Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tillvaron i mellanrummet

Ida Fellman, 29.9.2006
Ulrika Nielsen: Mellan Linn Sand s., Schildts 2006

Det är intressant med böcker som starkt delar recensenternas åsikter. Är Mellan Linn Sand av Ulrika Nielsen en ”kalkylerad och utstuderat kall bok” (Ny Tid) eller berörande? Intressant är också att den i Sverige fått så positivt mottagande, medan den här mött misstro. Eftersom Hbl har en sajt utan arkiv för artikelsök kan jag inte referera till recensenten Tuva Korsström, men jag har ett minne av att hon tyckte boken bara blev på ytan och inte sade henne något.

Mellan Linn Sand är en kortroman eller en lång prosadikt. Och huvudpersonen är förstås Linn Sand. Nielsen skriver inte en handling, Linn Sand genomgår ingen utveckling. Hon framskriver bara Linn Sands värld, med perfekt Marlboro-man, tre älskare, perfekt yttre och det bildsköna huset.

Nielsen jobbar mycket med ytan, det är sant. Boken är till synes en berättelse som utspelar sig på ytan. Men det viktigaste i den är inte ytan, inte heller djupet, utan ”mellan”, mellanrummet. Vi vet inte hurudan Linn Sand är ”på riktigt” på riktigt, eller vet vi?

Men vad vet vi egentligen om våra medmänskor eller som Per Planhammar i Göteborgsposten skriver i sin recension om Mellan Linn Sand: ”De flesta av oss lever, åtminstone stundtals, i förvillelsen om att vi verkligen känner den eller dem som står oss närmast. Strävan efter symbios är nog så utbredd, och kanske också djupt mänsklig, eftersom vi under vår korta tid inte står ut med ensamheten.”

Vi är våra attribut

Vad vi får veta om Linn Sand: hur ytan ser ut. Nielsen låter Linn Sand beskriva sitt utseende, men det är så alldagligt beskrivet att det kunde vara vilken snygg kvinna som helst. Och framför allt beskriver hon attribut som går att förändra, hårfärg, make, ögonfärg. Allt är perfekt förstås. Men vi är ju våra kläder eller hur var det nu Henry Parland sade! Så får vi veta hur hennes hem och omgivning ser ut, och dessa beskrivningar kunde komma från ett livsstilsmagasin.

Linn hänger tvätt och sorterar strumpor. Tvätthängandet, strumpsorterandet är banalt, mycket banalt men samtidigt berör det:

”Jag tar på mig strumporna. Jag har köpt dem billigt. Om man tittar efter så har nästan alla mänskor sådana strumpor på sig oberoende av kön. Jag kan inte räkna alla kön men alla har samma oräkneliga par strumpor hemma. Jag har räknat mina. Strumporna är svarta, i bomull, ofta har de något konstmaterial i sig jämte bomullen. Det är inget konstigt med det. Jag sorterar dem efter tvätten. Jag häller ut dem på golvet och börjar med att dela upp dem i olika kategorier; långa, korta, nya, gamla. De är förvillande lika. /…/ Så gott som alltid finner jag mig med en överbliven strumpa kvar. /…/ Var den strumpa är som en gång var här – det vet jag inte.”

Strumpsorterandet blir liksom något ”större än livet”. Det är något som griper tag i en när man läser om de svarta ensamma strumporna:
trots att Nielsen kanske inte ens avsett det så! Kanske man kan läsa det som hur ytlig Linn Sand är, men jag läser det inte så, utan hur hon är vi och vi är hon, men att vi ändå inte vet något mera om varandra.

Buss och begravningsbyrå

På vissa ställen använder sig Ulrika Nielsen av lugn surrealism. Övergången från det normala till det fullständigt absurda och så tillbaka:

”Bussen är nådens plats på så vis. Bussen är en nådens plats på många vis. /…/ I något skede måste jag resa mig upp och gå av. Jag fastnar i dörren på något vis och busschauffören märker det inte och jag släpar med bussen ett hemskt antal meter ända till nästa hållplats och när bussen slutligen stannar så, ja. Men jag tror inte det syns så bra.”

Jag har märkt att bussresor är återkommande i modern litteratur: stillheten, ron, man är ensam men bland alla, t.ex. i Henrika Ringboms Martina Dagers längtan spelar bussresor en viktig roll.

Jag vet inte om jag tycker Linn Sand som person är kylig och framför allt är inte Ulrika Nielsens text det. På de ställen den bränner till bränner det ordentligt. Språkligt tycker jag inte heller boken är distanserad, ytlig eller banal. Berättarjaget metadiskuterar dessutom hela tiden språkets banalitet: ”Kvinnan har en dröm, om jag tillåts använda ett så förfaret ord. Jag kan inte komma på något annat ord.”

Mellan Linn Sand är som bäst snuddar den vid Thomas Tidholms underfundiga prosadikter. Att skriva om det alldagliga och banala men samtidigt snudda vid det oerhört stora och svåra. Vissa partier och idéer är kanske inte helt övertygande, t.ex. att Linn Sand jobbar på en begravningsbyrå och flirten med liken. Det känns som en inspiration från den populära HBO-serien Six feet under.

Ytan som krackelerar

De alldagliga grejerna är desto mer berörande. Och beskrivningarna av ”ytan” som börjar i reklamens och magasinens språk, men blir otäck på ett mystiskt sätt. Det syns tydligt t.ex. i anspelningar till Linn Sands ”barndom” – eller ytan av barndomen:

”Jag bar gåvorna i mina händer. Paketerade in sakerna så ordentligt jag kunde i något jag fick fatt. /…/ Paketet likt en bula. /…/ Log förväntansfullt mot mor. Mot mor och far. // Linn ler. Hon ler och ler. Även när hon hatar att le, så ler hon.”

Här ser man hur ytan krackelerar, Nielsen snuddar vid mellanrummet mellan yta och djup, den sista meningen i citatet är egentligen onödig, vi förstår ändå att Linn inte bara är yta. Jag gillar att det inte finns någon handling i boken, att det inte sker någon utveckling i huvudpersonen Linn Sand – då är hon ju ingen eller också vem som helst av oss.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto