Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kärleken som befriar och håller fången

Elisabeth Nordgren, 31.8.2012
: Ett arabiskt vemod 110 s., Elisabeth Grate Bokförlag 2012 Kääntäjä(t): Håkan Lindquist, Davy Prieur

Den marockanske författaren Abdellah Taïas (född 1973 i Rabat, Marocko) självbiografiska roman Ett arabiskt vemod fylls av ett enormt hänförande sökande efter kärlek och identitet i en form och på ett språk som präglas av kraftfull sensualism.

På bakpärmen till romanen sägs det att han är Marockos förste öppet homosexuella författare, har gett ut sex romaner och befinner sig sedan 1999 i Paris.

Om homosexualitet handlar det visserligen i högsta grad om i Ett arabiskt vemod, Abdellah Taïa utlämnar sig själv intill minsta erogena zon. Men romanen är mycket mera än detta. Inbyggt i den självbiografiska makrostrukturen placerar Taïa in funderingar kring främlingshat, rasism, patriarkalism, könsförtryck, utanförskap, det annorlunda, att vara ”den andre” – en feminin pojke som i samband med en våldtäkt i tidig ungdom ett tag får heta Leïla.

En gränstillvaro

På metaplanet kan man också läsa in ett dubbelmoral-tema och i övrigt innehåller de tematiska planen allt från existentiella reflektioner, identitetssökande, ett pendlande i en gränstillvaro mellan liv och det som känns som att vara död, på något sätt.

Textflödet är alldeles speciellt i sig, med ett ytterst specifikt tilltal där superstarka känslor och självblottande reflektioner får svalla fritt. Läsaren körs med fart in i berättarjagets ambivalent tudelade värld där Abdellah frenetiskt kämpar för sina känslor, för sin längtan efter fysisk och psykisk närhet, för att få utlopp för sin kärlek och sina starka erotiska begär.

Läsaren körs med fart in i berättarjagets tudelade värld

Översättningen, som gjorts av Håkan Lindquist och Davy Prieur lyckas smidigt, variationsrikt, få fram det enorma monologberättandet med sina poetiska uttryck.

Känslornas berg- och dalbana

I romanens första avsnitt ”Jag minns” får man alltså följa med hur berättarjaget i sin barndom som tolvåring råkar ut för en gruppvåldtäkt och samtidigt känner sig attraherad av Ali, pojken som leder våldtäkten:

Han närmade sig mig två tre gånger och sa tillgjort vänligt: ”Öppna dig… Öppna dig, Leïla … Ge mig dina skinkor, de är mina i alla fall… Öppna dig, Leila … min kuk är len, ska du se … Öppna, öppna…”

Efter den här våldtäktsupplevelsen genomsyras Abdellah av ytterst ambivalenta känslor som rör sig på skalan ömhet, lycka, argsinthet, känslan av att vara död i sin lilla trånga näromgivning:

Det var där, på den där gatan, i den där lilla hålan krossad av moral och skräck, den där hålan som jag älskade och hatade på en och samma gång, som jag skulle visa mitt sanna jag för omvärlden, skaka om den, chocka den, göra mitt stora utspel. Återfå mitt lugn, känna lättnad, i ett annat slags moral, en annan historia.

Kärlekens diktatur

På detta sätt men i varierande miljöer, nya världar och kontakter, fortsätter berättarjaget att beskriva sitt senare liv som ung vuxen i kapitlet ”På väg dit” och i bokens två övriga avsnitt. Det är ständigt fråga om att återfinna sig själv på något sätt, eller att komma underfund med sig själv, acceptera sig själv, älska sig själv för att kunna gå vidare, leva vidare.

I ”På väg dit” befinner sig jaget i Paris och möter Javier, fransman med spanskt påbrå, som han lärt känna i samband med en regipraktik vid en filminspelning. Och så blir det fråga om att nå fram, att få kontakt på något sätt:

Jag befann mig i kärlekens diktatur. Jag ville tvinga fram ett besked. Jag ville inte vänta. Jag måste tvinga honom att avslöja sig. Det fanns ingen annan lösning.

Det är ständigt fråga om att återfinna sig själv

Detta kärlekens diktatur-tema är ett centralt element i boken och fungerar som brobygge till det övriga innehållsmaterialet som läsaren kan associera fritt till, vare sig det kan tänkas handla om skenheligheten, dubbelmoralen inom kulturer och samhällen där det religiösa och sexuella håller ett starkt grepp om individen. I det avslutande kapitlet ”Att skriva” konstaterar berättarjaget om sitt komplexa förhållande till Slimane, ”sydalgeriern med ljus hy som nyss hade lämnat sin fru”, att det var en ” hädelse enligt islam”. Den intensiva relationen tar småningom slut eftersom Abdellah kände sig förtryckt: ”Jag höll ut så gott jag kunde. Jag slutade arbeta. Jag blev en liten hustru. Din uppfattning om en hustru.”

Ett virrvarr av identiteter

Kärleken både befriar och håller människan fången i Ett arabiskt vemod, där Abdellah Taïa på ett mångtydigt, gripande sätt utlämnar sig själv och söker sig själv i ett kosmopolitiskt virrvarr av identiteter, komplexa relationer, inskränkta, begränsande samhällsstrukturer och motsättningar. Abdellah Taïa lyckas snärtigt återge aktiva, bokstavliga gränsöverskridningar, modiga beslut och en identitetsstärkande medvetenhet beträffande det yttre och inre jaget, den centrala psykiska och fysiska känslan.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto