Över pärmbilden till Anders Larssons novellsamling Din klara sol kutar den sötaste lilla gris. Dels blir man nyfiken på var den ska dyka upp i texten. Dels signalerar den att det knappast är en bok som tar sig själv på grövsta allvar. Inte för att just det brukar vara en överhängande risk då författaren har humor och sinne för den mänskliga erfarenhetens förvirringsmoment och absurditeter. Däremot är det en ganska allvarlig bok. Också det kan Larssons böcker vara – på sitt sätt. Något av det bästa med dem är just kombinationen, den sällsamma stämningen av allvar och gyckel (för att halvt citera vad som sägs om ett konstverk i en av novellerna).

Larssons första bok som kom 1995 var en samling skruvade vardagsfabuletter, hans andra en rolig omtolkning av Kalevala för lata, hans tredje den sorglustiga och satiriska romanen om en liten mans stora bekymmer.

Vad innebär det att vara en skapande människa? I sin nya bok ägnar han sig konsekvent åt den frågan och åt den tematiska triaden livet, skapandet och konsten, delvis med mera oblandad allvarsamhet än tidigare. Gestaltat genom en uppsättning personer med konstnärlig begåvning, ambition eller profession. De sju novellerna visar fram en palett konstarter och de varierar i fråga om miljöer, berättarton och dramaturgi. Vissa så drivet sceniska att de skulle bli snygga som kortfilm.

Munterhet och melankoli

Från början skådespelare och dramatiker är det inte oväntat att också författaren Larsson söker sig till teaterns värld. Till premiärfesten efter den misslyckade föreställningen. Till kollationeringen av en ny pjäs som urartar därför att hon som skrev den blandat ihop fiktion och verklighet. Hur brist och längtan och kreativitet förhåller sig till varandra är en av de saker som undersöks i novell efter novell. En annan hur lusten eller olusten och förmågan eller oförmågan att skapa förhåller sig till förmågan och lusten att leva.

Sin titel har boken lånat från psalmen ”Din klara sol går åter upp” som generationer rikssvenska skolbarn sjungit vid morgonbönen. Anders Larsson var säkert själv en av dem där han växte upp i Småland, och just i den novell som heter samma som psalmen finns en äkthet jag kan tycka saknas i flera av de andra. Det är en barndomsskildring med ingredienser till en hel roman om nyinflyttade Billy Boij som försöker passa in i klassen men behålla sin identitet och som upptäcker att talang för teckning kan minska risken för stryk men också försätta en i prekära situationer.

Här glimrar det larssonska berättandet i skön blandning av munterhet, ömsinthet och melankoli. Man känner med pojken, engageras av hans historia, vill gärna veta mer. Lite besviken är jag däremot på att så få av bokens övriga personer inbjuder till det samma. De är mera avlägsna om än intressanta som typer i berättelser vilka i någon mån förblir litterär konstruktion.

Bland dem möter vi konsertpianisten som avundas sin oskolade systers familjelycka och spontana sätt att spela Goldbergvariationerna, en bildkonstnär och en kritiker på kollisionskurs i tät dimma, amatörfotografen som åtagit sig det grannlaga uppdraget att i serie porträtt följa en döende man ända till slutet samtidigt som han kastar blickar på dennes fru. En av de märkligare – nästan som ur en viss rysk romantisk såpa fast i slutändan ändå inte – är den åldrande dam som i ungdomen var kejserlig ballerina vid Nikolaj II:s hov och erfor vådan av att dansa efter maktens pipa.

Språket är en fest

Språkligt bjuder Larsson alltigenom på fest. Han skriver stilsäkert, finurligt, originellt. Hos honom kan man få se det lakoniska och ironiska utan störande friktion gå hand i hand med det känsliga och vackra: lobotomerade grönsaker släpa näringsfattig matjord efter sig likaväl som solen lysa i klaraste rött när den går upp över horisonten…

Och den lilla grisen, hur var det nu med den? Jodå, valet av pärmbild får sin förklaring i ”Deadline” där mötet med några ”nöffdjur” och deras vänliga ägare hjälper en finlandssvensk kompositör med världsrykte, äktenskapsproblem och burnout att böka runt i sin egen gyttjegrop av rädslor och smärta för att hitta ny motivation att leva och skapa:

”Men inte slutar du avla barn bara för att det redan finns barn i världen. Du avlar barn och grisar för att det är möjligt. Några blir till glädje och en del springer bort. Och inte sällan är det just de bortsprungna grisarna som är till störst glädje, de kultingar vi springer livet av oss för att fånga.”

Dela artikeln: