Nu under Lahtis internationella författarseminarium i Mokulla söker författare från hela världen olika infallsvinklar på helighet. Seminariets tema ”Vad är heligt” mynnar ut i många olika riktningar, till exempel de tre följande.

För det första väcker temat frågan om förhållande mellan litteratur och religion, litteraturens sammanfogande med sin kulturs religion eller religioner samt författarens egna, personliga upplevelser av helighet.

För det andra uppmanar Mokullas tema att fundera kring bokens helighet. Det i sin tur innebär också många saker. Det finns å ena sidan böcker som anses heliga, ofelbara, dikterade eller inspirerade av en gudom. Å andra sidan innebär det bokens helighet över lag, författarens okränkbara rätt att skriva.

För det tredje kan man närma sig frågan om helighet och litteratur ur läsarens synvinkel. Hurdana landskap av helighet och profanitet breder en bok ut inför läsarens ögon? God litteratur behandlar på ett eller annat sätt alltid frågon om någonting spelar någon roll.

Det heliga innebär avskiljande. Det heliga skiljer sig från vardagen, det vanliga, det likgiltiga. Om allt är heligt är ingenting alls heligt. Då är allting ett och detsamma, ingenting spelar någon roll. Därför är upplevelsen av det heliga motsatsen till liknöjdhet, skam.

På finska blir helighet och skam en mångtydig ordlek: pyhä och häpy. Sambandet mellan skam och helighet är givetvis inget sammanträffande. I heligheten ingår såväl ett element av skam som sexualiteten (som väldigt lätt kombineras med en kolossal dos skam).

Fastän jag har avlagt en doktorsexamen i teologi vid universitetet får jag inte grepp om det heliga. Vinden blåser där den vill. Jag hör dess sus, men jag vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg.

Det heliga är heligt just för att jag inte kan förklara det eller greppa det. Fångat, vägt och förklarat duger det heliga inte längre som heligt för mig.

Det heliga attraherar och det heliga skrämmer. Samtidigt.

Det heliga väcker respekt. Det heliga drabbar oss. Inför det blottar en ödslig människa sitt huvud, som jag vill minnas att Juhani Peltonen beskriver något i en av sina dikter.

Vad är då heligt? Vad är det som drabbar oss? Vad attraherar och skrämmer? Inför vad blottar denna ödsliga människa sitt huvud?

För mig är människan helig, mänskligheten. Att inkräkta på det är ett majestätsbrott, en dödssynd. Barnet är heligt, vartenda barn, helig är varje åldring, varje vuxen man, kvinna och tonåring. Livet är heligt, också det obetydliga livets vindfläkt och livet utan vindfläkt. Jag såg en gång hur en knopp i panik slog ut till ett löv på kvisten som kastats i lägerelden. En så stor kraft, livsviljan hos en bruten kvist, förstummar.

Nå, Gud då? Jahve, Allah, Han Däruppe, Den Högre Kraften, och alla de andra namen. Gud är det yttersta mysteriet, det oförklarliga. Eftersom Gud är helig kan ingen känna eller förklara Gud. Är alla religioner olika vägar till samma Gud? Ingen vet (eller tror). Kanske är olika religioner snarare olika sätt att missförstå Gud.

Men, ibland är man tvungen att uttala sig om Gud, stapplande på målet. Var är Gud? Om någonstans, så närvarande. Och ändå: Gud känner vi starkast och akutast genom Guds frånvaro. Jag vet inte hurdan Gud är. Ett har jag ändå en en uppfattning om: hurdan Gud åtminstone inte är.