Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den obekymrade läsaren, Åke Lundqvist

Ulrika Gustafsson, 26.3.2010
Åke Lundqvist: Sönder och samman s., Carlsson Bokförlag 2009

Sönder och samman är ett slags litterär biografi, en berättelse om läsaren Åke Lundqvist. Han säger att han ”skruvar isär de böcker [han] läser för att se hur mekaniken fungerar”. Det har förlaget valt att lyfta fram genom att citera på bokens skyddsomslag, men jag tycker inte att det riktigt beskriver vad Lundqvist gör. Han är inte så vetenskaplig och inte så fokuserad på berättarteknik som uttalandet antyder. Mera rätt träffar han i beskrivningen av sin bok och sig själv som skribent då han förklarar att urvalet är tillfälligt och personligt och ambitionen att förmedla den läslust och -lycka han själv känner. Så kan man göra istället för att nogsamt ägna kapitel efter kapitel åt bakgrundsforskning, metod, teori. Han är subjektiv och infallsrik också i sina analyser, snarare än metodisk och tesdriven.

Här är principen att sönder är roligare än helt; sprickor och tomrum ger utrymme för individen i litteraturen. Titeln Sönder och samman syftar bl.a. på att läsaren lägger ihop något ur det lästa med något ur det levda. Diktfragment av Archilochos finner än idag sina läsare, för ”[s]om raukar på stranden reser sig hans verser, mot en fond av tomhet. Just därför utövar de så stark eggelse. Läsaren är fri att själv dikta vidare. Lakunerna, hålrummen ropar: ge oss en mening att bära!”

Det viktigaste är att läsaren får vara med om att skapa mening – läsandets drivkraft som Lundqvist ser saken. Kreativa missförstånd hyllas rentav.

Kreativt läsande

Hur många kurser och böcker om kreativt skrivande finns det inte? Här har vi en bok om kreativt läsande, eller i alla fall ett illustrerande exempel på just det. Den är en hyllning till läsarintuition, till de fria associationerna. I analysen – eller kanske hellre berättelsen om Åke Lundqvists läsupplevelse – av exempelvis Archilochos lyrikfragment ritar han ett slags litterärt släktträd och hinner också med Ovidius, Dante, Strindberg, Conrad, Naipaul, Joyce, Brodsky. Det går fort och mycket lämnas öppet.

Från ett möte med Sven Fagerberg på DN-redaktionen på 1960-talet har han ärvt ett ideal: att inte redogöra för alla resonemang som ligger bakom slutsatserna. Själv var han då en nyutexaminerad akademiker och noga med regelverket, men insåg att ”avspändheten” gör luften lättare att andas och befriar tanken. Bakom det dunkla, det öppna, det oavslutade i Lundqvists egna texter ligger alltså sannolikt ett idealiserat sönder, och en uppmaning – sätt själv samman!

Inget verk uppstår i ett vakuum

Lundqvist är noga med att påpeka att verk har sina betingelser, att de är knutna till den tid och det rum de är sprungna ur. Därför är det på sätt och vis fel att läsa t.ex. antik lyrik utifrån en senmodern mental karta. – Men vad annat kan vi egentligen göra? frågar han samtidigt. Alla försök till med verket samtida läsningar kan ju inte vara annat än spekulativa. Bara en orsak till det, är att ”författare har […] i alla tider revolterat mot litteraturens gränser, ansträngt sig att vidga utrymmet för sin särart.”

I Lundqvists resonemang finns inbyggt påståendet att det inte finns objektiva läsningar, lika lite som direkta översättningar. Men obekymrad som han är talar han inte om felöversättningar utan om ”meröversättningar”. Tanken är att orden vi läser slår rot i oss och växer, blir en del av oss och annat och mer än författaren från början sannolikt har tänkt sig. Orden får den betydelse vi behöver och kanske för vidare. Sönder och samman handlar inte bara om litteratur i sig, utan om akter, om skrivandets och läsandets möjligheter.

Åke Lundqvist må vara något av en anarkist i litteraturvetenskapen, men sin historia kan han, och han är mycket intresserad av de litterära verkens tillkomsthistoria: under vilka förhållanden har de tillkommit, vilka var författarnas situationer och bakgrunder, vilka ändringar har författarna själv gjort i verken, vad annat har fallit bort och kommit till? Lundqvist spekulerar gärna och gör berättelser av spridda fakta. Men han är också en uppmärksam och noggrann läsare, som tar sig tid att dröja vid detaljer. Han igenkänner t.ex. ett fragment ur Eliots ”Det öde landet” i P O Enquists Boken om Blanche och Marie, av Enquist smält och inlemmat i ett helt annat sammanhang: ”Marie! Marie! Och så bar det av.”

Man finner det man söker

Jag har sagt att Lundqvist som litteraturvetare inte är av det särskilt akademiska och tesdrivna slaget. Visst har han en tes, som han ofta påminner om och som han formulerar många gånger om: en tes om en dubbel strävan i litteraturen, att spänningen mellan sönderdrift och helhetslängtan – i litteraturen lika mycket som hos läsaren – ger mervärde. Men den här tesen är så rymlig att Lundqvist tycks hitta vad han söker vart han sig än vänder, vilket han också själv säger utan undanflykter. Sönder, t.ex., kan syfta på en trasig Nikestaty eller varför inte Olof Lagercrantz bristande minne som gav avtryck i radioprogrammet ”Mitt lyriska landskap”.

Kapitlen i boken kan beskrivas som variationer på temat sönder och samman. Somliga av dem skulle inte fungera ensamstående, eftersom de tungt lutar mot ett resonemang som avhandlats i ett tidigare kapitel. Genom kommunikationen kapitlen emellan hålls boken samman, trots att en del djärva resonemang kan ge yrsel: t.ex. Runebergs älg, som egentligen inte är en älg, blir den analyserande litteraturkritikern, som i sin tur blir en skjuten jaktkamrat i en roman av Sundman … Det kan bli lite trubbigt ibland och skymten av helheten – meningen! – kanske inte mer än en hägring, men det är kul och mitt i allt visar sig något oförutsebart men viktigt.

Åke Lundqvist gillar öppna formuleringar, att överlämna mycket åt läsaren som hon kan göra vad hon vill med. Det har, som framkommit, sin tjusning, men ibland önskar jag att han skrev ut mer och var mer precis, för visst kan det vara bra att få saker man inte själv kommit på sagda för sig. På det viset kan ens språkliga ramar tänjas, och därmed också ens tankemönster. En annan invändning jag har är att Lundqvist kan dröja vid någon detalj utan att riktigt förklara varför och för att sedan helt lämna den. Sånt ter sig som onödiga villospår i en redan vildvuxen terräng.

I ett kapitel som sticker ut tar skribenten fasta på likheten mellan nordpolsfararen Andrées och krigsministern Rumsfelds strategier: ”snabbt dit, lika snabbt därifrån”. Resonemanget tar avstamp i Per Olof Sundmans två böcker om Andrées expeditioner, men handlar snart om hur centralt berättandet är i livet överhuvud. Jag är glad att det här kapitlet finns med, för det här är något av min käpphäst, att livet och berättandet är sidor av samma sak: ”Rumsfeld förfördes av den ideala berättelsens – sin egen ideala berättelses – mening och såg inte verklighetens, det flytande oöverblickbara nuets kaos.”

Avväpnande generöst

I ett annat kapitel uppmanar Åke Lundqvist: ”Häng inte upp dig på att författaren för femtielfte gången spatserar någon av sina käpphästar […].” Citatet hör hemma i ett intressant och levande porträtt av Georg Christoph Lichtenberg – matematiker, fysiker och författare av ”Kladdböcker”, född 1742 – men månne det inte i Lundqvists generösa förhållningssätt gentemot andra läsare och författare, som visar sig också i andra sammanhang, ligger en önskan om att själv bemötas med ett öppet sinne. Att i ett andetag hinna från det antika Grekland till vilda västern kan ha sina sidor, men Lundqvist försöker inte briljera i sitt frejdiga ösande ur den västerländska litteraturen. Just därför lyckas han; alltid finns rum för associationer, invändningar, frågor. Den lundqvistska läslyckan är omisskännlig – och den frihet som den öppet subjektiva hållningen ger.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto