Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sjömanshistoria och kvinnoliv – mellan granngården och stora världen

Ulrika Gustafsson, 14.8.2009
Ulla-Lena Lundberg: Leo; Stora världen; Allt man kan önska sig s., Söderströms 2009

Jag vill älska som Kristina sin Carl Gustaf. I hennes samtid är det inte kutym att flickor själva ser ut män åt sig. Men Kristina vet vad hon vill ha, och förmår sin chockerade far att tala för hennes sak. Carl Gustaf kan knappt tro att det är sant men blir uppriktigt betagen. När Kristina på bröllopsdagen skålar med sin far ”småler [hon] bara knappt märkbart, men han som känner henne vet att hon ser ut som katten som fångat en sparv och är mycket nöjd.” Men kanske skulle jag inte må så bra som Kristina av att stå på stranden och längta efter sjömansgossen.

Romanerna Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995) gavs i våras ut på nytt av Söderströms. De är kända som Ulla-Lena Lundbergs sjöfartstrilogi, eftersom de skildrar den åländska sjöfarten från 1800-talets bondeseglation till det sena 1900-talets kryssningstrafik; en berättelse som återspeglar samhällets modernisering. Det skrev jag om i min doktorsavhandling.

Men böckerna är mer än så. Jag vet inte hur många gånger jag läst dem. När jag nu mindre disciplinerad och inte helt tes-driven i sommarvärmen läser dem på nytt upptäcker jag andra saker och njuter av att riktigt få smaka på sådant som jag tidigare fick lov att skynda förbi. Det måste vara ett gott betyg. Men här tänker jag inte så mycket recensera som presentera dem som en kvinnotrilogi.

Manshistoria – kvinnoliv

De tre böckerna rymmer många kvinnoliv och -öden. Ändå kan det ligga nära till hands att tänka sig trilogin som en i första hand männens historia. En sinnebild för sjöfarten är ju mannen på skeppet. Och i synnerhet i början av trilogin är det främst män som sitter på huvudrollerna och kommer till tals. Men jag menar att om man skiftar fokus en aning, så framträder helt tydligt en berättelse om kvinnors föränderliga livsvillkor.

Leo berättas av Leander, som upplever att han kan tala för Granboda by och så gott som alla dess människor, eftersom han lever i så nära gemenskap med dem. I Stora världen för flera män talan: Leonard, Isidor, Ragnar, Richard. Men sista ordet är Elises. Hon talar i det avslutande kapitlet. I Allt man kan önska sig undersöker antropologen Leonora det åländska samhällets utveckling under de föregående 150 åren.

Leo, som gett den första boken sitt namn, var ett skonertskepp. I Stora världen korsar fyrmastade barkar oceanerna på vetetraden. I Allt man kan önska sig gestaltas Östersjöns kryssningsfartyg som det senmoderna västerlandet i koncentrerad form. Den tredje boken är på sätt och vis sammanfattande, eftersom Leonora känner hela den berättelse om modernisering och sjöfart som trilogin är. Samtidigt är den också en släktkrönika och hennes personliga livsberättelse. Men också här kommer flera personer till tals, både kvinnor och män.

Leonora upplever att hennes splittrade samtid inte kan återges som en enda berättelse, och att hon bara kan tala för sig själv. Därför presenterar hon sin samtid genom en serie intervjuer. Hon skulle gärna berätta som sin förfader Leander, men kan inte:

”De stora berättarna gör allt synligt, också det som man inte begriper är alldeles tydligt. Jag lutade mig mot den fysiska världen och tänkte att jag aldrig mer skulle ställa de frågor som jag dagligen ställde i mina intervjuer. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle förklara något. Jag skulle bara berätta som mina förfäder, börja där det föll sig och sluta där det passade mig. Men jag levde inte i en sådan kultur.”

Den gamle Leander ser hur livet på land hör samman med livet på sjön, ”gårdarna under segel, fartygen på urberget”. Förstås är det kvinnorna som upprätthåller livet på land i familjerna med männen på sjön. Och kvinnorna får karlakarlarna att orka med ansvar för gårdar och skepp när de är till döden trötta.

Sjöfartsmetaforiken är gångbar inte bara för sjömanslivet, utan även för sjömanshustruns och bondkvinnans liv. Våren Carl Gustaf och Kristina lär känna varandra besöker hon honom i kaptenshytten på Leo. De skämtar om hur det skulle vara om han lättade ankar och hon kom med på en resa. ”Det vet hon att hon aldrig kommer att få, men prata kan man alltid, hon håller på att lära sig av Carl Gustaf hur man gör.” När Kristina senare ligger i sängen för att vila och återhämta sig efter att hennes första barn dött redan som spädbarn påminns hon om barnsängen: ”Nu är hon tillbaka precis där hon började, bara mycket sorgsnare. Hon tänker att hon är som sjömännen som har seglat runt världen bara för att komma tillbaka till Lumparsund när mörkret står som tätast.”

I Stora världen, en varm söndag i juli, promenerar Petter, en av Carl Gustafs sonsöner, runt i Granboda och fotograferar. Han får syn på den åldrade moster Elise, som sitter med sina systrar i bersån och dricker kaffe, och ber om att få fotografera dem. ”’För’, säger han, ’när jag ser er sitta så här tycker jag att ni är den exakta motsvarigheten till fartygstavlorna i guldram och porträtten av de styva kaptenerna.’” Elise förstår vad han ser, ”att han menar att [de] är slutet på en era, den kvinnliga slutstationen på en epok”.

När livet står och väger

Men kvinnorna Lundberg porträtterar i trilogin är inte bara (sjö)männens motsvarigheter, utan intressanta i sin egen rätt. Som Elise själv. Under henne har salsgolvet gungat till ordentligt. Medan Kristina dör som utarbetad bondkäring i tyfus när hon är bara lite på trettio, vill Elise dö när hon föder sitt första barn. Men föder nio.

Hon gjorde sig i ungdomen ensam i sin stolthet. Hon har inte levt det liv hon drömde om som vacker och beundrad flicka. Vad hon saknat är inte mannen som varit ute på sjön, utan ett helt annat liv, den kärlek och lycka som flickan drömde om. Hon har gjort vad som förväntats av henne, inget annat:

”En gång när du är mycket ung står hela världen och väger. Du har alla möjligheter och förhoppningar. Det står gränslös glädje på lut, det är så mycket du önskar dig och så mycket du kan få. Du vet knappt var du ska börja, och du vill ha allt. Du låter dig inte nedslås av det du ser omkring dig, hur det har gått för andra människor, för du vet att själv är du annorlunda.”

Ändå känner hon, när hon sitter i bersån med sina systrar, en outtalad förståelse för det gemensamma liv var och en av dem levt i sin ensamhet. Det betyder ingenting, upprepar hon, den rikedom och status de har. Och inte heller pratet som upprätthåller världen: ”språket du har lärt dig tala, värden som du omfattar för jordiskt bruk, andra bilder har du bara i huvudet.”

När hon senare tittar på Petters fotografi av kvinnorna i bersån tycker hon att det är ett underverk att inte en rämna syns i utanverket. Men hon förstår vad andra ser: ”I min barndom brukade Lemlandskaptenerna beskrivas som dryga och styva och högmodiga, och minsann ser vi inte ut som deras exakta motsvarigheter! Lite mera roade, lite mindre imponerade, som kvinnor som vet vad bullret i mannavärlden är värt, men personer lika fullt som kan skrämma slag på den som bara ser till det yttre.”

Odd – avvikande men lycklig

Lyckosammare än Elise är Stella, som kommer in i berättelsen då hon anländer med tåg till Wallaroo (i Australien). Hon är en engelsk högreståndsdam som ska åka med som passagerare på ett skepp till England. Elises son Josef möter henne motvilligt på tågperrongen. Han är kapten på Gustafs Erikssons flaggskepp Herzogin men ser ogärna extrapassagerare ombord.

Av tåget stiger ”en varelse som det inte finns något namn för. Lång och kantig, kortklippt hår, bara ben, stora breda fötter i sandaler. Kring midjan ett höftskynke som ska föreställa kjol och på överkroppen en kavaj som ser ut att vara stulen av en norsk sjöman. Överst på huvudet en alltför liten stråhatt fasthållen med en snodd under hakan. Människan har ena kinden uppsvälld och blodsprängda ögon.”

Hon kallas Odd, och det är skandal när hon senare står bredvid Josef i röd sidenklänning i Lemlands kyrka och prästen läser upp lysningen för dem. Efter många förvecklingar hittar hon hem på Simons i Granboda och. ”’Her har jag bodd i ett tidigare liv. Ner jag kom in tenkte jag att no er jag hemma.’”

Ändå är det till Afrika de flyttar efter att Herzogin går på land i Engelska kanalen. Det är igen skandal och ofattbart. ”Han var inte bara upphöjd, han var lycklig”, säger Elise om sin son och därmed även om Stella. ”Någon från Simons var verkligen lycklig. Det är livsfarligt. Då ska man se till att man inte drar uppmärksamheten till sig. Men det gjorde han.”

Kristina vet att hon aldrig ska resa någon annanstans än till granngården, d.v.s. från sin fars gård och till sin mans. Elise förmår inte tro på sig själv innan de livsavgörande besluten redan är gjorda. För Stella är det möjligt att resa som hon gör, men det gör henne ännu under 1900-talets första hälft till en konstig företeelse.

På 1990-talet är över hälften av besättningen på kryssningsfärjorna kvinnor. Ålandsättlingen Leonora, en av Petters flickor, är antropolog med världen som arbetsfält och med ett specialintresse för bushmankulturer i Afrika. Och sitt eget familjeträd som antropologiskt illustrationsmaterial.

Det finns en professor i antropologi, alltid på resande fot, som Leonora älskar. En man så deodoranterad att han knappt avslöjar sig som människa. Hon vill gärna ha barn, men bara med honom, som vägrar bidra till jordens överbefolkning. Hon instämmer men sörjer. I sitt kärleksliv är hon en ”kaphornare” som ”slänger sjömanssäcken på ryggen och ger sig av, en expert på att skiljas från vännen utan att fälla tårar.”

Konsten att navigera mellan tradition och frihet

Med samhällets utveckling förändras villkoren för kvinnornas liv. Men de kvinnor Lundberg berättar om har också olika förmåga att handskas med sina liv och att ta för sig.

Den gången Petters far Leonard entusiastiskt berättar om buddhismen för Elise, att människan kommer att återfödas på nytt och på nytt tills hon uppnått vishet, blir hon skräckslagen. ”’Nej! Jag vill aldrig komma tillbaka!’” Leonoras frihet är mycket större än Elises. Fast också den har sitt pris. ”Projektet [den antropologiska studien] gör jag färdigt”, säger hon. ”Men kärleken är borta, den som kanske var min själ.”

Man kan tycka att också Leonora tänker konstigt längtansfullt på döden. Hon kan inte älska som Kristina, och inte berätta som Leander, men till skillnad från Elise finner hon ändå tröst i språket och skriver in sig i en tradition – och låter gärna bli att tänka på sig själv och att hon är annorlunda.

Ur den kvinnliga genealogi Lundberg skrivit kan man utläsa en växelverkan, och dragkamp, mellan tradition och frihet. Det är en berättelse om hemmahörighet i en traditionell gemenskap, om att gå under för den, om att uthärda den, om frihetsdrömmar och om att vara friare men drömma om att omslutas av en gemenskap …

Trilogin är överhuvudtaget ingen entydig framgångshistoria – lika lite som en nattsvart dystopi. Därför kan jag tycka att den färgsymbolik man kan utläsa ur romanernas nya utformning är lite väl enkel. Leo och Stora världen går i ljusa, lätta färger, medan pärmen till Allt man kan önska sig är svart, endast upplyst av ljusen från en kryssningsfärja. Men kanske är orsaken till dessa färgval ingen annan än att skonertar och barkar gör sig bra i dagsljus, medan kryssningsfärjor gör sig bäst i mörker.

Kristina, Beata, Ida, Brita Stina, Elise, Märtha, Stella … Vi är många fler att berätta och läsa om, för den som det talas om hon finns. Det vet både Leander och Leonora. Men hon fanns också, hon som blev kvar vid fähusväggen då Kristina nappade åt sig sin Carl Gustaf.

Den som har ordet i sin makt, hon övervinner allt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto