Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Upphovsrätten – mycket mer än en ekonomisk fråga

Mikaela Sundström, författare, JK, ordförande för FSF, 7.11.2007

Upphovsrättsorganisationer, jämte ett stort antal börsnoterade företag, har uttalat sig kring statskontorets utredning med argument för och emot en överföring. Alla tio ”för”-argument är starkt förankrade i ett kvartalsekonomiskt tänkande. Det är tråkigt. Det är tråkigt för att det ter sig så gammalmodigt och förlegat med den överskuggande dominans man har gett åt den ekonomiska sidan av upphovsrätten.

Upphovsrätten är en het fråga. En liten och bortglömd civilrättslig kusin som sedan några år tillbaka befinner sig i rampljuset. Och i ett rampljus med vitt skilda fokuseringar. I höst har diskussionen kring ett överförande av upphovsrätterna från Undervisningsministeriets förvaltningsområde till det nya s.k. Superministeriet varit aktuell.

Den grundläggande feltanken är att man ser författaren som en företagare. En författare är inte en företagare med en produkt att sälja. Det börjar vara dags att frångå de ekonomiska metaforerna, de kan och skall inte tillämpas analogt överallt. (Lyckosamt nog finns det nu en klar definitionsöppning i den här frågan, jag hänvisar till lagstiftningsrådet Pasi Järvinens PM om arbetslöshetsskyddets utveckling för konstnärer från 4.9.2007, som finns att läsa på finska på Arbetsministeriets hemsida.)

Kejsaren har ordentligt på sig

Diskussionen ifall upphovsrätten hindrar det fria informationsutbytet och egentligen helt borde slopas är i sin tur en annan. Den diskussionen ter sig idémässigt intressantare, det finns en fascination i radikaliseringen av tanken. Vi kan ta FN-konventionens artikel 27 som berör upphovsrätt och konstens tillgänglighet som utgångspunkt. Punkt ett lyder: Envar har rätt att fritt taga del i samhällets kulturella liv, att njuta av konsten samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner.

Starkt förenklat ser man att detta talar för en fullständig tillgänglighet, att regler och begränsningar som hindrar denna uttömmande access är av ondo. Med andra ord är upphovsrätten, skyddet för den enskilda konstnären, en sådan begränsning som anses ha tjänat ut sin tid. Jag kan förstå tjusningen i att ifrågasätta något som aldrig tidigare i grunden ifrågasatts. Det är bra att man som upphovsman tvingas tänka efter: vad är upphovsrätt? och varför har jag anspråk på att ha rätt till det verk jag skapat? I det här fallet råkar det sig bara så att kejsaren faktiskt är klädd.

Att rättigheter, även på ett fundamentalt plan, inte alltid är svartvita eller inte skulle stå i konflikt med varandra är självklart. Brottsdramerna har ett dramatiskt sug, liksom kampen mellan det vi uppfattar som gott och ont och de sanslöst välartikulerade amerikanska (eller engelska) advokaterna och de buttra, men i tv-serierna alltid ofelbara, domarna. Ju djupare lager av våra uppfattningar om existensen det angår, dess starkare berör det oss.

Insikten att det till och med på det mest grundläggande planet förekommer gråzoner skrämmer och fascinerar. Samtidigt är det mest trösterikt, detta gråa. Det är anständigt och alldeles nödvändigt för att bejaka den komplexitet som livet står för. Regelverk som är genomgående svartvita i ord och tolkning, och har större mål än att respektera individen, har vi tyvärr sett vidriga exempel på.

FN-konventionens andra punkt i artikel 27: Envar har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen, som härröra från varje vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt verk, till vilket han är upphovsman. Upphovsrätten är författarnas (och andra upphovsmäns) juridiska och följaktligen även socioekonomiska fundament. Och upphovsrättens moraliska aspekt hänger samman med den människosyn som präglar alla deklarationer om mänskliga rättigheter.

Och det är i detta sammanhang jag ser att kejsaren är klädd. Det ligger en ofrånkomlig oanständighet i att förneka en enskild människa hennes unika värde. Detta måste accepteras som ett utgångsläge i diskussioner kring tillgänglighet och informationens fria rörlighet.

Copyright och droit d’auteur

Vi talar ofta automatiskt om upphovsrätten som copyright, som väldigt förenklat sagt har sin tyngdpunkt i betonandet av det allmänna bästa ur ekonomisk synvinkel, av företagarandan om man så vill se det. Hur de engelska förläggarprivilegierna småningom utvecklades till ensamrätt att kopiera verk, den s.k. copyrighten. I det här systemet är det rentav möjligt att en juridisk person får upphovsrätt till ett konstverk.

I Finland är det alltid den fysiska person som skapar ett litterärt eller annat konstnärligt verk som har upphovsrätt till verket. På det sättet är vi historiskt sett ändå närmare det kontinentaleuropeiska upphovsrättbegreppet, droit d’auteur, med sina försänkningar i den franska upplysningen och naturrätten. Upphovsmannen ansågs ha den s.k. andliga äganderätten till sina verk.

Vår gällande upphovsrättslagstiftnings tudelning i ekonomiska och moraliska rättigheter har sin historiska bakgrund i dessa två förhållningssätt. Det finns en respekt för den enskilda upphovsmannens rätt och det finns en samtidig strävan att trygga och främja det kreativa arbetet till förmån även för det allmänna bästa. Dessa två strävanden motarbetar inte varandra, snarare stöder de varandra på ett konstruktivt sett.

Upphovsrättens uppkomst, copyright-tänkandet och droit d’auteur och andra idémässiga strömningar, har därutöver ett konkret historiskt avstamp, Gutenberg och upptäckten av boktryckarkonsten. Steget från munkarnas mödosamt handskrivna kopior till möjligheten att mekaniskt börja massproducera böcker var enormt.

Det är för tidigt att nu kunna se om den tekniska explosionen i form av Internet, digitaliseringar, Wap och mobil-tv etc. etc., alls är jämförbar med den Gutenbergska revolutionen. Det ligger en intellektuell lättja i att vara väldigt flåsig och snabb i sina omdömen. Och intellektuell lättja är inte alldeles ofarlig.

Nuläget

Jag har förankrat mitt resonemang i den enskilda upphovsmannens rätt till sitt verk. Jag ser att det är ett utgångsläge som inte kan rubbas. Det är en helt annan sak att denna rätt inte är, eller skall vara, oinskränkt. Författaren är inte en ö utanför samhället, eller en narcissistiskt störd Don Quixote. Av samhälleliga och praktiska orsaker finns det lagstadgade undantag, tvångslicenser och avtalslicenser, som inskränker upphovsmannens suveräna rätt. Detta är alldeles som det skall vara.

När upphovsrättsorganisationerna, jämte den stora mängden börsnoterade företag, ombads kommentera en eventuell överföring av upphovsrätterna till ett nytt arbets- och näringslivsministerium var det inte svårt att ta ställning. Inte ett enda argument för en överföring vidkände upphovsrättens bas, den enskilda konstnären och det alldeles unika arbete som ett konstverk är. Författare är inte á priori emot effektiverad bokförsäljning, export eller ens marknader. Det är argument utan förankring, och den sanslösa brådska som är förknippad med hela överföringsdiskussionen, som vi inte kan godkänna.

Upphovsmännen föredrar inte Undervisningsministeriet på grund av rädsla för förändring, lättja eller dumhet. Det handlar om respekt för människan, och nu talar jag också i ett vidare perspektiv. I ett litet land med små språk är det sorgligt att man inte starkare värnar om sitt kulturella arv och dess framtid. Det är rena motsatsen till knutpatriotism och ointresse för omvärlden.

På nätet:
Pasi Järvinens utredning om arbetslöshetsskyddets utveckling för vetenskapsidkare och konstnärer
Svenskt pressmeddelande om rapporten, 4.9. 2007