Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vad samtidighet är

Barbro Enckell-Grimm, 30.3.2012
Wava Stürmer: Samtidigt 85 s., Scriptum 2011

Att läsa Wava Stürmers (född 1929) diktsamling Samtidigt är som att betrakta årsringarna i en stubbe, att studera ett fossil, gräva i jorden, låta sig sköljas av vågorna eller smekas av en ljum vind.

Samtidigt är Stürmers tjugoförsta bok sedan debuten med Bevingad vardag som utkom 1955. Diktsamlingen var nominerad för Radions lyriktävling Den Dansande Björnen senaste år.

Stürmer har ett brett spektrum i sin utgivning: här finns diktsamlingar, romaner och barnböcker, dessutom har hon medverkat i några antologier och skrivit för radion. Mest känd är Stürmer säkert för sin kampsång ”Vi är många/ Vi är hälften/ av alla människor i stan /…/”, från år 1971.

Samlingen tar avstamp i Jakobstad och blir en slags platsens poesi

Samlingen tar avstamp i Jakobstad och blir en slags platsens poesi. Den är en lovsång till staden, den sjunger om dess historia och invånare – vad är en ort utan dem? Samtidigt som Jakobstad blir något av ett förlorat Atlantis, en epok man kan minnas, men som inte längre finns, så som hon kommer ihåg den.

En diktare ändrar riktning

En av de mest spännande sakerna med Samtidigt är att Stürmer ständigt motsäger sig själv, men hon gör det på ett sätt som gör att läsaren förstår motsägelsernas inneboende nödvändighet. Det är det här som är samlingens motor, det som driver oss framåt i livet och läsningen. Det är som att stå på en kulle och känna hur vinden vänder:

Vad vi väljer att minnas och varför är gåtfullt./ Det du finner visar vad du letar. Kan vi/ ge över bilderna, dubbelbilderna./ Tankarna som valt oss.”

Några sidor senare kan vi läsa följande rader:

Varje tid bär det som hänt och det som ska komma./ Tiden är det ofriaste/ på samma sätt som vågorna är ofria/ i förhållande till vattnet. Som barnet är det/ bunden av sin kropp av rasande förändring.”

Så, samtidigt som författarjaget står stadigt förankrad i Jakobstads gatstenar, finns här en intressant diskussion om tid, tankar, konkreta händelser och minnen. Hur förhåller jag mig till mina minnen, är det jag som valt dem, eller är livet en räcka händelser som överrumplat mig och som tvingar sig på mig i minnena?

En av de mest spännande sakerna med diktsamlingen är att den ständigt motsäger sig själv

Stürmers sanning förefaller vara ett dialektiskt samspel där händelser finns och sätter spår, men där vi åtminstone i någon mån kan välja var vi fäster blicken och tanken.

Dikotomin mellan självklarheter och ovanligheter är ett stilgrepp som känns både erfaret och fräscht, som åldrande ögons nymornade blick på tingen.

Mått och innehåll

Formmässigt håller sig Stürmer till diktens vedertagna utseende och uttryck. Det personliga hittas i just det – samtidigheten, förmågan att se och gestalta hur måttet och innehållet bestämmer varandra. Vad gör livet med människan och vad gör människan av det liv hon levt?

Janna Hellström beskriver i Brösttoner (som finns länkad under Svenskösterbottniska författare) hur Wava Stürmer i sin deckarroman Inte gjort något från 2005 gestaltar vad som kan hända i en kvinnas psyke vid krissituationer så här: ”hur en olycka kan förvandlas till ett brott, en slump blir något planerat”. Här finns samma dubbla perspektiv. Det är inte bara fråga om att svaren är olika beroende på vem som tillfrågas. Händelser och sanningar är till sina väsen relativa och föränderliga, underkastade tidens gång och tankens kraft.

En stad och dess invånare

Längre fram i diktsamlingen blir ”platsens ande”, och den konkreta staden Jakobstad allt viktigare. De gamla husen är samhällets minne, spåren i dem konkreta manifestationer av levt liv. Författaren ser framför sig liv som surrat på torget, emigrantöden, barn på sparkstötting, unga flickor som hamnat i olycka, utövare av olika numera utdöda yrken.

Dikterna sjuder av liv, av händelser, öden och dramatik – hela den obändiga kraft som driver tidens hjul framåt och oss vidare i våra liv.

Det som gör sitt till i Samtidigt, är Stürmers tonfall. Det är innerligt och personligt, men samtidigt försonligt. När hon går in olika personliga öden och berättelser gör hon dem till sina. Hon tar till sig det som har hänt, och berättar historierna vidare. Diktaren är ett språkrör, och därmed blir det berättade alltid lite distanserat.

Tonfallet är innerligt och personligt och samtidigt försonligt

På en av de sista sidorna kommer en förklaring som jag tycker kan stå som ett berättigande för hela diktsamlingen, för vår förmåga att minnas och drömma. En dikt eller dröm är alltid ”någonting mera”:

för att ett hus som återkommer i drömmarna/ är mer än ett hus i en dröm

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto