Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: En röst med djup klang

Barbro Enckell-Grimm, 15.7.2005
Anne Frank: Anne Franks dagbok. Den oavkortade originalutgåvan. s., Norstedts/Söderströms 2005 Kääntäjä(t): Per Holmer

Den Anne Frank vi möter i hennes dagbok är varken ett offer eller en symbol. Det blev hon senare. Den stora skillnaden mellan Anne Franks dagbok och andra vittnesmål från förintelsen är ju att vi här har den stora möjligheten att möta den unga flickan (från sitt trettonårsdag till sensommaren när hon fyllt femton) i realtid. Hennes skildring är garanterat fri från minnesluckor och tillrättalägganden. Det som väcker läsarens beundran är Annes förmåga att hålla sin glädje, nyfikenhet och viljan att förkovra sig vid liv under de förhållanden hon levde.

Rädd men med livsvilja

Enligt en intervju Ernst Schnabel (i boken Anne Frank – Spuren eines Kindes) gjorde med Anne Franks pappa, Otto Frank, den enda av de åtta som gömde sig i gårdshuset som överlevde, var hon den enda av dem som inte blev deprimerad. Hon var yngst av dem, men möjligen var det också en personlighetsfråga. Hon behöll under de dryga två år familjen Frank, familjen van Daan och Fritz Dussel höll sig gömda, en känsla av äventyr och undantagstillstånd. Det är med kuslig galghumor hon beskriver dels sällskapets vardag med hantering av möglig mat, omständliga toalettbestyr, gymnastik och dagordning, dels de farliga och skrämmande stunderna när det blev inbrott i kontoret som var granne med dem, och under bombardemang.

Varken genial eller trivial

I dagboken är det nuet, stundens leda, spänning, irritation, glädje och förälskelse vi möter. Tillsammans utgör de många stunderna vid dagboken ett vittnesmål inte så mycket om en ung begåvad judinnas tillfångatagande och död, utan om hennes liv och hennes förmåga att leva vidare i en pressad situation. I en del kretsar har heroiseringen av Anne Frank väckt irritation och den litterära världen har haft svårt att genrebestämma hennes dagbok (varken ”äkta” litteratur eller triviallitteratur, vem riktar hon sig till, ungdomar eller vuxna?) Men själv gör hon ju sig inte märkvärdig, trots att hon är medveten om sitt ovanliga personliga öde och sin roll som vittne till ett historiskt viktigt skede. Harry Mulisch introducerade vid Anne Frank-utställningen i Berlin 1986 begreppet ”någonting påträffat”, ”bland röran på golvet, när åtta människor gett sig av”.

Men det som vid läsningen ger den starkaste upplevelsen är inte vad hon sedan blivit, utan vetskapen om att hon faktiskt funnits, hon blir ett ansikte som gör en medveten om vad världen förlorat i och med judeutrotningen.

Jag minns att jag som ung tonåring, när jag för första gången läste Anne Frank, reagerade med bestörtning (och jag har mött samma reaktion hos andra första-gången-läsare): hon är ju en alldeles ordinär ung flicka som talar illa om sina väninnor och bråkar med sin mamma. Konstigt vore det ju om hon inte var det. Men som medelålders ser man att hon är både brådmogen och begåvad. Av omständigheterna tvingad därtill. Hennes mognad, hennes stil, kommer fram i det sätt hon presenterar sig själv, sin omgivning, sina tankar och sina känslor.

Medvetet vittne

Och även om Anne Frank i sina brev till Kitty är lika självcentrerad som vilken annan tonårsflicka som helst, förhåller hon sig reflekterande till sin egen text. När minister Bolkestein på Oranjesändaren i slutet av mars 1944, när man började skönja ett slut på kriget, meddelade att man efter kriget skulle samla in alla dagböcker och vittnesmål för publicering, tog Anne Frank detta ad notam. Hon började redigera sina anteckningar, och det var i det här skedet hon gjorde dagboken till en brevbok. Hon tänker sig att boken skall få titeln Gårdshuset och börjar också fundera på sin egen framtid som journalist eller författare. Hennes grepp om uppdraget att vittna om sin och familjens tillvaro som undngömda är åtminstone i viss utsträckning litterärt. Genom sitt skrivande distanserar hon sig från rädslan, och hon har ett sätt att beskriva sig och sin belägenhet som för tankarna till ett författarfrö.Hon behärskar konsten att välja och avgränsa, hon är träffsäker och målmedveten och väjer inte för det svåra och fula.

Hon är mån om att beskriva sina ”medfångars” små egenheter, konflikternas karaktär och stämningarna i huset. Hon tar sin uppgift på allvar och man kan tänka sig att denna uppgift också bidrog till att inge hopp och mening i en tom och hotfull tillvaro.

Nyutgåvan

Den tidigare utgåvan var förkortad (trettio procent kortare än den nya utgåvan) och översättningen ansågs bl.a. av Otto Frank inte ha träffat den ungdomliga ton Anne själv använde. Något väsentligt nytt har inte tillkommit. Nyutgåvan är inte någon protest mot den tidigare redigeringen. Det man mest lägger märke till är de redogörelser hon har för Peter och sig själv om mannens och kvinnans anatomi, en känslig skildring, fri från både pryderi och överord. Konflikterna med mamman lär inte förskräcka någon i dag, men de tog mer utrymme än Otto Frank hade velat ge dem. Likaså har lite förlöjligande beskrivningar av Dussels bönestunder utelämnats tidigare.

Nyutgåvan är försedd med ett kort förord och två efterord, det ena av översättaren Per Holmer. Här får man veta vad som hände gårdshusets invånare efter att dagboken slutar, och lite om bemötadet av dagboken. Det finns också familjebilder från Gårdshuset, numera museum.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto