Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Flaskpost till rymden – om sönderslagna drömmar och alkoholism

Barbro Enckell-Grimm, 31.10.2008
Ann-Helen Attianese: Post till vintergatan s., Söderströms 2008

Som titeln Post till Vintergatan antyder är Ann-Helen Attianeses sjätte bok en brevroman. Breven är skrivna av en mor och av en dotter, men vem är de adresserade till? Till läsaren, till skrivbordslådan, till den för tidigt döde äkta mannen och barnafadern eller ut i rymden – till Vintergatan? Det är uppenbart att de inte skriver till varandra, men de kanske tror, hoppas, förutsätter att den andra smygläser?

I bokens början är flickan Saga i förskoleåldern (har nyss lärt sig skriva?) och mamman är en vanlig tvåbarnsmor som arbetar som kurator. De väntar, med den allt torrare middagsmaten i ugnen, på en pappa som på hemväg från sin arbetskommendering kört av vägen och förolyckats. Sedan drivs något igång, som ingen kan hejda. Man kan inte plocka bort något ur ett liv eller en berättelse utan att det ersätts av något annat. Familjen belägras av tomhet – ett hålrum som blir ännu mer gapande svart och tomt efter en abort.

Relationens katt och råtta-lek

Mamman har svårt att möta sina två barn, småninom möter hon en ny man. Det här förefaller vara en ny start, men det sätter tvärtom igång en utveckling där man inte riktigt vet vad som förstärker vad, hon dricker alltmer, relationen blir alltmer destruktiv och samvaron med barnen alltmer en katt och råtta-lek med svikna löften, luftslott och undvikande manövrar – för allas vidkommande. I bokens slut är Saga tonåring, hon är lite slarvig men hon har kvar sin energi. Såhär skriver mamman i ett av de avslutande kapitlen:

“Jag fattar ingenting, jag har tappat Saga i golvet. Hon säger att hon gick sönder, varje gång. Men den trasiga var ju jag. Saga var den hela. Hel och ren och stor och stark. Glad, alltid glad./…/ Vart tog den sagan vägen, den som lovade att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar?”

Breven från Saga når aldrig mamman, mamman kan aldrig bli mottaglig för sin dotters förtvivlan. Man kan förstå mamman, men hennes inställning till sin dotter är allt annat än vacker, salongsfähig:

“På något sätt känns det rätt. Att Saga kan göra någonting fel. Hon också. Hon har ju varit maniskt duktig sedan hon kunde krypa. Och sedan Pasi dog tror hon att hon måste fixa allt och alla med ett smile ständigt på lut.”

Det är med den här attityden mamman försvarar sig när de ringer från skolan för att försöka diskutera varför Saga börjat missköta sin skolgång. Mammans brev är färre, för hon är för det mesta på väg bort. Efter att maken dött är det som om hon inte skulle mäkta med något, allra minst med sina barn. Men när Saga systematiskt börjar rymma blir hon slagen blodig, av en mamma som begär att hon ska säga förlåt. Flickan beter sig som en hundvalp, ständigt sökande efter den lya hon hör hemma i. Den hundvalp, hon blir lovad i och med en flyttning, men aldrig får och som man ser liten och vit i högra hörnet av bokens pärm.

Kan man förstå sin drickande mamma?

Undersförstått finns en växande förståelse för mamman hos dottern – en förståelse som växer fram med texten som skrivs, men också med insikten att allt inte behöver förlåtas. Man behöver inte säga förlåt, allra minst medan man blir slagen. I början av berättelsen ber mamman till Saga och Krille (Sagas yngre bror) om förlåtelse för att hon inte orkar med dem. Men när hon engagerar sig i en ny relation med en yngre man, utrustad med ett ännu sämre tålamod och mindre ork än hon, slutar hon.

Man kan läsa Post till Vintergatan som en dotters uppgörelse med mammans alkoholism, en lite mjukare och kanhända i slutändan effektivare variant av den terroristliga bestående av före detta alkoholistbarn flickan Saga som ung planerade grunda. Ann-Helen Attianese fick f.ö. ett hedersomnämnande i Hans Ruin-tävlingen år 2006 med essän “Genom svårigheter mot stjärnorna” som också den handlade om mammans alkoholism – också detta adresserat till stjärnhimlen.

Man kan se breven i boken som nödrop, en vädjan till alla föräldrar och vuxna. Den har en ton som verkligen slår an. Boken blir den stämgaffel mamman aldrig kunde vara, här kan hon pejla ord och stämningar, här behöver hon inte bry sig om att hon blev kallad tondöv.

Man kunde se Attianeses bok som en efterföljd till Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Åsa Linderborgs Mig äger ingen, men den har en helt egen klang. I Post till Vintergatan eskalerar mammans drickande aldrig så långt att eländet skulle bli uppenbart för alla (kanske inte heller för flickan Saga, i hela sin omfattning). Mamman har också ett legitimt skäl att “må dåligt”, hon har ju blivit änka. Fasaden håller livet och boken igenom, men skadorna är bestående.

Alkoholisternas barn kan släppa sina hänsyn

Alakoski, Linderborg och Attianese hör till en generation som nu håller på att bli den äldre. De behöver inte låta hänsynen till föräldragenerationen skymma sikten, och de kan ha ett behov av att visa att allt inte var vad det gav sig ut för att vara. Man kan se deras böcker som driftiga flickors slutliga uppgörelse med duktigheten, i Post till Vintergatan kryper man bakom duktighetens skynke (även om flickan av sin mor karakteriseras som maniskt duktig sen hon lärde sig krypa). Nyanserna blir kanhända lite andra i och med att problematiken sätts in i ett typiskt finlandssvenskt rum i samhällshuset. Vad som än händer, man får säga dricka, men inte alkoholism. Ska man tänka på hur man har det eller tala om hur man verkligen mår kan det vara bäst att vända sig till stjärnorna på himlen. Annars kan det gå som det gick när Sagas klass var på exkursion på reningsverket:

“Vi fick veta att man inte kan spola ner topz eller tamponger eller kondomer. Inte för att nu någon använde sådant strunt, vi använde bomull, bindor eller ingenting, men hur är det med sprit, undrade jag./…/ Reningsverkets chef såg en aning förvånad ut. Han hade väl inte bästisar som trängde sig på i sina hemknutar.

– Hur är det om elva ungar bara i vårt hus häller ut tretton flaskor i veckan? Hundraförtitre flaskor per höghus. Blir int fiskarna i havet i fyllan då?/…/ Klasslärare Hansson och reningsverkets chef började irra med blicken. Tittade på varandra utan att veta om de skulle skratta eller inte. Om det var ett skämt eller inte./…/ Men Lissu och Pete och Parkkari visste./…/ Att det var på allvar.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto