Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Fickor i tiden

Trygve Söderling, 7.6.2011

I det avseendet är allt numera annorlunda.

Till och med en stackars medlem av prekariatklassen förknippar av någon anledning sommar med frihet. Kanske det handlar om kvardröjande minnesspår av en tid när föräldrar och andra hade semestrar, när till och med de som inte hade det åtminstone kunde föreställa sig att i en osäker framtid få ta ut några lediga veckor.

Visst byter jag själv när detta skrivs så ofta jag kan stadens tv och wc mot en klippig holme utan växelström och rinnande vatten, men frilansjobbens deadlines fortsätter att infalla. Den enda egentliga skillnaden är att datorn drivs med solpanel. Blir det moln och regn många dagar i sträck upphör produktionen. Tidskriften jag borde redigera kan inte utkomma, artiklarna blir oskrivna och den slutgiltiga friheten inträder – per force majeure. Busväder och ihållande lågtryck är mina bästa vänner, det är då jag äntligen hinner gå ner mig i de där utpräglade LANDE-böckerna.

Säg mig vad du vill läsa på semestern – vare sig du har en eller inte – och jag ska säga dig vem du vill vara. Somliga går år efter år omkring med en dröm om att ”äntligen läsa klassikerna” och upprätthåller därmed ett ambitiöst dåligt samvete, från semester till semester, intill sin grav. Andra, med bättre balans mellan självbild och verklighet, läser verkligen På spaning och Krig och fred, eller så läser de deckare. Bägge arterna njuter av det. För dem är denna sommarläsning själva frihetens definition.

En krypterad inblick i sin tid

För min egen del infaller semestern alltså under regniga dagar när jag får läsa de mest egendomliga böcker som samlat sig på landet, just för att de är så egendomliga att de inte går att få in i någon vettig och nyttig bokhylla. Blod – en revolutionsroman heter till exempel ett ytterst tvivelaktigt opus av Gabriel Sandén, en slarvigt flyhänt och journalistisk författare som tycks ha satt en ära i att exploatera sin tids sensationer med minsta möjliga litterära barlast och tuggmotstånd. Blod utkom rykande aktuell det ödesdigra året 1918 men verkar knappast – jag har bara hunnit halvvägs i den – vara någon insiktsfull och tankeväckande bild av inbördeskrigets tragedi. Däremot vimlar det av depraverade ryska adelsmän, lätta fruntimmer och överklassiga finlandssvenskar, som alla festar och rumlar om på ett mystiskt fartyg förtöjt i Helsingfors hamn.

Handlingen är obegripligt fördomsfull och klichémässig och säkert avsedd att vara just sån, tidens bokköpande publik i Finland och Sverige ska strykas medhårs tills de svimmar. Och just därför ger romanen en krypterad, sned och vind inblick i sin tid – en inblick som humana, etiskt och konstnärligt värdefulla skildringar av en Runar Schildt, en Sigrid Backman, en Elmer Diktonius med flera inte kan ge för att de senare besitter en viss konstnärlig etik och självkritik. Gabriel Sandén, däremot, brassar på som en desperat såpoperaförfattare som inte hinner tänka en enda egen tanke eller checka ett enda faktum, tv-teamet tycks redan stå och stampa och vänta på manus. (Andra titlar av samma författare är Blixttämjaren, Money – en amerikansk roman (del 1 och 2) och Konsul Carlings hundår.)

Sommarhus, källare, utetuppar och bibliotekslager

Sandén är inte okänd för litteraturhistorikerna, men nog för alla andra. Själv hittade jag i tiden Blod i den källare som då inhyste Esbo landskapsbiblioteks magasin i Alberga. Några år innan biblioteket lades ner och flyttade till ett köpcentrum öppnades nämligen detta dittills slutna boklager för allmänheten. Plötsligt kunde man gå in och fynda bland bortglömda böcker som ingen av allt att döma hittat på att fråga efter, ännu mindre låna, under de senaste sjuttio åren eller så.

Såna platser – sommarhus, vindar, källare, utetuppar, bibliotekslager – är gömmor där udda och bortglömda böcker kan hamna i en sorts ficka i tiden. För att en dag dyka upp och bli på ett nytt sätt intressanta, just för att de mentaliteter de avspeglar varit så glömda så länge. Antikvariat och lopptorg finns förstås också, och många hotell har en hylla för böcker som gästerna lämnat efter sig. Det mesta man hittar i dessa tidsfickor är efterlämnat av goda skäl. Rena skräpet helt enkelt. Men ibland når uselheten en sån intensitet att tar sig till upp en ny nivå, slår över i camp. Andra gånger kan man hitta böcker som inte håller litterärt och därför glömts av oss litteraturvetare, men som på många andra sätt är intressanta. Jörn Donners ungdomsroman om en odyssé genom Europa på 1950-talet, Jag, Erik Anders (1955) hör till den kategorin. Den söker sin form utan att hitta den och fungerar därför inte som den långt mera berömda reportage-essän Rapport från Berlin (1958). Men är på sitt sätt ändå ett modigt panorama över ett dåtida Europa: Finland, Italien, Österrike, Ungern, Tyskland… en interrail-resa före interrail.

”När jag sitter i bussen på väg till Caltanissetta minns jag ett av Veras råd. Att jag ska se nyfiket på världen. Mina medpassagerare är magra och tärda. Varje gång jag tittar ut känner jag mej rädd. Det är inte ensamhetens skräck. Det är en underlig förfäran över all denna styrka och enkelhet. Detta öde som fullbordas i mänskorna.”

Pappersböcker, helst före offset och laser

En dag kommer säkert både Sandéns Blod och Donners Jag, Erik Anders att finnas behändigt på nätet, lätta att ladda ner till en läsplatta nära dig. Om du kommer på tanken att göra det, alltså. Nätet är en ny värld av ny tillgänglighet och den växer hela tiden – inte bara i bloggande tuggande av nuet, utan också i arkivariskt djup. Ändå behövs, tror jag, också de fysiska fickorna i tiden: vindarna, tupparna, de där underliga boktravarna som ingen rört på sjuttio år.

Dels för att de ger dig flera labyrintgångar, flera sorters serendipitet, flera chanser att stöta på det du inte visste att du ville hitta. Dels för att pappersboken ändå är den suveräna bäraren av text och berättelser, i synnerhet om den är väl tryckt, på bra papper, gärna före offset och laser.

Esbo stadsbiblioteks, och därmed hela huvudstadsregionens, enda exemplar av Gabriel Sandéns Blod – en revolutionsroman har numera försvunnit ur Helka-katalogen. Stulen, tappad, avskriven? Strimlad, såld eller bränd? En länk till det förflutna har hur som helst försvunnit. Lyckligtvis finns boken ännu i några andra bibliotekskataloger. Dessutom finns den kopia jag gjort för eget bruk av hela boken, även om det inte är samma sak.

Sommarens dröm om friheten, den må vara hur smal som helst, är alltså för mig att få läsa de där egendomliga, udda, avskrivna böckerna – de som är usla samtalsämnen eftersom ingen annan har läst dem, onödiga ur bildningssynvinkel, odugliga som samlarobjekt, ofta illa skrivna och illa tänkta. Friheten finns där: att upptäcka själv, utanför kanon, på oländiga stigar, i skumma vrår och vindsskrubbar.

Det som då kommer fram är sällan ens sådär halvbra. Ändå ger det – lite som att lyssna på en 78-varvare på en riktig trattgrammofon – en sorts skenbar kontakt till de mänskor som en gång omgav denna artefakt, deras miljö, deras tänkande. Någonting mera än den taffliga storyn förmedlas, även om jag inte vet vad det är.

Trygve Söderling

FD, litteraturforskare, kritiker, huvudredaktör för tidskriften Nya Argus