Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Motstånd kan man göra med mycket fniss

Mia Österlund, 20.6.2008
Ami Lönnroth: Förbannad är jag ganska ofta.Samtal med Berit Ås s., Ordfront 2008

Jag sitter på ett stort möte med en könsblandad mängd delegater från olika länder och en ny styrelse skall väljas. Hur det nu går har gubbarna slutligen röstat på varandra och jag sitter förvånad och förbannad där med efterklokhetens rappa repliker ringande i öronen. Då tänker jag än en gång på härskarteknikerna. På hur svårt det är att som kvinna ta plats, och på hur härskarteknikerna hjälper till att identifiera strukturer för att kasta loss från individplanets bortförklaringar.

Den norska feministikonen, socialpolitikprofessorn och politikern Berit Ås är vida känd för de fem härskarteknikerna, som hon lanserade redan 1976. De är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning (hur du än gör gör du fel) samt skam- och skuldbeläggning. Kan du dem inte på din högra hand skall du plugga in dem nu. De är nämligen ytterst användbara. Och tyvärr ständigt aktuella. Katarina Mazetti säger i sitt förord till Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås att härskarteorin blivit ”för feminismen vad Marseljäsen var för franska revolutionen”.

Vetskap som vaccin

Modellen handlar om hur kvinnor marginaliseras på arbetsplatser och i det offentliga. Till dessa lade Berit Ås efterhand ytterligare de två mindre välkända härskarteknikerna objektifiering av kvinnor och våld mot kvinnor. Hon slöt en pakt med sina kvinnliga politikerkollegor, som då de under ett möte identifierade en härskarteknik kunde signalera med antal höjda fingrar enligt modellen ett för osynliggörande osv. Ås har blivit beskylld för att ha norpat härskarstrategierna av filosofen och psykolanalytikern Ingjald Nissen. Hon har de facto aldrig dolt att de är hämtade därifrån och sedan utmejslade efter år av iakttagelser, och säger sig likt det Pasteur gjorde med vaccinet ha utvecklat ett slags vaccin mot kvinnoförtryck baserat på tidigare forskning om auktoritet och förtryck.

Att fånga denna ”norsk politiks Pippi Långstrump” kräver sin kvinna. Ami Lönnroth har en lång karriär som journalist bakom sig, och det var hon bland annat myntade begreppet maskrosbarn på 1990-talet. I sitt arbete har hon kontinuerligt haft med Berit Ås att göra, hon beundrar henne men delar inte alltid hennes åsikter. I intervjuboken Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås för hon ett reflekterande samtal med Berit Ås, motståndsikonen inom kvinno-, miljö- och fredsrörelse.

Lönnroth gästar Ås och avfyrar i ett klokt intervjusamtal vinklingar som Ås tacksamt fångar upp. Efterhand kommer Lönnroth rentav med ifrågasättanden som gör porträtteringen mer spänstig och mångbottnad. I verkningsfulla bilder målas ett sammansatt porträtt av en driftig, färgstark och levnadsglad tänkare och aktivist upp. Berit som barn organiserar välgörenhet och demonstration, Berit som ung och vacker politiker i rosa dräkt tar plats. Berit som får deprimerade manliga kolleger att må bättre genom att tillsammans baka bröd.

Mera tidsbild, tack!

En sak är synd att förlaget sparat in på, och det är bilderna. Det måste finnas en uppsjö intressanta tidsdokument i form av bilder som hade kunnat illustrera anekdoter och minnen från ett helt liv som påstridig kvinnokämpe. Jag hade gärna sett en yngre Berit i den omtalade rosa dräkten. Omslaget avbildar en åldrande dam i skrynklig röd t-skjorta och ett tiotal knappar med politiska slogans på. Det får mig att minnas då Astra Nova publicerade en omslagsbild föreställande Märta Tikkanen som förlaget refuserat för att hon såg för gammal ut på bilden. Det finns en politisk i poäng att avbilda äldre kvinnor, men omslagsfotot som fångar Berit Ås mitt i vardagen är inte särskilt slående, mest som ett flyktigt amatörfoto, men just därför lätt störande eftersom det blottar något närmast privat som brukar vara dolt. Längre bort från stylade omslagsbilder på glassiga intervjuböcker än det här kan man knappast komma.

Ständigt under min läsning tänker jag på personer i min omgivning som bär drag av Berit Ås. Min väninna politikern som precis som Ås kan det här med mediauppmärksamhet ut i sina fingerspetsar, och min väninna den feministiska forskaraktivisten som involverar och bygger nätverk var hon än går. En tacksamhet över att ha människor med sådana kvaliteter kring sig sköljer över mig. Boken har den effekten att man börjar rannsaka och iaktta sig själv och sin omgivning i jakt på handlingskraft. Dessutom har den ett behändigt personregister, som inte minst avspeglar Berit Ås bredd. ”Aktioner är det som går fram” konstaterar Ås luttrat och berättar om gången då hon sjöng i talarstolen och klättrade upp på Stortingets tak. Hon använder sig ofta av speglingstaktiken och ger därmed igen med samma mått.

Kvinnors historia är skriven i vatten

Kvinnors historia är som skriven i vatten säger Ås. Det gäller att skrida till motaktion. Förbannad är jag ganska ofta är ett ypperligt exempel på ett sådant dokumenterande av en kvinnoinsats bortom den officiella historieskrivningen. De två mogna kvinnornas diskussion ger en viss rundgång och vissa lektioner repeteras.

Boken är ändå i allra högsta grad en vinnande kombination av historik och inspirationskälla, inte minst för nya feministgenerationer som behöver spegla sig i sjuttiotalets strategier och tänkande. ”Om du inte är före din tid så kommer den inte” lyder Berit Ås modiga valspråk.

Onekligen är Berit Ås färgad av sin glanstid. Som en invändning mot hennes tidstypiska tankebygge kan man säga att hon bygger för starkt på grundantagandet om en särskild kvinnokultur. Hon menar att det finns skilda kvinno- och manskulturer samt att kvinnor världen över har mer som förenar dem än som skiljer dem åt. På tvärs emot socialgruppstänkandet ser hon alla kvinnor som underklass i relation till män. Den envetenhet med vilken hon håller fast vi detta gör henne lomhörd för andra maktstrukturer. Socialt konstruerat kön i Simone de Beauvoirs tappning fnyser hon åt, medan queer avfärdas med ett ”plötsligt är allt konstruktion. Det är ett förfärligt sätt att förhålla sig till realiteter”. Här har Ås inte lust att vara nyanserad trots Lönnroths lirkande.

Vreden som grundhållning

Trots Lönnroths mångsidiga nedslag finns det ändå aspekter som man önskar veta mer om. Berit Ås för till exempel fram att hon levt samman med en otidsenligt jämställd man, även han forskare. Och så har de fyra barn, som hon inte har förhållit sig särskilt moderligt till, och som hon kommer till en ärlig uppgörelse med sig själv kring. Eller att hon berättar att hon levt med en misshandlande man. Här skymmer Lönnroths struktur brännbart stoff som dyker upp under samtalets gång.

Förbannad är jag ganska ofta bjuder på en exposé över barndom med ”feministisk diet”, tonår, fadersuppror, den vuxna kvinnans karriär med vreden som grundhållning och drivkraft. Boken genomströmmas av värme, styrka och handlingskraft. Som när Berit Ås upptäcker att en manlig kollegas goda förslag inte vinner gehör på grund av hans otydliga tal och hon resolut köper nya löständer till honom. Berit Ås blir alltjämt förbannad. Inte förnärmad eller förstämd.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto