Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om att skapa sitt eget rum i språket

Bodil Lindfors, 15.3.2013
Virginia Woolf: Ett eget rum 165 s., Ellerströms 2012 Kääntäjä(t): Elisabeth Mansén

I slutet av oktober 1928 höll Virginia Woolf två föredrag om ”Kvinnor och litteratur” vid Newnham respektive Girton, de båda kvinnliga kollegierna i Cambridge. De blev utgångspunkten för A Room of One’s Own som publicerades följande höst och sedan dess fortsatt att utkomma i nya upplagor och översättningar för nya generationer läsare. Hon befann sig vid denna tid på höjdpunkten av sin kreativitet. Under de närmast föregående åren hade hon skrivit både Mrs Dalloway och To the Lighthouse; året innan hade hon som ett slags avkoppling skrivit Orlando, som utkom samma höst som de båda föredragen hölls, och vars försäljning inbringade betydligt mer än hennes tidigare böcker.  A Room of One’s Own innebar ytterligare en utvidgning av hennes litterära revir.

Kön och klass är det brännheta temat i boken, och det är imponerande att Virginia W. samtidigt med indignation över att halva mänskligheten i termer av kön utestängts från litteraturen under största delen av den skrivna historien, också ger röst åt den utestängning som drabbar både män och kvinnor i termer av klass, trots att hon själv hade en privilegierad uppväxt åtminstone ifråga om materiella och intellektuella förutsättningar.[i]

Kön och klass är det brännheta temat i boken

Det är längesen, kanske fyrtio år sedan, som jag läste A Room of One’s Own första gången. Det var på sjuttiotalet, och bland alla politiska uppvaknanden och hippieideologier och fredskamper och gröna vågor och knoppande ekofeminism var det Virginia Woolf som talade om för mig vad det på riktigt innebär i den här världen att ha blivit född i en kvinnas kropp. (Eller rättare sagt, hennes text gav ord åt en insikt som jag redan hade med mig, men stumt, implicit, som när man tagit in något av sina föräldrars och tidigare generationers till största delen outtalade men ändå på några vägar förmedlade erfarenheter av kön: upplevelser av utsatthet, av språklöshet, av maktlöshet, och den paradoxala makt som könet också rymmer.)

Den begåvade systerns öde

Våren 2013 läser jag Ett eget rum i svensk nyöversättning och förvånas över hur litet jag kommer ihåg. Texten känns både ny och ändå på något sätt välbekant, som om jag bara hade tagit in några skärvor av den då, men viktiga skärvor. Det jag minns bäst är historien om Shakespeares syster; Virginia W. har bläddrat i Trevelyans Englands historia för att få en uppfattning om kvinnans ställning före sjuttonhundratalet, och hittat någon enstaka hänvisning till husaga, uppgjorda äktenskap, några drottningar och och några högt uppsatta damer som hastigt skymtar i texten. I sin frustration kastar hon sig ut i fria fantasier om vad som skulle ha hänt om Shakespeare hade haft en fantastiskt begåvad yngre syster, Judith. Till skillnad från sin bror fick hon ingen skolning, utan förväntades gifta sej med en granne som var ullhandlare. Hon rymde hemifrån vid sexton och tog sig till London, där hon drog sig fram i utkanten av teatervärlden tills teaterdirektören Nick Greene upptäcker henne:

Hon blev med barn med denne gentleman och därför – vem kan mäta vreden och den våldsamma kraften i en poets hjärta som fångats och snärjts i en kvinnas kropp – så tog hon sitt liv en vinternatt och ligger begravd vid en vägkorsning utanför värdshuset Elephant and Castle där bussarna stannar nuförtiden.”

Och hon fortsätter:

”Det kan vara sant eller falskt – vem vet? – men det som är sant, tycktes det mig när jag tänkte igenom historien om Shakespeares syster sådan jag tecknat den, är att en kvinna som fötts på femtonhundratalet med en stor begåvning säkert skulle ha blivit galen, skjutit sig eller slutat sina dagar i en enslig stuga utanför byn, halvt häxa, halvt trollkarl, fruktad och förlöjligad./… / Att ha levt ett fritt liv i London på femtonhundratalet måste för en kvinna som var poet och dramatiker ha inneburit en känslomässig belastning och ett dilemma som mycket väl kan ha tagit död på henne. Om hon överlevde, hade det hon skrivit vuxit ur en forcerad och morbid fantasi och blivit förvridet och deformerat.”

I sin frustration kastar hon sig ut i  fantasier om vad som skulle ha hänt om Shakespeare hade haft en fantastiskt begåvad  syster

Det är skrivet med en skärande ton som drar förtvivlans svarta blod mellan raderna, och förmedlar åtminstone den känsla av utsatthet som V. Woolf själv tycks ha upplevt, i sitt författarskap, i sina depressioner, i sina genom övergrepp, kränkningar och förluster hyperaktiverade nervtrådar. Här talar inte bara bitterheten över att hennes bror skickades till Cambridge, medan Virginia visserligen fick lektioner i latin och grekiska och tillgång till faderns välförsedda bibliotek, men ändå i praktiken var självlärd; det fanns också andra problem förknippade med att ha ”fångats och snärjts i en kvinnas kropp”, som det psykiska och fysiska våld hon utsatts för under sin uppväxt. Hon var en stolt och vacker kvinna, men det hände att folk skrattade åt henne och barn pekade finger efter henne på gatan; hon var märkt av sitt utanförskap, hon passade inte in.

Avhysningen från kollegiets gräsmatta

Bokens första avsnitt startar i ett remarkabelt sansat och anspråkslöst tonfall, riktat direkt till åhörarna:

”Allt jag kunde erbjuda er vore en åsikt i en mindre fråga: en kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att kunna skriva skönlitteratur. Och då lämnas, som ni förstår, de stora frågorna om kvinnans sanna natur och litteraturens sanna väsen obesvarade.”

Med samma bedrägliga anspråkslöshet presenterar V.W. sig som ”Mary Beton, Mary Seton, Mary Carmichael eller vad ni vill” för att sedan med ett fast grepp dra med sig åhörarna till en välbekant miljö: flodstranden i det vackra oktobervädret, buskarnas glödande färger, och floden där tankens fisk lyckas dra upp en svallvåg av ideer kring temat kvinnor och litteratur.

”Det var så det kom sig att jag mycket hastigt gick tvärs över en gräsmatta. Omedelbart reste sig en mansperson för att hindra mig. /…/ Han var en vaktmästare, jag var en kvinna. Här var en gräsmatta, där gick en grusgång”.

Efter att ha blivit avhyst från det manliga kollegiets gräsmatta får ”Mary Beton” infallet att besöka det berömda biblioteket för att ta sig en titt på ett av Miltons diktmanuskript som Lamb har byggt en essä kring. Naturligtvis blir hon på nytt avvisad på grund av sitt kön. Hon går vidare och stannar vid kapellet med dess kupoler och torn, och på sin fortsatta väg mot lunchen i det manliga kollegiet reflekterar hon över hur mycket pengar och arbetsmöda dess stenmassor representerar.

Intrycken samlas till en diskurs om kvinnors historiska fattigdom och otrygghet

Lunchen består av sjötunga och rapphöns med alla tillbehör, som tillsammans med vinet tänder ”den underjordiska glöd, som utgör det förnuftiga samtalets gyllene flamma”. Längre fram beskrivs det kvinnliga kollegiets middag: buljong, stek, katrinplommon och vatten, vilket ger V.W. anledning att reflektera över matens inverkan på sinnestillståndet. Vid det efterföljande samtalet samlar sig dagens alla spridda intryck till en diskurs om kvinnors historiska fattigdom och otrygghet (först 1884 fick gifta kvinnor i England rätt till egendom) i kontrast till mäns välmåga och säkerhet; om hur obehagligt det är att bli utelåst, men troligen ännu värre att bli inlåst; och om effekten av traditioner och bristen på tradition för en författares tankevärld.

Det gynnsamma tillståndet för skrivande

Som den forskarnatur hon är uppsöker V.W. (eller M.B.) British Museum, där hon tar sig an ett stort antal mer eller mindre misogyna herrar som i många vetenskapliga volymer argumenterar för kvinnans underlägsenhet. Hon skakar av sig sin vrede och går på lunch (vad jag gillar denna kroppsliga förankring!) och konstaterar att män tycks ha behövt kvinnor som speglar för att bygga upp sin egen känsla av överlägsenhet. Medan hon betalar lunchen reflekterar hon över sin portmonnäs förmåga att producera tioshillingssedlar, resultatet av ett arv på femhundra pund om året, eller just den summa som en kvinna behöver för att kunna skriva, tillsammans med ett eget rum.[ii] Oron och bitterheten försvinner, säger hon, inte genast men gradvis. Och den manliga girigheten efter pengar och inflytande utgör också ett fängelse, när man med femhundra pund om året kan hålla sig vid liv ute i solskenet. Hon leker ännu med tanken: hur blir det när kvinnor i framtiden är inte bara fria, utan tvungna att gå in i alla yrken, när kvinnligheten upphört vara en beskyddad syssla, lever de då kortare tid än män? Blir kvinnor en dag sällsynta? ”Jag såg en kvinna idag…”

Hur blir det när kvinnor i framtiden är inte bara fria, utan tvungna att gå in i alla yrken, när kvinnligheten upphört vara en beskyddad syssla?

En återkommande fråga som V.W. ställer är: Vad är ett gynnsamt tillstånd för skrivande? Hon citerar Wordsworth: ”Mäktiga poeter dör i misär”; också för män som har ambitionen att skriva är förvirring och modlöshet mer regel än undantag. Känslighet är en nödvändig egenskap för både manligt och kvinnligt skapande; och till skillnad från männens har kvinnors skapande bemötts inte bara med likgiltighet utan fientlighet.

”För visst är det väl hög tid att mäta effekten av avskräckande omständigheter på en konstnärssjäl på samma sätt som jag har sett att mejeriproducenter mäter effekten av vanlig och pasteuriserad mjölk på en råttas kropp. De placerade två råttor i burar bredvid varandra och den ena var omärklig, liten och rädd, den andra glänsande, stor och modig.
Och vad föder vi upp kvinnliga konstnärer på? ”

V.W. lyfter fram Shakespeare som den konstnär vars sinnestillstånd måste ha varit mest gynnsamt för skrivande, just därför att hans besvikelser och antipatier inte lämnat något avtryck i texten; den har kunnat flöda fullödigt, ohämmat, utan agg. De fåtaliga kvinnliga poeter som går att hitta från 1600-talet har deformerats av hat och bitterhet, trots enstaka lysande rader. Ett viktigt undantag var Aphra Behn, som försörjde sig på att skriva romaner och banade väg inte bara för många bortglömda kvinnliga skribenter på 1700-talet, utan också för 1800-talets stora kvinnliga romanförfattare. Ändå kvarstår faktum att de alla saknade världserfarenhet, och begränsade liv utgör en begränsning för skrivandet (här jämför V.W. George Eliots isolering med Tolstojs kringflackande och äventyrliga ungdom).

Romanens rum: skrivandets traditioner

Romanformen, säger V.W., kan sägas utgöra ett bygge av relationer som lämnar ett avtryck i vårt inre, drar oss in i komplexitet, ambivalens, och olika slags känslor, och det besynnerliga är att vissa romaner tycks kunna hålla ihop för många olika läsare, också över tid.

”Och det som i dessa sällsynta fall av överlevnad (jag tänker på Krig och fred) håller ihop dem är något som kan kallas integritet, även om det inte alls handlar om den redbarhet som ligger i att betala sina räkningar eller att handla hedervärt i en nödsituation. Det man menar med integritet, när det gäller romanförfattare, är den övertygelse som skapas hos läsaren om att detta är sant.”

Manliga och kvinnliga värderingar är med nödvändighet olika, och värderas olika; och dessa värderingar överförs till litteraturen. En följd av nedvärderingen av kvinnors skrivande blir behovet hos författaren att beklaga sig, blidka eller rättfärdiga sig inför omgivningen, och det skapar en svaghet i verkets centrum. De enda som gick fria och oanfäktade av alla vaktmästare som försökte köra bort kvinnor ur litteraturens gräs var Jane Austen och Emily Bronté: ”Stäng dörren till era bibliotek om ni så vill, men det finns ingen port, inget lås, ingen regel som kan sättas för min tankes frihet!”

Vad har det betytt för kvinnors skrivande att inte ha någon språklig tradition att falla tillbaka på?

Och vad har det betytt för kvinnors skrivande att inte ha någon språklig tradition att falla tillbaka på? Frihet och fullständighet i uttrycket är förutsättningar för ett naturligt språk, och utan att överge det skriftspråk alla har tillgång till har 1800-talets stora manliga romanförfattare kunnat utforma sitt eget tonfall. För de flesta kvinnliga författarna från den tiden har den manliga språktraditionen varit lika mycket ett hinder, utom – igen – för Jane Austen och Emily Bronté, som vardera lyckades skapa ett eget uttryckssätt som passade dem och använda det för att skapa språkliga byggen som passade dem, eller, som V.W. uttryckte det, klara hindret utan att snegla vare sig åt höger eller vänster.

Två kön bor i själen

I bokens avslutning står V.W., som ju längre textflödet framskridit tycks ha börjat framträda allt tydligare bakom Mary Betons förklädnad, vid sitt fönster och ser ut över London, över gatans flod som för med sig en flicka och en ung man och en taxi och för ihop dem och tar dem tillsammans bort. Åsynen tycks lindra något slags spänning:

”Kanske innebär det en ansträngning att tänka på det ena könet som skilt från det andra, så som jag gjort under dessa två dagar. Det stör själens enhet. /…/ Men åsynen av de två personerna som steg in i taxin och den tillfredsställelse det gav mig fick mig att undra om det finns två kön i själen som svarar mot de två könen i kroppen, och om även dessa måste förenas för att uppnå fullkomlig tillfredsställelse och lycka.”

Två kön i själen, alltså: hos män det manliga överst, hos kvinnor det kvinnliga. Coleridge har sagt att stora andar är androgyna, och det får V.W. att reflektera över nuets intensiva medvetenhet om kön, om antagonismen mellan män och kvinnor som hon antar är ett resultat av kampen om kvinnlig rösträtt, och om effekten av denna uppdelning i kön på litteraturen. Hon är kritisk inför de manliga skribenter som låter sitt J överskugga hela texten med självmedveten virilitet, liksom inför dem som producerar lärdom utan känsla. Men samma risker gäller kvinnor:

”Det är livsfarligt att helt enkelt vara man eller kvinna, man måste vara kvinnligt-manlig eller manligt-kvinnlig. Det är livsfarligt för en kvinna att betona sitt missnöje eller plädera för något, även om hon har rätt, att på något sätt medvetet tala som kvinna. Och att det är livsfarligt är inte bildligt menat, för allt som skrivs med denna medvetna partiskhet är dödsdömt. /…/ Ett äktenskap mellan motsatserna måste fullbordas. /…/ När hans upplevelse är över, tänker jag, måste författaren luta sig tillbaka & låta sitt inre fira bröllop i mörkret.”

Det är provokativt uttryckt, och kanske ännu mer provokativt idag än den gången 1928. Klyvningen mellan könen och antagonismen mellan män och kvinnor har om något blivit ännu mera utpräglad. Bland annat just därför tror jag att Ett eget rum är en viktig bok att gå in i och ta till sig, utmed hela skalan av klarsynthet, vrede och försoning, både när det gäller konsten och livet.

Klyvningen mellan könen och antagonismen mellan män och kvinnor har om något blivit ännu mera utpräglad

Och som avslutning ännu ett citat, som står nästan i slutet av boken, som kan tillämpas både på konsten och på livet, och hör till mina favoriter:

”Vad menas med ’verklighet’? Det tycks vara något mycket osäkert, mycket opålitligt – som ibland återfinns på en dammig väg, ibland på ett tidningsurklipp i rännstenen, ibland i en påsklilja i solen. /…/ Men allt verkligheten rör vid gör den fast och permanent. Det är vad som återstår när dagens yta hamnat i rännstenen. Det är vad som finns kvar av det förflutna och av vår kärlek och vårt hat. /…/ Det är författarens sak att hitta den och samla den och förmedla den till oss andra. /…/ De människor är avundsvärda som lever i fiendskap med det overkliga, och de människor är beklagansvärda som blir mörbultade av det som sker utan att bry sig om det eller tänka efter. Så när jag ber er att tjäna pengar och ha ett eget rum, så ber jag er att leva mitt i verkligheten, vilket tycks innebära ett stärkande liv, oavsett om man kan förmedla det eller inte.”


[i] I slutet av boken citerar hon t.ex. Quiller-Couch: ”Ett fattigt barn i England har föga mer hopp än en son till en slav i antikens Aten om att emanciperas och nå den intellektuella frihet där stora diktverk skapas.”

[ii] Jag letade på nätet efter en uppskattning av det ungefärliga penningvärdet och kom med en viss osäkerhetsmarginal fram till ca 20000 pund eller 23000 € idag. I samma veva fann jag också att en hel del skribenter på nätet låtit sig luras av essäfiktionen och påstod att V.W. hade ärvt femhundra pund om året av en faster vid namn Mary Beton.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto