Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

”Att ha skrivkramp är också ett jäkla privilegium”

Åsa Stenvall-Albjerg, 19.7.2019
Karin Erlandsson: Alla orden i mig 205 s., Schildts & Söderströms 2019

Vilken bra titel, tänker jag. Och vilket häftigt omslag.

Mot den neonorangefärgade bakgrunden fyller bokstäverna i svart ut hela pärmen, som om de vill spränga sig loss, skrika ut sitt budskap: Jag skriver! Jag skriver! Varje ord i den korta titeln har vikt och betydelse. Det är många miljoner ord som vill komma ut ur Karin Erlandssons författarhjärna, och det är om sig själv och sin kamp med och för orden och sina berättelser hon skriver.

Det är ett författarskap som har varit makalöst produktivt sedan hon debuterade

Det är ett författarskap som har varit makalöst produktivt sedan hon debuterade med romanen Minkriket 2014. Sedan dess har hon till dags dato gett ut åtminstone nio böcker! Och fler står i kö för utgivning. Hösten 2019 kommer Segraren, den fjärde och sista i serien Legenden om Ögonstenen. Hon har blivit en favoritförfattare för många skolbarn men, deklarerar hon i sin skrivdagbok, hon ska ”inte bli en barnboksförfattare som har roliga strumpbyxor”. Två deckare har hon hittills också publicerat, fiktivt förlagda till forna hemstaden Nykarleby (Missdåd och Pojken). Och förlaget Fontana Media har gett ut Karin Erlandssons trosbekännelse Hela himlen stormar och andra texter, där hon berättar om sin vardag och om sitt liv med Gud.

Skriva, baka, städa

Men egentligen var det med en bok om bakning, Sött och nött, journalisten Karin Erlandsson debuterade 2012. För hon kan inte bara skriva. Hon kan också baka. Och älskar att städa (särskilt när ett manus håller på att slutföras). Och hon älskar att göra upp budget och hålla stenhård kontroll på ekonomin och matutgifterna – familjen månadshandlar, inte veckohandlar. Medan skrivandet av den här boken och andra pågår, väntar tvåbarnmamman Karin Erlandsson tillsammans med sin make på ett adopterat barn. Hon arbetar som kulturredaktör och en tid som chefredaktör på Nya Åland när hon inte är tjänstledig för sitt skönlitterära skrivande.

”In dåoli-in kvinno” skulle man i hennes gamla hemtrakter kalla henne.

Hon älskar att göra upp budget och hålla stenhård kontroll på ekonomin

Och ”duktig” är hon, minst sagt. Sommaren 2014 bestämde Karin Erlandsson sig för att skriva två böcker på tre månader. Den 11 januari 2016 skriver hon i sin dagbok:

”Jag har högt uppställda krav: 2000 ord om dagen, inget internet och tre böcker på ett år. Det går, men det kräver en fokusering som jag är lite spänd inför. Jaha, då börjar vi då.”

Sedan dess har takten bara ökat. Idag är hon en mångfaldigt prisbelönt författare med bland annat Runeberg Junior-priset 2018 för sin bok Pärlfiskaren, som också nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Stipendier och pris har regnat över henne på senare år, hennes böcker har blivit översatta, hon har en agent, hon är anlitad för otaliga skolbesök och framträdanden, blir intervjuad, står på scener, sommarpratar i radion. En offentlig person. En kändis? En roll som hon avskyr men samtidigt får acceptera och göra det bästa av – hon som helst av allt bara vill skriva i sin kammare i sina mjukisbyxor och  gamla skjorta.

Dans på rosor? Aldrig!

Hur hinner hon? Hur klarar hon av allt? Och varför måste hon ha sådan vansinnig takt på sitt skrivande? Vad driver henne? Var får hon energin?

Det är det som Alla orden i mig handlar om. I bokens första del, ”Om att skriva”, resonerar Karin Erlandsson om sitt eget behov av att skriva och om allt som hör skrivandet till, också allt det prosaiska – ja, mest det: hur få ekonomin att gå ihop, hur ter sig familjelivet och makens roll i familjen med en ständigt skrivande hustru, hur hantera stress, hur prioritera, hur orka tro på sig själv och inte bryta ihop, hur hantera besvikelser när pris och stipendier går en förbi. Här granskar hon välgörande kritiskt och frejdigt författarrollen och skrivandet som ideal och praktik, i ett könssammanhang och i en finlandssvensk författarkontext, som jag strax återkommer till.  I den andra halvdelen får vi via Karin Erlandssons skrivdagbok konkreta inblickar i hennes författarvardag som den gestaltat sig under de senaste fyra åren.

Ett omutligt besinningslöst behov av att skriva. Ständigt. Varje dag.

För att säga det milt: det har inte varit någon dans på rosor. Att beskriva Karin Erlandssons författarkarriär som en framgångssaga som utmynnar i ära och berömmelse är bara en bit av hela kakan. Och egentligen ovidkommande. Framgång och pengar är i bästa fall en konsekvens men inte den innersta drivkraften. Inte för Karin Erlandsson och inte, vill jag påstå, för de flesta författare. Det som innerst driver Karin Erlandsson är Lust. Ett omutligt besinningslöst behov av att skriva. Ständigt. Varje dag. Tidiga morgnar när familjen sover, stulna stunder medan maten puttrar, sena kvällar efter långa arbetsdagar på tidningen. Semestrar och heta sommardagar då andra roar sig eller sönerna är på scoutläger, på färjan och hotellrum. I sitt arbetsrum där hon har familjen omkring sig. Hon skriver inte för att skriva, inte för att vara ”duktig” utan för att hon måste, för sig själv – för att känna sig hel. För att själv få fasta konturer och för att skriva fram världen. Och det kan hon bara i skrivandet. Då är hon som lyckligast. Att skriva är det roligaste hon vet. Böckerna är en biprodukt.

Det här kan för icke-skrivande mänskor verka så där konstnärsromantiskt och rentav väcka avund hos den som önskar sig vara mera kreativ och skapande. Ja, kanske också hos författarkolleger av annan stöpning. Det brinner en eld hette Birgitta Bouchts inspirationsbok om att skriva (2000). I Karin Erlandssons bok brinner också elden, glöder och falnar om vartannat. Karin Erlandsson är ingen romantiker, ingen planlös lustskrivare. Nyckeln till att hålla lågan levande är i hennes fall stenhård disciplin, minutiös tidsplanering och framförhållning. Arbetsrutiner och schemalagda arbetspass som inte får rubbas. Hon raserar alla myter om inspiration och skrivande som något magiskt och ouppnåeligt. Alla kan lära sig skriva, skrivandet är ett hantverk som kräver övning och åter övning. Helt enkelt att inte ge upp trots motstånd och misslyckanden.

”Vi som skriver ser alla timmar vi lagt ner på misslyckanden och säger: övning. De som läser ser bara resultatet och säger: magi.

   Jag vet inte vem som har mer rätt.”

Förbi ursäkterna

Många drömmer om att skriva men har svårt att komma igång. Och sedan också fortsätta. Jag har mött dem på mina skrivkurser genom åren. Uttrycksbehovet finns där men ursäkterna kan vara många. Eller som Karin Erlandsson krasst uttrycker det:

”Första steget är att inse att allt är ursäkter. Efter det kan man välja att forcera rädslan, att kasta sig rakt in – och så har man plötsligt skrivit första sidan. Eller så ger man upp. Då kanske man inte vill tillräckligt. Det är faktiskt så enkelt, och förkrossande, att viljan att skriva måste vara större än viljan att tro på sina ursäkter. Då lyckas man.”

Är det verkligen så enkelt? Det är det inte, inte heller för Karin Erlandsson. Dåligt självförtroende och rädslan att plötsligt inte längre kunna skriva kantar hennes väg. Målande beskriver hon känslan:

 ”I denna dödsskuggans dal verkar all kreativitet. Skapandet lever intill skräcken. Skapandet och ångesten för att skapandet ska upphöra sitter bredvid varandra på bussen.”

Karin Erlandsson skriver fort för att inte hinna vara rädd. Hon skriver mycket som aldrig publiceras.

Idéer fattas inte, hon har tusen idéer. Men ”Konstnären måste välja, och hur hon väljer sätter standarden.” Det är de eviga valen som är grunden för ångesten.

Karin Erlandsson skriver fort för att inte hinna vara rädd. Hon skriver mycket som aldrig publiceras. Att hon är journalist har lärt henne snabbhet och disciplin och framför allt att skala och återigen skala bort allt onödigt i texten. Språket får aldrig skymma berättelsen, poängterar hon.

Varje författare har sin egen arbetsmetod. Hennes metod är att ställa upp ett antal skrivna ord per dag, ett beting som måste avverkas trots distraktioner, utmattning och tidspress. Bara så kan det bli text för henne. Hon pressar in skrivtid i sin almanacka och jobbar tills hon hunnit ikapp sin plan, om det så är råmanus, omskrivning eller redigering. 4 augusti 2014 kl. 22.50 kan det låta så här: ”Nu är sommarens mål uppnått. 54 000 ord. Cirka 130 sidor.”  Och 15 augusti noterar hon: ”Skriver och skriver och blir aldrig färdig. Har skrivit 4 250 ord idag och det känns som om jag borde skriva mer. Är helt slut och deppig.” Och 20 december 2016: ”Klockan 07.23. 2 500 ord är skrivna, det går helt magiskt enkelt på morgnarna. Som om inget finns som står i vägen mellan mig och fantasin.” Hennes mål då var att ha tre råmanus klara då hon återvänder till journalistjobbet på Nya Åland, men det blev faktiskt fyra …

Vem kan leva på ett författarskap i Svenskfinland?

Effektivt och envist, osentimentalt och självkritiskt stretar hon vidare med sina texter, gör upp scheman och skriver ner idéer till nya böcker. ”Det finns poeter som ägnar sig åt att flytta på ett kommatecken i en vecka, för att på fredag eliminera det helt och tycka att det varit en bra arbetsvecka”, skriver hon raljerande och konstaterar att hon inte är en sådan författare. Nej, författare är olika, och en och annan kan känna sig träffad, poet eller ej. Om Karin Erlandssons arbetsmetod passar alla eller skulle resultera i en ännu mera rikhaltig finlandssvensk litteratur låter jag vara osagt.

Går det att leva enbart på sitt författarskap i Svenskfinland, alltså utan stipendier? Mycket få kan det, brukar det heta.  Också här kastar Karin Erlandsson in en brandfackla:

”Att finlandssvenska författare inte kan leva på sitt författarskap är alltså en lögn, eller kanske en omhuldad myt som särskilt de finlandssvenska författarna älskar att hålla liv i.”

Karin Erlandsson är medveten om att detta inte fungerar för alla eller för evigt

Karin Erlandsson visar att det går om än med låg årslön. Det gäller bara att jobba som en liten gris, ta emot författaruppdrag från dem som betalar (men då ska också arrangörer och uppdragsgivare förstå att betala ordentlig lön), åka runt på skolbesök och biblioteksuppläsningar och driva författarskapet som en firma. Inte vara för fin i kanten med andra ord. ”Historien är full med författare som tvingats skriva för brödfödan, som jobbat på för att något annat inte är möjligt. Att ha skrivkramp är också ett jäkla privilegium.”

Här är Karin Erlandsson givetvis ute på djupa vatten, medveten om att detta inte fungerar för alla eller för evigt. Ett annat utmanande statement kommer tidigt i boken i kapitlet ”Se på maken” och gäller kön och skrivande. Hon går i polemik med författarkollegan Johanna Holmström som i en kolumn tackat dagvården i Finland för att kvinnor kan få möjlighet att skriva. Kvinnors böcker har tillkommit trots och inte tack vare deras män.

Den moderna mannen möjliggör kvinnors skrivande

Det finns en lång tradition av kvinnligt skrivande ur underläge. Klassisk är Fredrika Runebergs passage i Min pennas saga. Jag kan det utantill sedan jag arbetade med hennes författarskap i sann feministisk 70-tals anda. Tillåt mig citera det för att pröva dess relevans idag:

”De flesta af mina stycken har jag uttänkt, ja ofta äfven nedskrifvit då sjukdom bundit mig vid sängen och jag icke ens liggande orkat sy. Sålunda är t.ex. större delen av fru C. Boije tillkommen. Mycket är uttänkt vid sömmen, vid vaggan, vid köksspiseln och i hast upptecknadt en söndagsqväll, en afton då Runeberg dröjde ute, och husets folk sof, eller andra dylika stunder. En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje.”          

Hundra år senare dedicerade Märta Tikkanen sin bok Nu imorron till sin diskmaskin. Och i hennes nyutgivna brevbok Måste försöka skri – påminns läsarna än en gång om den kvinnliga författarens svåra predikament i samlivet med en man, i det här fallet Henrik Tikkanen.

Karin Erlandsson och hennes skrivande väninnor har inte samma erfarenheter som tidigare generationer

Karin Erlandsson och hennes skrivande väninnor har inte alls samma erfarenheter som tidigare generationer. Mansrollen är under stark förändring: ”Våra män är stöttande, uppmuntrande, läser, jublar, skriver stipendieansökningar, betalar för arbetsrummet och både lämnar och hämtar på dagis.”

Jag tillåter mig ändå att hävda att strukturell ojämlikhet ännu kan leva i bästa välmåga på konstutövandets slagmarker. Också i form av dåligt samvete och kontrollbehov gällande familjens väl och ve hos den skapande kvinnan. Konflikten mellan det reproduktiva och subjektivt kreativa kvarstår nog på ett eller annat sätt. Prioriteringar har sitt pris.

Karin Erlandsson visar att hon tillhör en generation skrivande kvinnor som lyckats ta sig rätten att förverkliga ett författarskap i till synes full jämlikhet där männen ser sitt värde inte bara utanför hemmet, utan vill vara bra pappor och makar. ”Det gynnar min generations skrivande kvinnor.” Helt säkert. Låt oss tro att den utvecklingen får fortsätta och breda ut sig.

Författaren som elitidrottare

Att skrivandet ändå kräver stor uppoffring sticker Karin Erlandsson inte under stol med, hur stöttande och kärleksfull familjesituation hon än har. Mycket socialt umgänge och fritid får hon försaka och gör det frivilligt men ändå ibland med blödande hjärta. Att följa hennes sanslöst produktiva skrivande gör mig ställvis andfådd och förtvivlad då jag får ta del av hennes utmattning och stresstillstånd. Det är som att följa en maratonlöpare som kommer i mål, och så genast fortsätter mot ett nytt. ”Stopp snälla du! Sluta räkna dina ord, unna dig vila och återhämtning”, vill jag moderligt förmana. Inte ens en superförfattare kan prestera hela tiden, som en maskin.

Psykiskt men också fysiskt tar de många timmarna vid datorn, år efter år, på krafterna. Hon får musarm, axeln och armen bränner och värker trots yogaövningar, simning och löpning. Ibland är hon så illamående och slut att hon knappt orkar existera, ändå fortsätter hon skriva. Driver sig framåt. Och så kan plötsligt tvivel och svartsyn vändas och hon tror på sitt projekt igen och ny energi rinner till. Kasten mellan förtvivlan och eufori är många.

Inte ens en superförfattare kan prestera hela tiden, som en maskin.

Kan man se den här självpålagda prestationspressen som ett utslag av vår tids effektivitetsideal som utmattar så många mänskor? tänker jag medan jag lyssnar på entreprenören Nora Rosendahls sommarprat i Yle Vega (9.7) om att varva ner från sjutti timmars arbetsvecka och lära sig att lyssna på sig själv. Nja, den parallellen håller inte ända fram. Karin Erlandsson må vara en modern kvinna och författare jämförbar med de högpresterande superkvinnorna i arbetslivet. Hon lever i praktiken ett hårt inrutat liv, som en elitidrottare, för att som hon skriver kunna maximera sin skrivförmåga. Flowtillstånden då texten flyter och allt stämmer uppväger ändå all möda på vägen. Berättelserna bubblar fram, söker sig form, blir till i världen. Hon får skapa.

För det är så ju roligt att skriva! Och vi andra får njuta av hennes skapade världar. Alla orden i mig är en uppfriskande, generös och tänkvärd inblick i ett jäkla jobb – som kan vara så underligt uppslukande och underbart.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto