Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den eviga staden i dofter, bilder, ljud

Barbro Enckell-Grimm, 28.4.2006
Valéria Ofter: Cincin s., Ars Poetica Bokförlag 2005

Valéria Ofters debutbok Cincin (som betyder ”Skål!”) är en reseberättelse och en skildring av ständigt nya personer och berättelser, möten, platser, syner och öden – och också en del musik.

Jagpersonen i Cincin befinner sig i sin favoritstad Rom, som hon tidigare betraktat genom passionens dimridåer, men som hon den här gången vistas i som anställd sällskapsdam och hushållerska till en excentrisk äldre dam med komplicerade relationer till sina döttrar och barnbarn. Det är inte fråga om att jaga sitt eget eller Roms gäckande förflutna. Det är inte en resa tillbaka till ett svunnet paradis – eller till begångna oförrätter. Det är fråga om en avundsvärd förmåga att fånga nuet och njuta av det.

Lyssna och se

På kvällar och nätter, under sin lediga tid driver huvudpersonen omkring, betraktar sevärdheter, slår sig ner och slår sig i slang med andra omkringdrivande existenser. Metropolens anonymitet och storslagenhet får henne att känna sig fri, medan damen Edas krämpor, våndor och krångliga funderingar får henne att reflektera över var en anställds ansvar för damens välmående tar slut och var de anhörigas börjar. Vad är det hon anställts för egentligen, och när blir det moraliska priset högre än de slantar hon får i handen? Och varför är släkten så generös, och samtidigt så obenägen att komma på besök?

”Jag” i den här boken är en mycket egensinnig person. Hon vägrar att känna sig utsatt eller rädd. Hon vägrar också att känna sig som ett offer för välbeställda men ansvarslösa och osympatiska uppdragsgivare. Hon ömmar för Eda, men har inte en tanke på att följa hennes rekommendationer och goda råd. Hon njuter av sin Cincin, både hemma vid lunchen med Eda och på uteserveringen:

”Allra vackrast var det när nunnornas änglalika sång från det närliggande konventet ackompanjerade solnedgången i den hastigt fallande skymningen, medan himlen antog en transparent lapisblå färg och månskäran fick sällskap av kärleksstjärnan Venus.”

Språkbytare

På samma sätt som jagpersonen befinner sig i en bekant, men inte precis hemvan miljö, hanterar Valéria Ofter ett bekant språk, ett språk hon kan, men som ändå inte är hennes modersmål. Ofter är född i Budapest, flyttade i mitten av 70-talet till Sverige och bor nu sedan några år på Åland. Det märks att svenskan för henne är ett nytt språk, men det stör inte läsningen. Ordens valörer har ibland en lite annan innebörd och klang än den man är van vid.

Valéria Ofter är en van skribent, men har debutantens trevande rörelser. Ibland är man inte alldeles säker på vart hon är på väg, vilken väg och vad längs vägen hon vill beskriva – egentligen. Ibland saknar man en frågvis redaktör som tvingat författaren att göra texten tydligare.

Ett lika sympatiskt som ovanligt drag är att hon inte ständigt strävar efter att reducera sin text och sitt språk. Det behöver inte vara stora sensationer och djärva drag på varje sida, hon hänger sig med uppenbar berättarglädje åt att beskriva miljön och personerna, repliker, miner, reaktioner. Hon ger sig ut i språket med samma oförvägna glädje som hon ger sig ut på Roms gator, gränder och torg.

Det känns nästan gammaldags med en författare som har mod att på det sättet ställa anspråk på läsarens tid och förmåga att engagera sig. I Cincin får man hela berättelsen, alla orden, inte ett sammandrag av vad som hände i Rom, vad där finns att se eller hur det är att vaka över en dam som sportar med att hålla omgivningen i osäkerhet om huruvida hon faktiskt är svårt sjuk eller bara vanligt sällskapssjuk.

Vad är viktigt?

Liksom den eviga staden kräver tid och engagemang av sin besökare, för att kunna erbjuda betraktaren den njutning och skönhet den besitter, kräver boken sitt av sin läsare. Man får en känsla av att det finns ett budskap inbakat i detta: det väsentliga i livet är kanske inte alla de stora händelserna, utan de många små. Njutningen ligger i upplevelsen, inte i vad det är som erbjuds dig. Och vad som erbjuds dig är i högsta grad beroende av vad du bestämmer dig för att ta, vart du bestämmer dig för att bege dig. Det är bara du som ansvarar för dig – därutöver ansvarar du också i någon mån för dem du har omkring dig. Det här är inte en bok om ”allt man måste se och uppleva i Rom”. Författaren undviker skickligt fällan att vilja berätta allt om allt hon ser.

Livet i Cincin handlar inte om att samla på upplevelser, utan om att ta vara på dem man har, att benämna, sätta ord på dem, och sedan, när man kommer hem berätta för Eda, som suckar och himlar med ögonen och gärna vill höra hur det sedan gick…

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto