Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dotter till en annorlunda

Maria Sandin, 2.11.2001
Ulrika Nielsen: Små springor som värmen tränger ut ur s., Schildts 2001

Det är inte förvånande att kolumnisten och litteraturkritikern Ulrika Nielsen (f. 1974) debuterat med en roman. Då hon förra året fick första pris i Arvid Mörne -tävlingen för sina dikter, kunde man konstatera att de låg prosan nära. Där gav hon liksom nu i debutboken Små springor som värmen tränger ut ur uttryck för det vardagliga och ”triviala” som stomme i verkligheten och tillvaron. Liksom flera andra unga finlandssvenska författarinnor i hennes generation låter hon sin text bottna i erfarenheter och upplevelser som litteraturhistorikerna länge betraktade som den lilla intima kvinnliga världens obetydliga perspektiv.

Så mycket litar Nielsen till kraften i det verklighets- och vardagsnära att hon utgått från sin egen självbiografi. Romanen handlar om en ung kvinnas relation till sin alkholiserade far, från barndomen i en österbottnisk småstad till tiden efter hans död, när hon redan är vuxen och har flyttat till Sverige. Den tangerar i många stycken Ulrika Nielsens egen uppväxt och livsväg , hennes egna erfarenheter som dotter till en alkoholist i en inskränkt miljö, där släkt och omgivning förhåller sig avvisande till allt som avviker från ”normaliteten”. ”Så fort det det lite annorlunda blir skrämmande och hotfullt. Utanför kvadraten”, skriver Nielsen. Pappans alkoholism och subversiva uppträdande gör honom till ”trollet på verandan”; sprickan i den fasad som de borgerligt välanpassade ”sommarparadismänniskorna” vill hålla intakt och polerad.

Bilden av fadern tecknas kärleksfullt. Han beskrivs som en sökande, sårbar själ som ville vara något annat och större än han upplevde sig vara. En person med kreativ drivkraft. ”Det slår mig att i grunden var pappa en konstnärssjäl. Men han saknade förmågan att skapa.” En man som inte bara omvärlden betraktar som misslyckad, han var det också i egna ögon.

Under romanens gång utforskar huvudpersonen Irene förhållandet till fadern som nyligen avlidit i sviterna efter sitt supande. Dels är det en uppgörelse, dels en försoning – ett slags terapeutisk resa som utmynnar i insikter om varje människans värde och storhet oberoende av svagheter och misstag. Man kan misslyckas med mycket. ”Man kan ha tur och otur”, konstaterar hon, ”Men som människa kan man aldrig misslyckas. Någonsin.”

Det är i hög grad en familjeberättelse som blottlägger mekanismer och mönster, fördomar och klichéer relaterade till alkoholism. Men någon eländesskildring är det inte fråga om. Här finns inget vältrande i självömkan och misär. Nästan förvånansvärt litet – man skulle kunna säga: allt för litet och anse skildringen tillrättalagd och snudd på kokett. Men det betyder inte att Ulrika Nielsen skulle skygga för det brutala och svåra; hon ger nyanser, en helhetsbild. Skildringen har sina lama partier och är inte så märkvärdig rent litterärt, men den känns ärlig och realistisk.

Det har inte skrivits mycket i finlandssvensk litteratur om hur det är att leva med alkoholism. Klassisk är ju Märta Tikkanens diktsvit ur hustruperspektiv, Århundradets kärlekssaga (1978). Ulrika Nielsens bok har inte samma litterära sprängkraft, men tematiskt är det en viktig berättelse som försvarar och ger upprättelse åt den annorlunda människan, hon må sedan vara alkoholist eller på annat sätt avvika från normen och likriktningen i samhället.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto