Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En studie i ljus

Maili Öst, 4.1.2010
Torsten Pettersson: Seendets rike s., Söderströms 2009

Det händer överallt. Vare sig man är fågel högt över hustaken eller fisk i en skärgård som dränkts och blivit till havsbotten. Under vintermånadernas himmel i en bortglömd by i Ryssland eller mitt bland Lanzarotes kvalmiga kvällsvimmel. På vandring eller i väntan på avsides tågperronger och övergångsställen runtom i Europa. Ja, var man än befinner sig i det vida Seendets rike översköljs man av ljus.

Ljusstyrkan i Torsten Petterssons nyaste diktlandskap är så slående just med tanke på hur arktiskt mörkt eller näst intill becksvart det fortfarande är på sina ställen i den avslutande delen av det som författaren i sitt efterord kommit att kalla sin Varje dag -trilogi. Det verkar som om ljuset först nu nått fram till att värma hela vardagen, så att även den dystraste och mest ödsliga lilla höstdikt lyses upp av ett följe av försiktiga små solar i form av ”åkerns bruna sken”, ”himlens gråa ljus” och ”barnets släta ljusa kinder” i eldens sken. Överallt orkar små lampor och lägereldar av hopp tändas.

Trots det utdragna nordiska mörkret är det som om ögonens öppningar helt enkelt inte räcker till, utan Petterssons studie av ljus behöver ett stadigt ackompanjemang från alla övriga sinnen. Man måste helt enkelt ta sina sinnen fullt i bruk för att snappa upp ljusets där det ”slår!” emot en i hedens ”ljusbruna doft” eller ”fågelsångens klarhet” på kvällskvisten. Som i en oupphörlig inre tiokamp inte bara flimrar, glimmar, glittrar och skiner det atletiska ljuset – det sprakar, virvlar, susar och strömmar fram. Ja, här är t o m vinden en låga av starkt färgsatt, eldfängt ljus, bokstavligen ”outsläcklig”.

Det petterssonska ljuset är i ständig rörelse och omrörning. Det är som om hela universum byggde på en nära släktskap med havets sätt att vara: här ”böljar” det fram, vare sig det handlar om eldslågor, ljudvågor eller känslosvall. En av grundvalarna är den återkommande känslan att ”översvämmas” av väder och vind – av höstlöv och regn, mörker och ljus. Ändå behöver man bara bläddra sig en sida framåt i Seendets rike för att finna ett bestående fotfäste. Hela världsrymden får plats i det hemtrevliga – och hemlighetsfulla – rasslet av en penal. Ja, bara i dikten kan det finnas tillräckligt med tid och rum för hela världen att krypa in.

Med kroppsspråket som kavaljer

Torsten Pettersson har sedan debutsamlingen Besvärjelse i medlet av 1980-talet byggt upp ett stilla, stilfullt diktspråk, där det räcker med en liten vridning på versfoten eller ett och annat framfusigt skiljetecken – ett våghalsigt litet bindestreck mellan raderna eller ett trotsigt utropstecken som försynt höjer sitt ögonbryn mitt i versen – för att få hela dikten att svaja och byta min. Den petterssonska dikten dansar fram med människokroppen som närmaste förebild och kavaljer: språket böjer och töjer och rör på sig som i en balettlik spegelbild av armar, ben och ansiktets känsliga muskulatur.

Just genom att varsamt följa kroppsspråkets konturer når Petterssons dikt också det motsträviga tomrummet av evig längtan som ryms i varje hand som breder ut sig för att ta tag och krama om något. Själva dikten sprids likt människofingrar då ”hennes sträckta händer gles-/ nar som vind mot deras axlar”.

Som i en dans handlar hela Seendets rike om rörelse mot något och i förhållande till något. Från synsinnet sprider sig ljusets mångformade rörelser som ett vågsvall av värme till hela kroppen och dess omgivning. Det är som om dikten älskade livet så innerligt, att det ibland måste ta några lätta men meningstyngda danssteg över papprets och människoansiktets hela vidd. Minspelet blir till en lätt men långsam, noga utförd menuett:

”Detta lugn mellan oss,// våra lätta// svävande// leenden:// jag vill att det aldrig tar slut.”

Så trångt ögat kan ske

Själva språket har i Petterssons lyhörda lyrik fått den allt bredare betydelsen av det rytmiska ”rassel” som kan påträffas överallt – i trädens lövverk, under fordonshjulen och i penalen – men för det mesta går oss oförmärkt förbi. Världen är som ett kärl med sand som börjar leva först då det fylls med sinnenas vätska: då blir ljus, färger och ”drömmar som inte får finnas” till konkreta, påtagliga ting.

Bara genom sinnesförnimmelser och deras rester i språket kan människan fatta tag i den förbisusande och kringvirvlande världen. Ljuset kan i Seendets rike förklaras som sambandet och färdmedlet mellan tingen, ett slags kommunikation som kan anas också då det döljer sig bakom molnstoder och ”myllrande mörker”. Det strömmar emot en längs oändligt många kanaler på en gång och omfamnar allt som är värt att veta i världen.

I Petterssons värld finns sinnena – och dikten – till för att svetsa fast världen vid det vilsna jaget som annars slängs omkring utan att kunna fästa sig vid något. Visst kan man få syn på ”tre gula kronblad”, men verklighet blir de först då de preciseras av känslorna och binds till en minnesplats: ”Doftande gula/ som dansar i vinden.” Det oupplösliga sambandet mellan ögonblick och evighet, mellan det unika och allmängiltiga skrivs på detta vis in på varje sida. Det handlar om att lära sig känna kontakten till andra varelser, att få tiden att stanna tills man har ”hela världen här”.

Titeln till Seendets rike har sina direkta rötter i den föregående delen av Petterssons ljustrilogi, där det hette att ”Seendets rike finns/ men kan inte beträdas”. Varje dikt blir hos Pettersson till ett enrum, som omsorgsfullt möbleras och beskrivs av sinnena. Samtidigt blir man påmind av att den som ser alltid ohjälpligen står utanför rummet hon beskådar. Avstånden mellan varelserna kan minska, bli tunna som hud, men gränserna utplånas ändå aldrig helt. Ibland isas dikthavet av skräck som för att påminna om sina gränser, så både ”vinden” och ”jorden” får hårda ”kanter” att tafatt törna emot. Kroppen fungerar som en håv som kan stoppa t o m det som inte ögat hinner fånga, tidens gång: hur ”mullen doftar av att förvandlas”. Här tar inget slut på en gång utan att kretsa omkring och dansa en tid.

Det dansande ljuset

I en rörlig värld är också proportionerna mellan tingen i rörelse: gränslandet mellan ljus och mörker, glädje och sorg, närvaro och tomhet, sång och tystnad är fjäderlätt föränderligt och ombytligt som brottsjöar. Svart och vitt växlar storleksförhållande och betydelse: det ljusa fruktköttet finns inte utan sin mörka kärna, medan stjärnor och små lampor är evigt bundna till sin stora svarta bakgrund. Och bredvid ljusets höjda pelare finns alltid ”vatten-/ fallet av mörker som översvämmar min kropp”. Ljuset kan drypa in i bostadsrummen, men allt som oftast är blir det tvärtom den seende som ger färg åt det sedda:

”Genom fönstret spiller ljuset
ut på den mörka gatan:
ett badkar fullt av solsken.”

Pettersson använder sig ofta av kikarens optik. Världen är som ett timglas som från människans smala nutidsperspektiv alltid kan vidgas långt mot framtid och förflutet: himmelshöjderna där uppe och jordens tyngd under leriga stövlar. Stjärnor, lyktor och gulnade löv, den svarta oceanen och världsrymden binds ihop med synvinkelns osynliga linor och får samma dimensioner.

De petterssonska diktsviterna breder ofta ut sig i numrerade serier, där gränserna mellan vakenliv och drömlandskap flyter samman. Proportionerna mellan synliga och osynliga världar, mellan livet och dödens vidder växlar som tidvattnet: ”Vi är varelser som vet sin gräns/ och lever på dess båda sidor.”

Allt i Petterssons diktning är i bångstyrigt buktande rörelse. Det händer bara att de snabba varvar de långsamma utan att hinna se efter. Just här ligger poetens värde i världen: ”Jag tänker att även de snöiga bergen/ rör sig för den som har tid att se det.” Känslan för skalbaggens långsamma perspektiv har funnits inkrupen i Petterssons lyrik redan sedan debutsamlingen. I Seendets rike är husen och bilarna skalbaggar på lång, långsam vandring mot ”att bli sig själv”. Här lyckas en tvåbent människovarelse till slut breda ut sig och bevara minnet av varje steg som om hon var en tusenfoting.

Tomheten tur-retur

Hos Pettersson finns det ingen början utan slut. Det är tvärtom som om rummet och hela rymden först måste tömmas innan det kan fyllas igen och få sitt startskott. Istället för att slåss mot livet som ett svart hål av meningslöshet ställer sig nu döden och mållösheten som den naturliga skuggan bredvid det som finns:

”Är det så att vara ingen:
en enkel sak, precis intill oss,
knappast värd att göra väsen av?”

Som för att utforska tomheten maximalt innehöll andra avdelningen i samlingen Varje dag inte en enda dikt. I Seendets rike tycks den tomma luckan nu ha fyllts av en kärleks historia, vardagligt magisk. Här hittas höga klippavsatser av mod och skyddsrum av ordlös samhörighet, men också plötsliga avgrunder av kyla och avsked. Tomheten motverkas av att öppna ögonen inför det brustna i alla hela liv: att godkänna att parförhållanden och kärlek inte behöver vara eviga för att evigt bevaras och bevara sitt värde. Vid sidan om det smärtfyllt och våldsamt ”spruckna” träder nu det nödvändigt och vackert ”kluvna” in: en fast tro på att mörker och ljus, samliv och ensamhet kan existera sida vid sida, som de trots allt måste.

Världen är så full av skönhet och ljus, att en människa kan stå ut med att se den endast genom smala ”springor” i mörkret. Lyckligtvis är väggarna glesa, så springorna blir många. Och genom den smalaste öppningen kan hela stjärnhimlen synas. Petterssons dansande diktvärld finner tröst i att allt man någonsin ser blir kvar, fast man aldrig mer medvetet skulle minnas det. Sinnena visar sig vara bottenlösa skattkistor, där precis allting får plats. Inte så sällan hittar de fram till en penal, där de får ett språk att skrivas och nynnas på tills de bli synliga, hörbara igen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto