Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

”Varför intresserar inte läsning?” – felställd fråga. Hur ska vi hantera texter så att de öppnar sig för alla?

Veera Kivijärvi, 26.10.2019

 

Orsaken till att man inte läser är i allmänhet inte att berättelser inte skulle intressera. Orsaken till att man inte skriver är sällan det att man inte har något att säga. De som är proffs på skrivande och läsande borde tänka på hur vi närmar oss ovana vuxna läsare. Texterna och litteraturen har potential att erbjuda varje läsare upplevelser, om man bara identifierar de rätta redskapen och tar dem i bruk.

Av fängelseinternerna är 70 % lässvaga. Av vuxna som har grundskole- eller yrkesutbildning är 36% svaga läsare. Man förundras och förskräcks över statistiken. Själv skulle jag också se mig i spegeln och reflektera över vad jag överhuvudtaget menar med läsning, och vad jag verkligen vet om svag läskompetens. Kanske skulle jag stöta på tanken att en viss kvalitet eller en viss kvantitet visavi böcker blir ett mått på allmänbildningen.

Av fängelseinternerna är 70 % lässvaga. Av vuxna som har grundskole- eller yrkesutbildning är 36% svaga läsare.

För en vuxen som är en svag läsare är tanken på att läsa en roman inte bara obekväm, den kan också väcka djupa känslor av misslyckande och okunnighet, i avlagringar från många decennier. En lång skönlitterär text, tryckt och publicerad inom pärmar, är inte det format som gör konstinnehållet lättast tillgängligt för alla. Läsningen är en kognitivt komplicerad process där man förkovrar sig bara genom övning. Men hur övar man sig på något som är helt annorlunda än den gamla vanliga boken som erbjuds med något i stil med ”läs den här, den handlar just precis om ditt liv, för du är också en ung man som står vid ett av livets vägskäl”?

I projektet Lukemattomat mahdollisuudet (ung. Oräkneliga läsmöjligheter) har man utvecklat olika sätt att producera individuella betydelser i läsandet och skrivandet. En litteraturbaserad ordkonst innebär att man undersöker litterära och andra texter genom att skriva, agera, diskutera, berätta, rappa, diktera, i själva verket med hjälp av vilket språkbaserat yttryckssätt som helst som används för att hantera en berättelse. Förutom böcker har vi använt till exempel poplyrik, recept och medietexter som ordkonstmotorer. Som ordkonstlärare utgår jag inte ifrån att deltagarna tidigare ska ha sysslat med skrivande eller läsande. Däremot fokuseras på berättelser och bilder som deltagarna kan ha en kontaktyta till genom sina livserfarenheter. Det är lättare att närma sig nya textbekantskaper om man tar sats i välbekanta berättelser. Vi stärker vår position i texternas värld genom att skapa sådana själva. Ibland leder det hela också till att någon läser en bok.

Arbetsgruppen består av experter från yrkeshögskolorna och stadsbiblioteken i Åbo och Seinäjoki och från universitetet i Jyväskylä. Vi har kommit med i ett finfint sällskap där vi kan utveckla innehållet med de bästa i branschen. I år gavs Celia-priset till samarbetsgruppen för fängelser och bibliotek. Priset gick till fängelsebibliotekarien Irmeli Malka-Kannisto från Stadsbiblioteket i Åbo, föregångare i inkluderande fängelsebiblioteksarbete. Alla som är intresserade av att få veta mer om svag läskompetens hos vuxna borde få vara en fluga i taket i Irmelis workshop. Arbetets utgångspunkt är internerna och deras behov och intressen. Irmeli ordnar frågesport och skivråd, låter dem lyssna på ljudböcker och högläsning, ger lästips och leder informationssökning och intressanta diskussioner. Då jag kom med i verksamheten i våras tog vi med ordkonstmetoder i arbetet, alltså arbete med egna texter, på olika sätt. Vi har till exempel arbetat med självbiografiska texter, testat seriestrippar och skapat kollektiva dikter. Till arbetet hör alltid noggrant utvalda boktips som har koppling till temat för dagen.

Vi borde undersöka vilka hinder det finns mellan individen och texten och försöka montera ner dem.

Varför blir vuxna som från början varit ovilliga läsare motiverade att läsa, skriva och uppleva texter i Irmelis grupp? Knappast är våra metoder så unika att inte motsvarande skulle ha kommit till användning i olika sammanhang redan ett bra tag. Orsaken till att fängelsebibliotekens inkluderande workshoppar fungerar döljer sig i attityden till gruppen och gruppens målsättningar. Att möta grupperna, dels utifrån deras behov av särskilt stöd, dels som jämlika vuxna, är en konstart i sig. Att uppmärksamma individualiteten, individens intressen och starka sidor, och att glädjas över små framsteg, är en del av vardagen i fängelsebiblioteksarbetet och i arbetet med alla vuxna med svag läskompetens. De här utgångspunkterna blir underlaget för en mångskiftande utveckling, till exempel när det gäller läskunnighet, allmänbildning eller för att motiveras till ett liv utan kriminalitet.

Irmeli frågade internerna som deltog i grupperna vad läsningen betydde för dem. Fastän läskompetensen bevisligen är svag hos många av dem, visar det sig att läsningen associeras med mycket som är positivt: avkoppling, verklighetsflykt, att lära sig något nytt eller bli intresserad, att tillägna sig nya tankemönster, att komma i kontakt med fantasin och med olika levnadsöden. En av dem som svarade kände känslor av lättnad, av spänning, av befrielse. En gladdes över att ha kommit igenom en hel bok, en annan när han förstod textinnehållet. På basis av frågematerialet kan man inte säga att läsning inte skulle intressera internerna. Samma fenomen uppvisas i andra grupper jag varit med i: man läser inte för att det av olika orsaker upplevs som svårt. Och upplevelsen av att biblioteket är till för bättre folk bidrar till att man inte känner sig hemma där. Däremot säger bara ett fåtal att läsning inte intresserar, eller att läsning inte skulle vara nyttig.

Vi borde undersöka vilka hinder det finns mellan individen och texten och försöka montera ner dem. I stället för att förfasa och förundra oss ska vi gå ut på fältet och fråga vad det är i de olika berättelserna som intresserar, eller vad det är som skaver. Och innan man ger sig ut på fältet är det bra att reflektera över sitt eget förhållande till litteraturen och till texter. Försöker vi till varje pris köra fram läskompetensfrågan i samklang med vår egen smak och med våra egna preferensers glasögon, eller kan vi börja utveckla sådana verkstäder och verksamhetsmodeller som gör textens världar tillgängliga för alla.

Veera Kivijärvi
Skribenten är ordkonstnär och specialpedagog som verkar som planerare i projektet Lukemattomat mahdollisuudet och forskar i ordkonst som redskap för språklig och emotionell utveckling vid Itä-Suomen Yliopisto.