Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Konsten att åskådliggöra, konsten att inspireras

Carita Backström, 26.11.2010
Ulla-Lena Lundberg: Jägarens leende. Resor i hällkonstens rymd s., Söderströms 2010

”Kom! Titta!” sa storasyster Gunilla till lillasyster Ulla-Lena, och tillsammans upptäckte de världen. Den nuvarande och den 40 000 år gamla så som den träder fram på klippor och i grottor runt om i världen. Det började där som barn de lekte, granne med det medeltida franciskanerklostret och Otterbötes bronsåldersboplats på Kökar, och med familjen Hedenhös underbara äventyr, och det mynnade ut i ett livslångt gemensamt intresse för hällkonsten.

Genom hela Ulla-Lena Lundbergs Jägarens leende finns Gunilla med som en bästa vän, att samtala med, stöda sig på och stöda, ända tills döden skiljer dem åt. Gunillas närvaro och den innerliga syskonkärleken är som en varm dynamo som driver berättelsen. I fågelboken Sibirien finns en liknande person: den förälskelsens ängel som rörde vid Ulla-Lena på transsibiriska järnvägen och präglade hennes ”självporträtt med vingar”. Det handlar om att låta sig tändas och inspireras, om att kunna dela med någon och att dela med sig av något. I Sibirienboken passionen för fåglar, i Jägarens leende passionen för hällkonsten. ”Kom!” säger författaren, ”Titta!” Och jag tittar.

Platsens magi

Ulla-Lena Lundberg är en utmärkt guide. Pedagogisk utan pekpinnar, resonerande, frågande, nyfiken, kunnig. Bokens motto har hon lånat av Gösta Ågren: ”Den, som vet vad han söker, finner bara det”. Det anger en öppenhet som hör fiktionen och den goda forskningen till. Det intuitiva betraktandet som en väg till förståelse. Men visst håller hon sig också med en teori, eller snarare en möjlig läsning: den schamanistiska. Den läsningen fick sitt genombrott bland antropologer på 1970-talet, och Ulla-Lena Lundbergs personliga insikt drabbade henne i Tsodilo Hills i Kalahariöknen. Hon anlände som en ”litterär europeisk dam bärande på det nordiska svårmodet” och upptäckte, eller började ana, vilka världar som döljer sig i bildernas språk.

Tsodilo Hills är tre massiva berg som växer upp ur en ändlös, platt öken. En självklar samlingsplats och ett andligt centrum för san (bushmän) och khoikhoi (hottentotter) . Över klipporna löper noshörningar och giraffer och stora mängder tamboskap, snabbt nertecknade streckgubbar och mytiska regndjur.

”Här, vid foten av berget, inne i deras skugga, kan man också föreställa sig tillfälliga hyddor och vindskydd, livliga sekulära miljöer när olika band (grupper av bushmän) samlas och besöker varandra. Störtfloder av information och berättelser, stora skratt, barn som leker. Röken letar sig uppåt ur de små kokeldarna, flera och flera så att natten är prickig av ljus.”

Platsen är lika viktig som konsten, det är ett av bokens påståenden. I södra Afrika är det klippor, i Sydeuropa grottorna med sina trånga passager och hemlighetsfulla ljudeffekter, i Skandinavien hällar invid vatten. Platser fulla av n/um (bushmännens uttryck för en övernaturlig kraft), platser med starka rådare (nu måste jag googla, trots att termen är bekant redan från Björn Kurténs ”paleofiktion”. En rådare är en som har makten över djur och naturkrafter, den manliga formen av rå, som i skogsrå).

Ulla-Lena Lundberg tar oss till många sådana platser där forntidens människor samlades och där schamaner och konstnärer målade fram eller ristade in sin fysiska och mytologiska verklighet. Hennes sympati finns hos jägarna och samlarna, med dem har hon länge umgåtts. Speciellt med bushmännen i Kalahari. Den kulturen (inklusive Tsodilo Hills) beskriver hon ingående redan 1981 i Öar i Afrikas inre, och några år senare i romanen Regn, som i fiktiv form förebådar en del av tematiken i Jägarens leende.

När människor var djur

Det är möjligt att tolka klippmålningarnas djur på olika sätt; som realistiska återgivningar av bytesdjur, som jaktmagi, och som resor till en värld bortom vår där människor och djur går in i varandras skepnader. En människa kan anta ett lejons skepnad, en målad eland kan sparka till sin målare. Metamorfosen sker genom transen och i transdanserna, som också finns återgivna på klipporna.

Och här måste jag få inflika ett eget exempel på hur relevant den schamanistiska läsningen kan vara ännu i dag: Sylvia Glasser är en sydafrikansk koreograf som ville göra en föreställning baserad på klippmålningarna. Hon insåg att hon rörde sig på helig mark och började studera bushmankulturen. Bland annat sökte hon upp samme David Lewis-Williams som Ulla-Lena Lundberg refererar till, och vågade sig slutligen på att översätta klippmålningarna till samtidsdans i en koreografi som hon kallade Tranceformations. En av dansarna i den produktionen var Vincent Mantsoe, som av sin mamma, som är sangoma (medicinkvinna), har lärt sig transens teknik och kan använda den i sin dans. Jag har sett honom förvandlas till fågel och det var oförglömligt. Jag har också sett honom nästan så som Ulla-Lena Lundberg beskriver målningar av transtillstånd: ”… män som går dubbelvikta, svetten som står ur nacke och armhålor, män som ligger på marken medan deras n/um breder ut sig…”

Transen är alltså inte något irrationellt och ogripbart, och jag gillar Ulla-Lena Lundbergs nyktra sätt att förhålla sig till den. Liksom hennes underbara förmåga att gå in i avlägsna tider och rum och känna sig hemma i det främmande. Jägarens leende igenkänner hon varhelst det glimtar till för hon har upplevt de sista resterna av jägarsamhället på Kökar, och intervjuat gubbarna för hembygdsföreningens Männen som kom från havet. Men att igenkänna betyder inte att förneka det annorlunda, eller tro att man kan förstå och förklara allt. ”Man har fler frågor när man ger sig i väg än när man kom, vilket är ett tecken, så gott som något, på att man lärt sig något.”

Jag gillar också resonemangen om hur knepigt det blir när ett rättmätigt behov ställs mot ett annat, som att grunda nationalparker (turism) mot lokalbefolknings rätt att idka näring, eller att förklara klippmålningar för nationalarv (för att bevara dem) mot lokalbefolkningens rätt att hålla fast vid sina traditioner. En sådan konflikt är ett centralt tema i Regn, men vem som helst kan konfronteras med liknande motsättningar; säljakt, vindmöllor, att installera hiss i av museiverket skyddade hus, storskarvar … Känslorna svallar när det goda ställs mot det goda.

Mytologi och trans – och konst

”… ju mera jag betraktar de konstnärliga uttrycken, desto närmare kommer jag den bakomliggande lusten att åskådliggöra, som är en mäktig drivkraft också för mig”, skriver Ulla-Lena Lundberg. Hon känner sig mera som kollega till de forntida konstnärerna än till deras sentida uttolkare, och hon är övertygad om att de inte målade enbart för att förmedla sin mytologi eller sina transsyner, utan lika mycket för konstens egen skull.

Så blir systrarnas resor också en grand tour till stenålderns och istidens konstskatter, från södra Afrika via Europas grottor och upp till Nordens hällar. Bisonoxar och mammutar och prickiga hästar drar förbi i stora hjordar. Och där, i Astuansalmi, står Hiisis älg, och längs Onegas stränder simmar Tuonelas svan. Uppe i Alta finns ett helt fångstgärde med renar och en rituell björnjakt. Där intill lodar en livslevande vit ren, kanske tänkt för turisterna men också sinnebild för det övervärldsliga i samekulturen. Jag tänker på Erik Blombergs film Den vita renen där kvinnan vid fullmåne förvandlas till en vit ren. Tala om schamanism och metamorfos!

På hällarna i Bohuslän och Uppland har de hunnit ända till bronsålderns jordbruks- och sjöfararsamhällen, med båtar och boskap och plöjare. Jag kan höra ekot av Granbodabönderna och båtbyggarna i romanerna Leo och Stora världen. Inte så mycket för att födkrokarna är de samma, utan mer för att tonfallet är det. Ulla-Lena Lundberg vet att bete sig som folk, var hon än hamnar.

Men en sak förbryllar: var finns fåglarna? Med undantag för sångsvanen i Karelen finns inga fåglar avbildade. Nog måste forntidens jägare ha snarat fågel? Och fanns det ingen schaman som under sin transresa antog fågelhamn? Vet fågelskådaren något om den saken?

Livet är kort, konsten lång.

De avslutande resorna i boken går till gånggrifter och gravhögar i Irland och Bretagne, och de känns i förstone litet fel, som om de hörde till en annan kategori än klippmålningarna. Det kan också hända att jag just där börjar känna en viss mättnad, mitt sinne är uppfyllt och vederkvickt av bilder. Men jag försonar mig med dem, för här handlar det om dödens närvaro och syster Gunillas sista vemodiga och triumferande upptäcktsfärd; just så måste hon få lämna historien och sluta cirkeln.

Klippkonsten är inte direkt översättbar i ord, säger Ulla-Lena Lundberg, och refererar till antropologen och strukturalisten Claude Lévi-Strauss. Enligt honom har vi som lever i skriftspråkets kultur förlorat förmågan att beskriva omvärlden genom analogier mellan naturen och människan. Intuitiv mytisk logik gjorde världen begriplig på ett annat sätt än våra rationella abstrakta tankemodeller. Kan så vara, tänker jag, men om någon i skrift har förmågan att göra både den sinnliga och den mytiska världen begriplig så är det Ulla-Lena Lundberg.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto