ett starkt svenskt rim får motsvara flera finska. Det som upplevs som ett mjukt kittlande i finska öron känns som en jordbävning om den skulle överföras direkt till svenskan.

I den finska dikttraditionen verkar det ofta vara långt till allt annat än jorden

Också här lyckas Pettersson just genom att mixa olika diktarröster och ge svängrum åt både långa lovtal och kort kvittrande kvitteringar. Koncentrationen på att överföra rim verkar i varje fall ibland stjäla uppmärksamheten från andra möjligheter att forma ljudbilder. Kontrasterna blir ofta skarpare och slutsatserna mer stelbent säkra på svenska också där originaldikterna tonar allt mer mot en försvinnande gräns mellan jaget och världen. Som det hette i Petterssons egen diktsamling Varje dag (2002): ”Ingenting kan jag veta. Jag måste skapa världens väsen.// Ändå är varje upplevelse en mystisk upplevelse, en kontakt med en annan värld, utanför min hjärna.” I Kivis roman Sju bröder är ”Mitt hjärtas sång”, Dödsrikets vaggvisa, den enda punkten där alla kontakter bryts: ”Fjärran den svekfulla världen”.

Genom sin poetiska känslighet för den försvinnande gränsen mellan jord och underjord, verklighet och ”sömnens mull”, fyndar deckarförfattaren Pettersson en nära släktskap mellan den finska dikttraditionen och våra dagars populärkultur. Vampyrserierna möter sitt motstycke hos Otto Manninen (1972–1950) i 1900-talets gryning: ”Ty ingen makt har människan/ och hennes tanke mera/ när troll och monster stiger upp/ ur djupens hjärtelera.” Dikten spelar då som nu ofta i skugglandet mellan ljus och mörker, verklighet, sömn och död. I ett ”kanske” som öppnas mot intet och mot allt.

Sola sig i solot

Den finska dikten hittar ett innersta rum där musiken tystnat och bara orden fortsätter att pulsera. Mitt i allt slungas ”människan, världsalltets största titan” i V. A. Koskenniemis (1885–1962) ”Elegier” in i en evig kyla: ”Ensam förblir du, människa, mitt i världsvimlet ensam,/ ensam föddes du här, ensam går du härifrån./ Några steg kan du tro att du vandrar i bredd med en annan,/ men han är långt framför dig eller blev långt efter dig”. Det är här som alla former av ensamhet möts. Insikten av en grundläggande, odelbar ensamhet i alla blir upplevelsen som träder igenom alla ”jag” i Skapa den sol som inte finns.

Trots avgrunderna följer Petterssons antologi den stigande rörelsen han funnit hos Kailas: ”Lyft mot molnen vingarna utan rädsla”. Läshungern, vetgirighetens växtkraft, löper som en värmande lägereld allt från ”Skogsmannen” Kivi och Kramsu till nutidens språklaboratorier. Den får sitt bränsle ur det enorma mörker som sprider sig runt omkring allting. ”Lysmaskens strålar lyser upp en liten krets,/ människotankens färd är bara en handsbredd in i mörkret”, fastslår Katri Vala och lyfter blicken från alla böcker för att ”låna solar som mina ögon”. Eftersom det solbelysta grenverket så sällan finns, måste det skapas.

Friheten i att vara sin egen väg leder också till att diktjaget i likhet välkomnar andra vandrare

Petterssons utvalda poeter delar naturupplevelsen av att växa ur mullen mot ljuset och slungas till marken bara för att växa igen. Diktjagen lägger ut sig som en infrastruktur av ”myrstigar” och ”broar” och ”vägar”. Friheten i att vara sin egen väg leder också till att de i likhet med Kramsus ”Zigenare” välkomnar andra vandrare: ”Tung är ensam färd. Var min vän på vägen!” Samtidigt äger också det svagaste ”jaget” ett galghumoristiskt oberoende sinne som redan förbereder sig för nästa knuff in i ensamheten. ”Du underbaraste av kvinnor: jag/ skall älska dig som blomman på min livsväg”, bedyrar Kramsu men trallar genast vidare: ”Och en gång kommer jag och ber dig bli/ min hustru – om jag inte får en annan.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto