Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hundra procent allvar

Ann-Christine Snickars, 13.6.2008
Anita Wikman: Råk s., Eget förlag 2007

Anita Wikmans sjunde diktsamling – eller åttonde om man räknar in en samling visor och sånger – är en liten lätt bok, men den rör vid ett bottenlöst tungt motiv. Den handlar om hur man går igenom ångesten, sorgen och saknaden efter att en nära person tagit sitt liv. Om själva handlingen står strängt taget inget i dikterna, men baksidestexten är tydlig:

”Varje år begår drygt ettusen personer självmord i vårt land. Det betyder att tusentals anhöriga, släktingar och vänner årligen berörs av dess tragiska händelser. Jag är en av dem. Både som anhörig och vän har jag upplevt chocken, sorgen och alla obesvarade frågor. Utgående från dessa erfarenheter har jag skrivit Råk. Och publicerar den eftersom jag sett strömdragen av sorg hos andra och tror att ord kan förlösa.”

Samlingen heter alltså Råk efter en rad i mitten av boken: ”hjärtat som en råk”. Det är en poetisk bild att långsamt ta till sig, den är bokstavligen hjärtskärande. Råk består av tre avdelningar med vardera kring tjugo treradingar som alla avslutas med en konkluderande sjurading. De känns ofta haikuliknande, opererar med stavelseantal mellan fem och sju (någon gång fler) per rad.

Men man behöver kanske inte slå fast dikternas formella karaktär, bara påpeka att en stark rytmkänsla i dikter alltid är något specifikt för Wikman. Så understryker hon stoffets allvar, låter orden lägga ut ett övertygande spår. Den berättande dikten Sången om Taimi och Sonja(1984), som handlar om två emigrantfamiljers öden, är skriven i en rytm som ligger nära runometern, Kalevalas mått. Det är en gripande vers, heroisk just för att de fattigaste och mest förbisedda arbetarna tar plats i det här sättet att berätta.

Att beskriva sorgens väg

Samhället, människors arbete, kvinnors ställning på arbetsmarknaden, åldringsvården – allt det har självklart varit stoff i Anita Wikmans dikt. I Råk är det yttre avskalat och man får i stället följa en inre, nästan oöverkomligt svår process. ”Här går jag/ Bärande på tomhet/ Det tyngsta jag hittills burit”, säger en av de inledande treradingarna.

Hur beskriver man den vägen? Men sparsamma naturbilder, jord, vatten, fåglar – disharmoniska eller som ett krasst men stödjande konstaterande: ”Samma sav i alla stammar/ Samma sus i alla kronor/ Samma död som väntar alla”.

I avdelning två börjar en annan rörelse, det är kroppen som sätter sig i rörelse, liksom under protest och ännu i stark ångest. Det finns stunder av hopp och vila, som här: ”Hur ögon kan mötas/ Hur människor kan finna/ Ögontröst hos varandra”.

I den avslutande delen sipprar dofter in, blommor (och en uppmärksam läsare hittade blomman, ögontrösten, redan i den föregående), en vänligare vind. Tårarna bryter fram. En av de allra vackraste treradingarna kommer efter den häftiga gråten: ”Jag levde och fanns/ Som en blankspolad häll vid ett hav/ där jag tror att jag upplevde Nåd”. Och till slut visar sig minnet av den bortgångne ”En flisa av renaste guld/ Som jag höll emot mörkret/ I stormarnas tid”.

”Hon vet vad hon talar om”

Råk är utgiven på eget förlag, Författarnas andelslag, som givit ut de flesta av Wikmans böcker, är sedan något år i malpåse. Det här är också en text man som författare behöver få ha absolut kontroll över. Man kan också tänka sig att de stora förlagen inte precis kastar sig över dikt av det här slaget, dikt som är hundra procent allvar.

Anita Wikman har inte alltid uppmärksammats efter förtjänst i litteraturöversikter och handböcker. Eller låt oss säga så: det beror på vem som skrivit översikterna och redigerat handböckerna. Men det finns några fina presentationer av henne, lätt tillgängliga. Inga-Britt Wik skriver om henne i antologin Litteratur med våra ögon (red. Ann-Helen Attianese, 2004), Ebba Jakobsson i Ett stycke finlandsvensk litteraturhistoria (red. Brita Högnäs-Sahlgren och Karl Sahlgren, 2001.

Poetkollegan Tomas Mikael Bäck karaktäriserar henne på sitt kännspakt lakoniska och substansdigra sätt i en essä om två av hennes diktsamlingar från 1970-talet, Därför (1977) och Väntrum (1979). Den förekommer i antologin Skulle det bli brösttoner? Svenskösterbottniska författarporträtt, utgivna inom det österbottniska litteraturprojektet ”Brösttoner”, 2007. I sin essä ”Subjektiva synpunkter” beskriver han utgångspunkten i dikten så här – och det är fint och träffsäkert sagt: ”Man kan inte ta miste: hon vet vad hon talar om.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto