Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tiden förkroppsligad

Bodil Lindfors, 28.10.2016
Virginia Woolf: Åren 430 s., h:ströms 2015 Kääntäjä(t): Margareta Backgård

1932 skriver Virginia Woolf i sin dagbok: ”It’s to be an Essay-Novel, called The Pargiters – and it’s to take in everything, sex, education, life, etc: and come, with the most powerful and agile leaps, like a chamois, across precipices from 1880 to here and now.”

Vad är en ”chamois”? Det visar sig vara det franska ordet för bergsget eller gems, ett antilopliknande djur som tar sig fram på de brantaste alpsluttningar med halsbrytande språng. Bilden har en rent fysiskt förnimbar vitalitet som förmedlar något av Virginias upprymdhet inför sitt nästa stora projekt. Hon hade vid det här laget publicerat sju romaner av vilka de fem mest berömda (Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando och Vågorna) kommit till i en straight flush mellan 1922 och 1931, och dessutom essäböckerna Ett eget rum (1929) och The Common Reader I-II (1925, 1932).

Det första utkastet till Åren tycks faktiskt ha bestått av sex historiska/sociologiska essäer med insprängda skönlitterära illustrationer. I nästa version bröt hon ut faktainnehållet och försökte istället smälta in det i det skönlitterära stoffet. Det förefaller som om hennes enorma ambition att omfatta precis allting har tagit över och hotat att spränga sönder den konstnärliga formen, tillsammans med hennes psykiska jämvikt som alltid mer eller mindre sattes på spel under den skapande processen. Hennes man fick henne att ta paus från skrivandet, läste och berömde arbetet men föreslog att hon skulle skära drastiskt i textmassan. Delar av det essäistiska materialet kom senare ut som en separat volym, den rätt kritiskt mottagna Three Guineas (1938).

Det förefaller som om hennes ambition att omfatta precis allting hotar att spränga sönder den konstnärliga formen

När Åren slutligen kom ut 1937 mottogs den med betydligt större välvilja än någon av Woolfs tidigare böcker; den blev en ekonomisk framgång i hemlandet och en bestseller på andra sidan Atlanten. Därefter kom den relativt snabbt att överskuggas av Woolfs mer nyskapande verk. Hennes biograf John Lehmann citerar Leonard Woolfs nedgörande omdöme efter Virginias död (”en av hennes döda böcker”) och tar också själv avstånd till boken: han medger att den långa familjekrönikan har ögonblick av stor poetisk skönhet, men påpekar samtidigt att Woolf aldrig tidigare har gett så mycket utrymme åt samhällets grymhet, smuts och orättvisor. ”Något i bokens själva själ sviktar och ger efter”, konstaterar han, ”och det återspeglas oundvikligen på ett tekniskt plan.”

Mellan två stolar

Det verkar som om boken efter sin inledande triumfmarsch fallit mellan två stolar, inte tillräckligt radikal för att platsa bland de språkligt nyskapande mästerverken, men ändå tillräckligt banbrytande för att bli kritiserad för avsaknad av tydliga huvudpersoner, allmän dysterhet och bristande smak. Jag tänker osökt på det njugga mottagande som kvinnors så kallade diskbänksrealistiska vardagsskildringar genom tiderna kunnat tilldelas av etablerade manliga kritiker, typ Pekka Tarkka/Marjaana Aumasto (1991).

Läser man kommentarerna ovan tycks det verkligt anstötliga i Åren ha bestått i själva anslaget, dess illusionslöshet vad gäller tidsandan, dess tydlighet ifråga om smuts och kroppslighet. När det gällde personer som stod Virginia Woolf nära, som maken Leonard och den unga John Lehmann som hjälpte till med Hogarth Press och var en personlig vän, kan de efter att ha följt med Virginias psykiska lidande under de sista åren fram till hennes död 1941 också ha fattat motvilja mot det plågade tonfallet som ligger som en vibrerande underton genom boken, från det långa första kapitlets klaustrofobiskt stelnade viktorianska familjescen med den döende modern i övervåningen, genom alla åren ända fram till det långa sista kapitlet som utspelar sig femtiosju år senare och kulminerar i en myllrande fest där de åldrande syskonen Pargiter och deras släkt och avkomlingar snurrar runt och anstränger sig, mestadels fruktlöst, att nå fram till varandra och äntligen uttrycka något väsentligt om livet, varandra och sig själva. Det är en fascinerande scen som ställvis rymmer euforiska stämningar, men i bottnen laddad med en skärande vass egg av bitterhet.

Det verkligt anstötliga i Åren tycks ha bestått i själva anslaget, dess illusionslöshet vad gäller tidsandan, dess tydlighet ifråga om smuts och kroppslighet

Är det kanske småningom dags att återupprätta Åren? Björn Kohlberg, som har gett ut en biografi över Virginia Woolf och skrivit slutordet i h:ströms svenska nyöversättning, intar en ganska diffus hållning men ställer åtminstone frågan, medan Lisbeth Larsson, som bl.a. har skrivit om promenader i Virginia Woolfs London, karaktäriserar Åren som en mustig, politisk bästsäljare sompå ett realistiskt och provokativt sätt visar på de stora omkostnaderna som ett uppror för med sig för varje enskild kvinna” och ”förnyar den historiska romanen genom att upplösa alla sammanhang, sätta kvinnorna i centrum och beskriva den inte som progression utan repetition”.

 Kohlberg uppskattar det dramatiska eller filmiska sättet att bygga upp romanen i scener och beskriver Woolf som en oförlöst dramatiker. I sin dagboksanteckning från 1932 skriver hon: I have been in such a haze and dream and intoxication, declaiming phrases, seeing scenes as I walk up Southampton Row that I can hardly say I have been alive at all since 10th October.”

Och i den postumt utgivna ”Ögonblick av liv” står i det första avsnittet från hösten 1940, ”En skiss ur det förflutna” där Virginia nyss berättat om moderns och halvsystern Stellas död: ”Av någon anledning märker jag att detta att arrangera scener är mitt naturliga sätt att förevisa det förflutna. Det finns alltid någon scen som arrangerar sig själv – representativ, bestående. Detta stärker mig i min instinktiva övertygelse: den går inte att diskutera, den är irrationell, känslan av att vi är förslutna käril som flyter omkring på det som av bekvämlighetsskäl kallas verkligheten, att i vissa stunder förslutningsmaterialet spricker, in strömmar verkligheten, det vill säga, dessa scener – ty varför skulle de överleva oskadda år efter år om de inte vore gjorda av något relativt beständigt? Är denna svaghet för scener ursprunget till min författaringivelse?” (Woolf, 1976, s.89).

Beskrivning av ett trauma  

In strömmar verkligheten, känslan och dess kroppsliga följeslagare. Woolf beskriver i början av samma avsnitt några tidiga chocker: ”Jag vet bara att många av dessa exceptionella ögonblick förde med sig en alldeles särskild skräck och ett fysiskt sammanbrott; de tycktes övermäktiga, jag själv passiv”. Efter hand lär hon sig hantera och till och med välkomna sådana plötsliga chocker som ”ett tecken på någon verklighet bakom skenet, och jag gör det verkligt genom att uttrycka det i ord. Det är först genom att uttrycka det i ord som jag gör det till något helt; denna helhet innebär att det förlorat sin förmåga att göra mig illa; det skänker mig, kanske därför att jag genom att göra så avlägsnar smärtan, en stor fröjd att sätta ihop de splittrade delarna”. (Ibid., s.16-17).

Det låter som en klassisk beskrivning av trauma, förutom att dessa plötsliga insikter och sammankopplingar som Virginia beskriver från sin tidiga barndom inte verkar särskilt våldsamma eller skrämmande åtminstone utifrån sett. (Däremot saknades inte ”klassiska” traumatiska inslag som kroppsligt våld och övergrepp i hennes uppväxt, något som hon också beskriver i sitt porträtt av den sexton år äldre halvbrodern George och hans utnyttjande av de båda systrarna Stephen). Det viktiga är ändå upptäckten att det är möjligt att förhålla sig till det skrämmande, att inte låta sig definieras av det, utan snarare använda det som ett medel till ökad insikt och förståelse av det verkliga.

Woolf  har en skarp blick för konflikter och för den vardagssadism som pyr under samtalets yta

Woolf  har en skarp blick för konflikter och för den vardagssadism som pyr under samtalets yta, som i scenen med de unga männen i Oxford, där han som hamnar i underläge är förälskad i Edward Pargiter; eller när Eleanor Pargiter läxar upp rörmokaren i hennes välgörenhetsbygge: ”’Jaha, Duffus’, sa hon och såg honom i ögonen när inspektionen var över, fortfarande med lukten från avloppet i näsan. ’Vad tänker ni göra åt det här?’ Hon kände en tilltagande ilska, det var huvudsakligen hans fel. Han hade lurat henne. Men när hon stod mittemot honom och såg hans magra, undernärda kropp, såg hur hans halsduksrosett hade glidit upp över kragen, kände hon sig illa berörd.”

Det här är en av många scener där klass och kön ställs mot varandra. Till skillnad från de flesta av både Woolfs och hennes samtidas böcker ger Åren ett visst utrymme också åt tjänstefolk, om än mest i statistroller. Ett undantag är Pargiters gamla trotjänarinna Crosby, ett annat Kittys chaufför på lantgodset som inte visar ett spår av den underdånighet som både stör och provocerar hos betjänterna i London.

Samhällsbyggets glipande fogar

Klass och kön utgör skavande sömmar och glipande fogar i samhällsbygget som inte längre går att ignorera, om det nu någonsin varit möjligt. Den yngsta systern Rose Pargiter, alltid hetlevrad, är den i boken som reagera starkast på könets orättvisor; suffragett, med en fängelsedom för våldsamt beteende i sitt register, och en tunn vit ärrstrimma där hon skurit sig i handleden som ung flicka. Åldrande, sjukdom och olika slags förfall skildras med en noggrann hand, en drastisk humor och en sparsam ömhet. En som verkar att ha klarat sig genom tidens fångstnät med en viss lätthet och munterhet i behåll och lever i nuet på bekostnad av minnet är äldsta systern Eleanor, frisläppt ur gammaldotterns inskränkta hushållande i faderns ledband till ett liv av resande och få begränsningar; men också hon frågar sig om hon egentligen haft ett liv.

Verkligheten är alltid i första hand kroppslig, och det är genom sin närvaro i nuet och kroppen som Åren blir en stark och vital bok

I slutet av boken står de gamla bröderna och systrarna vid fönstret i den nu tömda festlokalen och ser ut över torget i gryningsljuset. Någon som somnat i en stol och nyss har väckts gnuggar sig i ögonen och sträcker på sig, någon borstar bort brödsmulor från sin väst och dricker ur de sista dropparna ur sitt vinglas. Folk pratar förbi varandra. Eleanor vänder sig inåt rummet, sträcker fram händerna mot brodern och frågar: ”Och nu?” Verkligheten är alltid i första hand kroppslig, och det är genom sin närvaro i nuet och kroppen som Åren blir en stark och vital bok om tidens och omständigheternas framfart i det mänskliga.

Verk som hänvisas till:
Lehmann, J. (1975): Wirginia Woolf and her world. Harcourt Brace Jovanovich, N.Y.
Woolf, W. (1977). Ögonblick av liv. Alba.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto