Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Att berätta är att leva

Ulrika Gustafsson, 23.6.2006
Vigdís Grímsdóttir: När en stjärna faller s., Alfabeta 2006 Kääntäjä(t): Inge Knutsson

Ett grönskiftande porträtt av en vacker ung man mot en vinröd botten. Hans vänstra axel flankeras av röda rosor och två grinande människoskelett. Det är snyggt men bådar inte gott, omslaget till När en stjärna faller, Vigdís Grímsdóttirs senaste bok i svensk översättning.

Och ond bråd död blir det. I upptakten står polisen Kjartan inför ett lik; det skulle kunna vara mannen från omslaget, fruktansvärt lemlästad. Bokens kapitel är korta, snabba som filmklipp, vilket gör att det går undan då mordgåtan skall lösas – tills det blir trassel av allt.

En mängd människor hörs. Kjartan utför förhör, men berättaren hör ännu fler än han, och det blir ett sammelsurium av röster. Det huvudsakliga detektivarbetet faller på läsaren, och det går inte så mycket ut på att avslöja mördaren som att 1) ta reda på vem som egentligen berättar vad och 2) lista ut vem man kan tro på. Den allvetande – och kanske osynliga – berättaren är en svårfångad karaktär.

Karaktärer som snärjer varandra

När en stjärna faller är inte speciellt lång med sina 222 sidor, men förtätad med rikt persongalleri och många ledtrådar. Människorna i boken talar ofta med korta meningar, som kan vara märkligt flertydiga. De använder en mängd vardagliga uttryck och klichéer som ”det är alltid någon som är vaken”, ”många bäckar små gör en stor å” och ”man odlar sin trädgård”. Det ger romanen en talspråksmässig ton och en nära livet-känsla. Berättaren växlar mellan torra sakliga och vackra målande beskrivningar. Översättningen är omsorgsfullt utförd.

Karaktärerna är som folk ofta är: älskvärda, godtrogna, fördomsfulla och främlingsfientliga om vartannat. När en stjärna faller är en berättelse om mellanmänskliga relationer, om kärlek, förväntningar, skuld, manipulation, hämnd, längtan, besatthet… Och den är inte rar. Människorna spelar teater och ”lägger ut nät” för varandra.

Bokens tre delar, ”Mötet”, ”Sökandet” och ”Kärleken”, betecknar något som berör dem alla. I Madrid i New Mexico är det ”kärleken som härskar, liksom den frihet som bara kärleken kan skapa”, menar Rosa. Likväl är den kärlek hon delar med Robert deras livshemlighet. Sin son Lenni börjar hon inte älska innan det är för sent, då går hon ”[g]enom dis och blåst till Lenni. Till ett nytt sökande”.

Kjartan älskar den onåbara Rosa istället för sin underbara hustru och Lenni söker sin pappa. Karaktärerna i romanen är många fler och kartläggningen av deras interna relationer mer komplicerad än så här. Omläsning ger definitivt mervärde.

Tecken att tyda

”Det är uppenbarligen en farlig tid vi lever i”, säger konstnären Luna, och den svartklädda kvinnan på stranden som hittar liket menar att ”[d]et är något mystiskt i görningen […]. Kanske var det på grund av [liklukten] som jag tittade upp mot himlen och var rädd för att få se en stjärna falla. Jag är nämligen alltid rädd för att naturen ska återspegla det som händer i mitt liv och förstora upp det. Att naturen är den sanna spegeln.”

Många tecken skall tydas. Ett stjärnfall kan betyda att någon dör, att någon blir nykter eller att man får önska sig något. Det är en ödesmättad bok – hur skulle människorna på förhand kunna veta vad deras handlingar leder till? – tills de börjar ifrågasätta berättelserna om sina liv.

Att träda ut ur andras berättelser

”Bestämmer vi inte över oss själva längre?”, frågar Rosa och hon är inte den enda. Karaktärerna kan höra en röst som styr dem, bli figurer i andras berättelser eller avbildade. De måste kämpa för att komma loss ur andras berättelser och istället vara sina egna verk trogna. Men hur som helst är sanningen en berättelse:

”Nuet väcker alltid en massa minnen ur det förflutna till liv och hela tiden dem som man behöver just för tillfället. Allting pekar i samma riktning. För att man ska förstå sitt eget liv. Förstå livet genom sitt eget liv. Alla andra minnen verkar vara onödiga. Detta är mycket overkligt.”

Berättelsen om ditt liv är dock viktig eftersom den bestämmer vem du är. Minnet sviker ofta Rosa och hon säger därför: ”Ibland känns det faktiskt som om hela jag håller på att ebba ut och ibland är det som om det vilar en dimma över allting.”

En invändning jag har är att de hjärtskärande livsödena inte engagerar mig. Erkännas skall att När en stjärna faller avslutar en trilogi och att jag inte läst dess föregångare. Kanske detta är orsaken till min okänslighet inför romankaraktärerna. Fast egentligen tror jag att deras platthet är avsiktlig, och att varken de eller mordet utgör romanens huvudtema. Det är den utmanande och intressanta kampen om berättandet, om att bli en människa av kött och blod istället för bara en karaktär, som är brännpunkt.

Det är ett svårlöst fall det här, men säkert är att den som kan berätta har makt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto