Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Livet är inget för sommargäster

Ann-Christine Snickars, 15.8.2014
Tove Jansson: Meddelande 303 s., Schildts & Söderströms 2014 (1998)

Det finns ett par ordentliga slagsmål i Tove Janssons novellistik, t ex i ”Dockskåpet” får den annars saktmodiga Erik måttet rågat och slår till rivalen Boy så blodet rinner. Riktigt hur det går till får vi inte veta, för ”det är inte tänt i taket” just då i rummet där det vidlyftiga dockhuset byggts. Efteråt mår Erik illa. Men hans partner Alexander återfinner balansen och hittar de förlösande orden.

Den bittraste fysiska bataljen finns kanske i ”Sommarbarnet”, som liksom ”Dockskåpet” är en av novellerna i urvalet Meddelande som först gavs ut 1998, och som återutgivits i år till 100-årsjubileet i en snygg volym med ett nyskrivet förord av Philip Teir.

Sommarbarnet får familjen att se sig själv i ny dager, men åstadkommer också en massiv frustration

”Sommarbarnet” är en berättelse ur volymen Resa med lätt bagage (1987) och handlar om en lillgammal och ångestfylld pojke som kommer över sommaren till en ganska robust och praktisk skärgårdsfamilj, där han rör till det ordentligt. Alla får liksom bättre syn på sig själva efter hans kommentarer om allt och alla, men han orsakar också en massiv frustration. Till slut lägger sig de upprörda känslorna – i alla fall för tillfället – men innan dess har Elis, sommarbarnet, och Tom, sonen i familjen, tagit mått på varandra på allvar:

Med ens, otroligt snabbt kom Elis på fötter och kastade sig emot honom, han såg tänderna blänka till, två rader täta små tänder mellan läpparnas förtvivlade grin och han for omkull i ett livtag som var benhårt och blint av raseri. De rullade in under krypgranarna, där var redan skumt, de måste slåss under ett lågt tak av hoptrasslat grenverk. […] De slogs i fullständig tystnad, ljudlöst, inte en flämtning. Nu vräkte han undan sin kamrat och de for ifrån varann men kunde inte resa sig för det fanns inte plats och de kröp tillbaka och fortsatte att slåss, vad kunde de annat göra.

Vrede, lojalitet

Det är inte alltid urladdningen får så här fysiskt explicita former, men maktkampen finns med som genomgående motiv i mycket av prosan. Den utspelar sig mellan familjemedlemmar, makar, partners, vänner. Ibland gäller maktkampen något annat än relationen. Kanske är det skrivkrampen eller kompositionen huvudpersonen i ”Ekorren”, tampas med, eller kanske är det bara tendensen att ge efter för andras behov, viljan att bli omtyckt. För samtidigt som vreden ofta tar en viss plats i novellerna beskrivs också en lojalitet som kan kräva stora uppoffringar.

Tidigare i år kunde man lyssna till Bildhuggarens dotter i uppläsning av författaren som följetong i Sveriges Radios P1. Man slogs av det lillgamla och omutligt lojala hos dottern gentemot konstnärspappan, rigid och lynnig. Det finns alltid en spänning mellan föräldrar och barn i samtliga Tove Janssons familjeskildringar, muminvärlden inräknad.

Kompositionsbegåvningarna

När novellurvalet Meddelande utkom första gången var Tove Jansson redan till åren, hon var åttiofyra år och orken började tryta. Efter en viss tvekan gav hon efter och blandade ”gammalt och nytt” som hon skriver i ett brev, citerat i Boel Westins biografi från 2007.

Kompositionen i novellvolymen som blev hennes sista är både elegant och pedagogisk. Starten är okamouflerat självbiografisk, första stycket handlar om de färgstarka morbröderna, en text som kan få en att tänka på en kompositionsbegåvning av samma kaliber, Ulla-Lena Lundberg, och hennes hörspel ”När barometern stod på Karl Öberg”, som jobbar i en annan genre men lika festligt och känsligt. Till de mest rörande inslagen är ”Brev till Konikova”, som baserar sig på den verkliga korrespondensen med väninnan Eva Konikoff, en viktig referens i de biografier som finns om Tove Jansson. Eva Konikoff emigrerade till USA redan 1941, och ett urval av Tove Janssons brev till henne kommer att kunna läsas i den brevvolym som kommer ut redigerad av Boel Westin och Helen Svensson senare i höst.

Känslan för den andra, ansvaret för konstnärsskapet

Novellen ”Brev till Konikova” avslutas på ett karaktäristiskt sätt med en kraftig gir, som får oss att se det nyss sagda i ett annat ljus, som exponerar den alltid närvarande dubbla blicken, känslan för den andra, den närstående, och den påträngande medvetenheten om sig själv och ansvaret för sitt konstnärskap:

Nu ska jag inte skriva fler brev.
Inte förrän kriget har kommit. Det kommer nu.
Och då ska jag inte skriva till henne så att hon får samvete för oss, och inte om längtan och konstpolitik och så vidare, ja, jag måste äntligen ta hänsyn.

Eller så skriver jag om alltihop, bang, men endast för min egen skull (som Dalí) och absolut och fullständigt hänsynslöst!

Alltid familjen, alltid konsten

Kriget får ganska korta kapitel i biografierna av Westin och Tuula Karjalainen (Arbeta och älska, 2013), kanske för att hon själv inte använder kriget som motiv i sin prosa och inte i sina målningar. Däremot sysselsatte kriget och världspolitiken henne i de satiriska teckningarna. Den målning som rör kriget mest är från 1942 och kallas ”Familjen”. Den fick negativ kritik av samtiden, medan man i dag ser många kvaliteter och en stor känslighet hos bilden. Man skulle till och med kunna avläsa den som en novell, med schackspelet som förveckling mellan två kontrahenter, den ena brodern som är soldat, och den andra yngre hemmabrodern; mamman och pappan i varsin ytterkant, passiva, i ljusa kläder, Tove själv i centrum, gestaltande själva synvinkeln, berättelsens perspektiv.

Konst och konstnärskap är förstås ett givet tema i novellistiken. I Meddelande finns t ex ”Svart-vitt” tillägnad den amerikanske författaren och illustratören Edward Gorey, nästan lika infallsrik som Tove Jansson. Men också ”Bilderna”, från början tryckt i samlingen Brev från Klara och andra berättelser (1991), handlar om en konstnärlig utveckling och förlösning, särskilt intressant eftersom huvudpersonen heter Victor (som pappan, alias Faffan, fast han skrev dopnamnet med k). Här finns också en pappa som skriver brev och har åsikter, synpunkter det inte går att fly ifrån.

Det finns en öm punkt i konstnärskapet som den skapande inte förmår skydda med sin integritet – Tove Jansson kan skildra den i sina texter, och också visa att hon själv har den. De korta texterna som finns under novelltiteln ”Meddelande” är, enligt Westin, för det mesta autentiska, klipp ut brev en minst sagt brokig läsekrets begåvat henne med. Hur kufiska gestalterna hon befolkat sin muminvärld än framstår som – underligare typer finns alltid bland läsarna.

Friheten och plikten att göra rätt

En annan dubbelhet som finns i Tove Janssons texter är en svindlande frihetslängtan som ofta är parad med en stark vilja – drift, ville man säga – att göra rätt och bra ifrån sig. I en novell är en sådan kontrovers det bästa råmaterial man kan tänka sig. Den ger upphov till berättelser om uppbrott som ”Resa med lätt bagage”, om mannen som tänker ge sig av rätt ut i världen och strunta i allt och alla. Den glimtar fram i många berättelser om livet på sommarön, som präglas av frihet, men kräver att man skiljer sig från de vanliga slappa sommargästerna, som aningslöst framför sina plåtbåtar i hur många knop som helst utan att bry sig om andras säkerhet eller fiskebragder. I ”Båten och jag”, som är en av de nyskrivna sekvenserna i Meddelande, gestaltas både frihetsbehovet och kravet att göra rätta handlingar, att skilja sig från den okunniga massan. Livet och konsten är verkligen ingenting för sommargäster.

Driften att göra bra ifrån sig, längtan efter att vara fri

Men en berättelse av Tove Jansson slutar alltid långt inne i blandade känslor. När flickan i ”Båten och jag” ror allt vad hon orkar på gränsen till vad hon förmår, dyker pappan upp; man vet inte om hon blir glad:

[…] jag kände igen hans Penta, alltså hade han upptäckt mig och nu var det bara fråga om att han är arg eller lättad eller båda och ska jag låta honom säga något först eller inte – och så slog han av motorn och kom jämsides och höll tag om relingen och sa hej.
Jag sa hej hej.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto