Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Gör det omöjliga: skriv politisk dikt!

Barbro Enckell-Grimm, 12.11.2010
Ann-Helen Attianese: Lägg låret bakom örat och le s., Schildts 2010

Ann-Helen Attianese kallar sin senaste bok och femte diktsamling, Lägg låret bakom örat och le, för svador. Så står det på försättsbladet. Man kan känna sig lite kluven inför andra människors svador: överkörd, men också på ett positivt sätt erövrad och inspirerad. Att välja en sådan underrubrik tyder på självironi – något det ändå finns mycket lite av i Attianeses dikter.

Utgångspunkten är ilska. Ann-Helen Attianese är uppbragd över hur orättvist och fel mycket är i vårt samhälle. Det är ju inte svårt att hålla med henne. Emellanåt faller man lätt med i trallen och nynnar med. Men ibland stannar jag upp i läsningen och frågar mig vad Attianese gör med sitt rättspatos och med sitt formuleringsraseri.

I tidigare diktsamlingar, bland annat Klockan är tvåtusen och ingenting har hänt (2003) utgår Attianese från vardagen och det vi brukar kalla ”den lilla människan”. Det gör hon nu också.

Vilken ingång ska man ta?

När Attianese förr tagit fasta på små, lätt igenkännbara detaljer, som fångar in något större går hon nu in i dikterna den andra vägen. Hon kommer från världsalltet och går in i vårt solkiga vardagsrum. Dikterna i Lägg låret bakom örat och le är mer uttalat än tidigare politisk dikt. Inte programdikt, men med ett allmänt humanistiskt patos dundrande fullt hörbart i bakgrunden. Att skjuta ner allt med samma salva är bara inte en så bra metod, varken i politiken eller i poesin.

Diktraderna, meningarna, känslorna och ordens olika innebörder radas efter varandra så att läsaren knappt hinner dra andan. Det är så man ska läsa diktsamlingen, som en helhet. Lägger man den ifrån sig och börjar om där man lämnat den, tappar man lätt greppet och får en känsla av att allt man tidigare läst gått förlorat. Anhopningarna förstärker, texten når ett crescendo. Ändå känner jag mig otillfredsställd. Det är lätt att känna med de förfördelade, men politisk medvetenhet kräver någonting mera.

Det är verkligen en utmaning att skriva politisk dikt idag. Attianese avslutar sin samling med en Göran Sonnevi-dikt från 1975. Den dikten avklingar med frågan ”vem svarar?” Kanske Attianese vill visa att ingen har svarat på trettiofem år. Kanske vill hon visa att hon inte kan upphöra att fråga och att frågorna blir allt fler. En strof uppfattar jag som en programförklaring:

glöm allt du en gång trodde du visste
förklara inte det obeskrivbara
jag vet inte är också ett svar
på nyare frågor som tystnad alstrar

Man blir alltså tvungen att ständigt börja om från början och det tysta bemötandet tycks vara ofrånkomligt. Att citera strofer så här lösryckt ger egentligen fel bild av Attianeses samling. De gör sig inte tagna ur sitt sammanhang.

Dikter som kittlar och provocerar

För att få upplevelsen av att ett konstverk är fullbordat vill man gärna kunna känna både passion och distans. Det är inte bara det att jag saknar möjligheten att ta andhämtningspauser vid läsningen. Jag saknar också tydliga formuleringar och språklig medvetenhet, en möjlighet att läsa mellan raderna. Det finns partier med rytm och sug, där flödet drar en med sig. Men det finns också en viss rundgång:

Någon säger att det inte går. Jag säger att allt går.
Åren går, vi går och vi går och vi går bort. Allt går över, allt går.
Någon säger att jag inte får. Jag säger till och med får får.
Tro att det går.

Det här blev en recension med många invändningar. Plötsligt slår det mig att det kanske är detta Ann-Helen Attianese eftersträvar: att väcka motstånd och att provocera. Här finns en stor förundran inför världens och samhällets tillstånd, och vår handlingsförlamning. Ordrikedomen och känsloanhopningarna är konkreta bilder av ett allmänt utbrett tillstånd. Hon utmanar vår liknöjdhet, hon vill väcka känslor och framförallt vill hon visa hur hon själv känner.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto