Polyfem förvandlad

I Modernistas presentation av nyutgåvan av Polyfem förvandlad får vi veta att Willy Kyrklund föddes 1921 i Helsingfors, och att han debuterade 1948 med en novellsamling. Polyfem förvandlad är Kyrklunds nionde bok och hans tredje roman. Den utkom första gången på Bonniers 1964, en långsmal, elegant avskalad volym att skäras upp för hand, och det är den som – tillsammans med Mästaren Ma – kom att höra till mina viktiga möten med Kyrklund i slutet av sextiotalet.

Jag var spänd på att se vad jag skulle tycka om Polyfem förvandlad cirka tjugosex år efter den första läsningen. Det är mycket som senare har tappat i glans sedan den där perioden av ungdomlig ordberusning. Men inte Kyrklund, väl? Nej, jag hade inte behövt bekymra mej.

En tidlös ton

Å andra sidan, varför skulle man försöka låta bli att bekymra sej? Den unga pythian i Polyfem förvandlad säjer till den medelålders befälhavaren:
”Jag råder dig: låt detta bekymmer helt uppfylla dig från hjässan till fötterna. […] Om du vill vinna något, så måste du ha intresse för det liv som du kallar ditt. Och om du tilläventyrs skulle gissa fel i dag och mista livet i morgon, så är detta ju bara vad som ändå kommer att ske.”

Det är en hållning som måste ha passat mej bra vid nitton, en ålder när man har lätt att ta till sej allehanda motsatser: lidelse och cynism, engagemang och uppgivenhet, den höga tonen bruten med vardagligheter, texten omväxlande oändligt melodisk och rakt på sak. Bäst minns jag från den tiden den religiöst-erotiska laddningen som kulminerar i ett orgastiskt suggestivt mantra: ”närmaredigändinhudkännerdumigickedettaärdutattvamasi.”

Men det som drabbar, nu som då, är ändå tonfallet, en arkaisk eller tidlös ton av förtvivlan som slås an i bokens första rad, i berättelsen om Polyphemos:
”Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.
Polyphemos, bländad, sitter på sin klippa, spejar ut över havet, med ett stenblock i famnen, väntar på Ingen.”

”Den som talar mycket”

Namnet Polyphemos, får vi veta, betyder ”den som pratar mycket” eller kanske ”den som kan många sånger”. ”Han väntar på Ingen och hans läppar mumlar i vinden. Han pratar för sig själv, vinden tar orden ur munnen, kanske sjunger han. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.”

Det är naturligtvis berättarens position, tänker jag nu, det är han, Polyfem Kyrklund, som döljer sej, eller inte döljer sej, bakom orden, och vem som helst som är upptagen av att försöka uttrycka något som helst om sin verklighet kan känna igen sej i de längtande, svekfulla och märkligt fysiska gestalterna som skymtar förbi i bokens mosaikartade prosa.

Nej, Kyrklund döljer sej inte, tvärtom talar han genom bokens mångbottnade röster med märgisande tydlighet:
”Berätta för mig någonting om ett barn, ett barn som man gör illa”, ber den döende herr Lundström mot slutet av boken. ”– Men det är ju motbjudande. – Då skall jag inte betunga dig med vad som vore en alltför stor uppoffring från din sida innan du går hem till ditt hotell. I stället skall jag tala till dig, så långt jag hinner. Bara du inte lämnar mig ensam.”

På spaning efter tröst

Berättaren skyndar naturligtvis iväg för att spana efter hjälp, och avsnittet slutar med hans återkomst: ” – I döden har han undergått en sällsam förvandling. Han har blivit ett litet barn. Han ligger mycket stilla. I handen håller han en liten trähäst tryckt mot bröstet.”

Det som blir kvar i handen för mej nu efter läsningen av Polyfem förvandlad är just en sådan trähäst, kanske en mager tröst i den mänskliga belägenheten, men med det oemotsägliga värdet hos en tingest som är prövad och befunnen verklig, lika hållbar och påtaglig som ett snidat föremål av trä: ”Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. Jag finner detta fördelaktigt att tänka mig och trösterikt.”

Författarens ansträngning

I en intervju i tidskriften 90-tal talar Kyrklund om författarens skyldighet att uttrycka sej tillräckligt enkelt och utan att plåga läsaren mer än nödvändigt: ”Man ska tvärtom försöka anstränga sig för att läsaren ska få det så lätt som möjligt för sig. Men det är ju inte alla saker som kan framställas så fantastiskt lätt, särskilt om det man vill säga ligger lite i utkanten av det konventionella tänkandet.”

Polyphemos i bokens början förvandlas till klippa. Den namnlöse i det sista avsnittet blir till sten. Jag ser för mej hur Kyrklund har knackat på varje bit av språk för att testa dess hållfasthet och tömma det på lögner. Han håller fram sveket och sorgen utan att darra på handen mera än nödvändigt, och paradoxalt nog blir bokens dubbla hållning av lekfullhet och förtvivlan till klippa, något att luta sej mot, en sträv och varaktig tröst.