Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Berättelsen mellan ord och bild

Sara Enholm-Hielm, 9.5.2014
Yoko Tawada: Det nakna ögat 202 s., Sadura förlag 2013 Kääntäjä(t): Sofia Stenström

”Vet ni att synen är en spricka, inte så att man ser ur genom en spricka, utan själva synen är en spricka, just där kan man inte se någonting.”

I Yoko Tawadas roman Det nakna ögat åker en vietnamesisk gymnasieflicka – vars namn förändras under bokens gång – till DDR på studieresa i slutet på 80-talet och blir mot sin vilja ”räddad” av västtysken Jörg. Han super henne full, gör henne skengravid och tar henne med till den lilla tyska småstadshålan Bochum (”det lät mer som en sorts hosta än en stad”). Hon tycker allt smakar salt och fett, produkterna i varuhusen ser ut som ”en ansamling glittrande sopor” och Jörg tar i varje mening sin tillflykt till adjektiv: han talar om ”bra varuhus”, ”en prisvärd restaurang” eller ”vi shoppar i en fin skobutik”.

Huvudpersonens enda fästpunkt blir biografen, där hon dagligen tittar på filmer, alltid med Catherine Deneuve i huvudrollen

Därifrån försöker hon fly till Moskva för att ta sig hem, men tåget går istället till Paris. Vilsen och papperslös och utan att känna en enda person vandrar hon längs gatorna, flyttar hem till en prostituerad, jobbar som försökskanin för kemikalier. Hennes enda fästpunkt blir biografen, där hon dagligen tittar på filmer, alltid med Catherine Deneuve i huvudrollen.  Av skådespelerskans olika rollfigurer bygger hon en sammanhängande person, som står henne närmast. Medan hon är där faller Berlin-muren och det finns ingen återvändo.

Livet som film

Romanens kapitelrubriker utgörs av Deneuves filmtitlar, men eftersom huvudpersonen ser dem utan att förstå språket gör hon sina egna tolkningar av filmernas handling, ser oväntade saker och bär med sig betydelser från en film till en annan – antagligen ett mycket vanligare tittarbeteende än vad filmskapare och -kritiker tror. Hon väljer att identifiera sig med själva urbilden för det franska, blonda, vita, kurviga – så långt som möjligt från en smal vietnamesiska.  Flickan beskriver kvaliteten i Deneuves skönhet exakt:

”Er skönhet var en utmejslad yta fri från uttryck. Inget enkelt budskap tvingade in mig i förståelsens trånga rum. Särskilt i närbild var ert ansikte lika fascinerande öppet som en filmduk före filmvisningen. Det var idiotiskt av mig att vilja projicera en känsla där.”

Flickans perspektiv på filmerna är ofta överraskande, drastiska och komiska, som då hon ser filmen Indochine och till sin förvåning inser att titeln syftar på hennes hemland: ”Ordet lät som en misslyckad tofurätt.” Så här beskriver hon filmens manliga huvudperson: ”Tidigare var han fosterlandets lillfinger som skulle rädda det sjunkande kolonialskeppet Indokina. Nu är han en förälskad penis, det vill säga en individ.”

På slutet verkar hon skriva in sig i Lars von Triers Dancer in the dark, så karaktären Selma inom filmen samtalar med henne, den blinda, blonda kvinnans, född i Saigon. Catherine Deneuves rollfigur i filmen hette Kathy och filmen slutar med att denna Kathy alltid sitter bredvid på biograferna och tecknar bilderna med teckenspråk i hennes handflata.

Det främmande språket in between

Yoko Tawadas bok kom ut på tyska 2004 men på svenska först i år. Det var en tid närmare murens fall, i hennes längtan tillbaka till ett kommunistiskt Vietnam som fortfarande existerade och i beskrivningen av Berlin:

”Berlin var en jättelik mässutställning med gamla palats. Om det fanns något sådant som en ruinernas inflation skulle det se ut så här. Praktfulla byggnader upprepades intill leda och trycktes skrytsamma och isolerade. Trots arkitekturens prakt kunde det inte röra sig om någon rik stad, för det fanns inga läckerheter att köpa ute på gatan: inget gatukök med nudelsoppa, ingen fruktmarknad, inga kokosnötsförsäljare. Det luktade inte något ätbart alls.”

Huvudpersonens identitet kan läsas politiskt. Under bokens gång slås hela hennes värdegrund och inlärda historia sönder. Hennes vidöppna, främmandegörande blick på livet i Väst och anpassningsbara hårdhet mot sig själv – motsatsen till i-landsmänniskans klemighet – kan ses antingen psykologiskt, som närapå ett trauma, som historisk eller som språklig.

Huvudpersonens identitet kan läsas politiskt. Under bokens gång slås hela hennes värdegrund och inlärda historia sönder

Tawada, som är japanska men har varit bosatt i Berlin i 20 år och skriver böcker på tyska och japanska, har sagt att hon vill skriva om det som finns emellan, ”the in between”. För henne innebär det att hon skriver mellan essä och fiktion, mellan prosa och poesi, mellan realism och surrealism. Och framför allt mellan olika språk – hon säger sig vara intresserad av språk utanför modersmålets självklarhet.

Vladimir Nabokov, fixstjärnan på flerspråkighetens himmel skriver i slutet på Lolita, hans romanpärla, naturligtvis på utsökt engelska:

”My private tragedy … is that I had to abandon my natural idiom, my untrammeled, rich, and infinitely docile Russian tongue for a second-rate brand of English, devoid of any of those apparatuses – the baffling mirror, the black velvet backdrop, the implied associations and traditions – which the native illusionist, frac-tails flying, can magically use to transcend the heritage in his own way.”

Tawaka verkar söka och eftersträva just att skriva på andrahandsspråket, det sekunda. Att läsa henne ger känslan av att tala med nån annans tunga. Orden är tunga och otympliga i munnen, observationerna udda, associationerna absurda, världen vag och långt borta eftersom den inte kan intas och omringas med vokabulär. Detta är ju en bekant erfarenhet för alla som talat på ett språk de inte behärskar, men det är ovanligt att läsa, särskilt när det inte bara används i ”felaktig” dialog. Hon använder inte ”som om”, utan alla metaforer blir kött. Resultatet blir fritt och humoristiskt eller grymt och utsatt: många människor lever i en sådan språklig verklighet. I grunden aldrig förstådda, med ett starkt tvivel på om förståelse ens kan existera.

Livet som öga

Den här boken befinner sig också mellan ord och bild, i och med att filmerna har en så framträdande plats. Huvudpersonen är främst ett levande öga. Men läsaren utskiljer inte så mycket. Det hjälper att ha filmernas bilder i huvudet, men texten lyckas nog bara som mest detaljerad mana fram dem.

Huvudpersonen är främst ett levande öga. Den här boken befinner sig också mellan ord och bild.

Kanske behövs ett suveränt genomskinligt språk, inte ett som drar uppmärksamheten till sig själv, för att fånga bilder? Inte ens Dancer in the Dark, som är en film jag kan väl och har sett flera gånger, kom till liv inför mina ögon här. Det trevande språket får bättre fäste vid vardagsliv och platsbeskrivningar än i beskrivningen av biografens flimrande bilder. Boken ger en lust att se eller se om vissa filmen, men det är nog för sitt språk Tawaka är läsvärd.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto