Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den starka rösten från öster

Pia Maria Ahlbäck, 20.11.2009
Anna-Lena Laurén: I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk s., Söderströms 2009

År 1995 började Anna-Lena Laurén rapportera från Moskva för Hufvudstadsbladet och några år senare anställdes hon som YLE:s svenskspråkiga Moskvakorrespondent. På den platsen finns hon fortfarande. Hennes första bok ”De är inte kloka, de där ryssarna”. Ögonblicksbilder från Ryssland utkom i fjol och fick stor uppskattning. Denna höst har bok nummer två utgivits: den något mer voluminösa I bergen finns inga herrar. Om Kaukasien och dess folk.

Medan Rysslandsboken erbjuder en mångfald skarpa iakttagelser av livet i Ryssland, ett slags impressionistiska, men kunskapsmässigt väl underbyggda miniatyrer, håller Laurén i Kaukasienboken en mera faktabaserad ton. Varje land får sitt kapitel och varje kapitel inleds med en saklig översikt av landet i fråga, uppgifter om befolkningsmängd, religion, huvudstad och dylikt. Mellan Rysslandsboken och den nya finns klara paralleller. Rubriksättningen följer samma princip: Laurén favoriserar upprepningen och varje kapitel i de båda böckerna bär rubriker som börjar med ”Om”. Till skillnad från Rysslandsboken där inga bilder ingår är bildmaterialet rätt omfattande i Kaukasienboken. Laurén talar många gånger om Kaukasiens fantastiska naturlandskap, dess skönhet, men bilderna visar föga av detta. I stället är det konsekvenserna av krig, kidnappningar och fattigdom som visas. Ruiner, flyktingläger, sörjande människor. Och väl så: detta är en viktig del av Lauréns ärende och ett ofrånkomligt inslag i den kaukasiska verkligheten.

Genrens tradition

Kaukasus utgörs av länderna Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkanien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Från TV:s nyhetssändningar är kanske Tjetjenien och Georgien de mest bekanta för en västerlänning, inte minst för det långvariga och lyckligtvis avslutade kriget i Tjetjenien och den rätt färska konflikten mellan Georgien och Sydossetien. Ländernas status är komplex sett i förhållande till varandra och till den stora och mäktiga grannen Ryssland. Gränsdragningarna och gränsövergångarna blir slingrande och mångtydiga både i konkret och symbolisk bemärkelse. En del av länderna, som Dagestan och Kabardino-Balkarien, är en del av Ryssland, medan andra, som Georgien, är självständiga. Sydossetien har erkänts som självständig stat enbart av Ryssland och Ryssland styr allt som händer i det mycket lilla landet. Laurén rubricerar träffande kapitlet ”Om Sydossetien: Landet som icke är”.

Liksom Rysslandsboken ställer den nya boken pockande frågor till läsaren. Det handlar om den fascination man som läsare kan känna inför den samtidigt både subjektivt upplevande och suveränt rapporterande skribent som talar i böckerna. Det är också rätt underbart att låta sig förföras av den konservativa tradition som Anna-Lena Laurén skriver i. Inte för att hennes text skulle vara mera konservativ än någon annan utrikeskorrespondents eller krigsrapportörs, utan för att traditionen är och kanske måste vara just sådan. Här förenas både en del av reselitteraturens kännetecken med utrikesrapporteringens särdrag. Om den förra kännetecknas av det lugna betraktandet håller den senare en mera hetsad och uppskruvad ton. De två tonlägena förenas hos Laurén, med klar övervikt för utrikessändebudets andfådda, vilket föranleds av en nödvändigtvis fartfylld tillvaro.

Reporterns raka rör

Det är tydligt att det krävs stor viljestyrka och dito mod för att ta sig fram just i de områden från vilka Anna-Lena Laurén rapporterar och i det uppdrag hon har åtagit sig. Jag tänker mig att ju större de yttre påfrestningarna är desto större personlig sammanhållning och viljestyrka krävs av reportern. Det handlar om svårigheter som ändlös byråkrati, direkta faror som under kriget mellan Georgien och Sydossetien, tidspress. Detta syns i språket. Jag anar ibland något av västerlandets lätt mytomspunna hjältegestalt i Lauréns text och kommer ibland osökt att tänka på Bang, legendariska DN-korren Barbro Alfving och hennes reportage. Laurén är en utmärkt och flyhänt skribent, men har inte Bangs suveräna stilkänsla med ironin som viktig ingrediens. Hos Laurén gäller färgsprakande raka rör liksom då och då såväl smärre som större språkfel, som kan irritera. Inte desto mindre skriver hon njutbar text. Närheten mellan rösten som talar från boksidorna och den som hörs i TV:s nyhetssändningar är emellertid uppenbar och kan svårligen skiljas åt.

Att Laurén är historiker till utbildningen syns i det hon gör. Också detta faktum torde bidra till det traditionella intryck, i positiv bemärkelse, som läsaren får av texten. Historiker understryker ofta nationalstatstankens ungdom och kan ifrågasätta hela idén om nationalstaten. Så också Laurén i Rysslandsboken. Samtidigt förblir i synnerhet historiker som ägnar sig åt politisk historia och krigshistoria, genrer som i detta fall ligger nära till hands, uppbundna just vid idén om nationen. Laurén kan sägas odla tanken om (de kaukasiska) folken och deras respektive kulturer i den nya boken. De sig tillslutande kategorierna och sammanhållningen av disparata element är typiska kännetecken i mycken historieskrivning, men det är de också uttryckligen inom utrikesrapporteringen. Vidare finns här en tydlig och tilltalande strävan till något så gammalmodigt som objektivitet av ett visst slag. Lauréns rapporterande subjekt finns visserligen synligt med i texten som utskrivet ”jag”, ett jag som i allra högsta grad agerar och reagerar. Men i lika hög grad får på klassiskt reportagevis de människor hon möter komma till tals och bli synliga. Samtidigt är hennes egen position helt klar: hon är finländare, nordeuropé, västerlänning. Accepterar inte brist på demokrati, korruption och våld. Och hon avslöjar och påtalar maktmissbruk var helst hon upptäcker det.

När maktstrukturerna blir konkreta

I Rysslandsboken nämner Laurén det ryska ordet för begreppet ”maktstrukturer” som inte har den abstrakta betydelse vi förknippar med ordet utan en mera konkret, kusligare och direkt kafkesk innebörd. Med maktstrukturerna avses alla de av varandra oberoende institutioner och aktörer som kan göra livet till ett helvete för den enskilde. De finns och fungerar separat, utan all genomskinlighet. Det är uppenbart att samma fenomen förekommer i Kaukasien. Också i mycket annat står det klart att skillnaderna mellan den ryska och de kaukasiska kulturerna inte är så stora som man kunde förmoda. I båda böckerna talar Laurén med stor kärlek om den överväldigande generositeten och vänsällheten. Om den allt avgörande betydelsen av det yttre intrycket. I Moskva betyder bilden allt; man ”investerar i sin image” om man så begår sin egen ruin på köpet. I Kaukasus klär sig unga män och kvinnor påfallande elegant, bär blänkande skor och högklackat och de dyrbaraste dofterna.

Och ändå är skillnaderna uppenbara. Kaukasus – naturskönt, utfattigt, krigshärjat, föraktat av det ryska centrum. Ryssland – Moskva och St Petersburg, storslaget glittrande, plats för högkulturens mest märkvärdiga manifestationer och den högsta makten. Trots min mycket begränsade kunskap om Ryssland och så gott som obefintliga om Kaukasien bekräftar Anna-Lena Lauréns böcker märkligt nog min bild av de här områdena. Laurén navigerar påfallande framgångsrikt mellan alla de motstridiga inslagen och utövar skickligt och nödvändigt makt i foucaultsk mening: går på, går an, armbågar sig fram, tränger sig före, ger tillbaka, slänger käft, nätverkar. För egen del inser jag att jag aldrig skulle kunna lära mig läsa de här motsägelsefulla kulturerna och därmed inte heller kunna leva, klara mig, i dem.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto