Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lyckotråd i alla färger

Maili Öst, 14.10.2011
Arne Toftegaard Pedersen (red.): På fria villkor. Edith Södergran-studier 239 s., SLS & Atlantis 2011

Allt är möjligt när man läser Södergran”. Visst låter det som reklamkampanjen för en mirakelmedicin, då Agneta Rahikainen och andra invigda träder fram för att en efter en vittna om livskraften de funnit i Södergrans ord. Det uppstår närapå tumult i kön av litteraturvetare och poeter ivriga att förklara, hur en Södergran om dagen kan förlänga ditt liv, stärka din kropp och göra dig vackrare, djärvare och framför allt fri. Och inte nog med det. Det är något i kostillskottet Södergran som tycks stimulerar ditt blodomlopp och få dig att själv eldsjälat börja dikta, måla och dansa. Att göra det omöjliga.

Det är just motsatsen till alla sorters helgonförklaringar och slutgiltiga sanningar som gör att Rahikainens löfte håller. Ord som ”livsbejakelse” och ”frihet” tränger sig envist fram överallt inom Södergranforskningen. Det skall vara fritt fram att ta för sig av hennes dikter, att hänryckas och avskräckas, att hoppa över och återvända om några år eller årtionden. Man får bestämma dosen själv och stiga in när och hur man vill, barfota eller högklackat, ”i ärligt sammanhang på fria villkor…”. Ur slutet på programdikten ”Vierge moderne” öppnas direkta farleder till oss och omätligt långt förbi oss, in i framtiden. Framför allt innebär friheten att man aldrig kan vara säker i förväg, om den Södergran man möter är Snövit eller Snorkfröken, Pippi Långstrump eller frihetsgudinna, Rödluva eller varg.

Färden genom Södergrans fem publicerade dikt- och aforismverk är inte lång, med det är ”djupt” inuti och mellan orden. Med Arne Toftegaard Pedersen som kapten bjuder Södergran-sällskapet nu på en seglats med syftet att utforska Södergran(n)länderna bland både dåtida och senare författare och ideologier. Skiljelinjerna mellan diktynglen är dragna i ett vatten som lätt blir grumligt och svårt att mäta exakt. Men då det gäller att uppskatta djupet på en dikt, räcker måttenheten ”en södergran” fortfarande förvånansvärt långt. Så när man väl nått slutet på antologin, finns Catharina Gripenbergs dikt där för att skuffa ut oss mot ytterligare etapper av yttrandefrihet: ”Edith, här är vi med pennan.”

Mångkulturell ungdomslokal

Med Södergranvännerna som vägvisare överväldigas man gång på gång av hur många obekanta rum och våningar det ännu finns i det södergranska livsverket. Då handlar det inte enbart om kvalmiga biografiska skrymslen, där man kan vistas i all oändlighet och tvista, om Edith var mest förälskad i Hagar, Napoleon, sin barndoms träd eller i sig själv. Inte heller nöjer man sig längre med det uppgivna suckandet efter buntarna av brända brev, döda vänner och hus som smulats till grus långt innan de hann uppstoppas till museer och souvenirbutiker. Det är Södergrans dikter och deras oupphörligt skiftande ”jag”, ”du” och ”vi” som lever och mår bra av att ställas mot både möjliga och omöjliga bakgrunder av idéhistoria, livsval och framtidsplaner.

Man kan tvista i oändlighet om Edith var mest förälskad i Hagar, Napoleon, sin barndoms träd eller i sig själv

På fria villkor blickar framåt mot vad det blev – och oavbrutet blir – av Södergrans texter. Nu visar experter som Rahikainen och Torsten Pettersson in oss framför allt i det ”mångkulturella” södergranska rummet. Man byter ut färdiga namnskyltar som ”finlandssvensk”, ”karelsk” och ”nationell” mot frågetecken och lönngångar som för fram till dagsaktuella debatter om främlingskap och flyktingströmmar, många hemland och hemlöshet.

Genom översättningar till mer än ett trettiotal olika språk har det södergranska diktverket försetts med fantasifulla nya tinnar och torn. Samtidigt bjuds vi på överraskande utsikter och varma insikter till det globala vardags- och arbetsrummet. Tillsammans med bibliotekarien Karl Johan Rahm reser ”Vierge moderne” till Kambodja, där hon på khmer – som ”Krå-momm tomm-nöpp” – möter de förbisedda unga fabriksarbetarna som syr våra billiga modekläder. De kambodjanska unga kvinnorna tycks med ens kunna komma Södergran mycket närmare än vi.

Att det mångkulturella i antologin mest inskränker sig till Västeuropa och Norden beror inte på bristen på Södergranvänskap runt om i världen, utan snarast på att så mycket ännu återstår att finna också närmast ögat. Ta bara en titt på våra samtidspoeters genomdrypande kroppsliga, formligen ”editherade” diktspråk eller sverigefinnarnas hemlängtan i hyreskasernerna vid utkanten av 1960-talets Norrtälje. ”Där det blåser och vi som går hem blir leriga om fötterna”, som Anne-Marie Berglund minns det i en barndomsdoftande dikt som skrivits enkom för antologin. Vips har Södergrans ostyriga dikter förvandlats till ett av de starkaste sätten för nya generationer att finna rätten till stadigt fotfäste var de än råkar hamna.

Samtidigt slås man av hur ofta läsaren som hittar Södergran från ständigt nya vinklar faktiskt är samma läsare, i olika livsskeden. Det är en läxa väl värd att minnas, att den evigt unga Edith faktiskt kan lära oss äldre något om vad det innebär att vilja och välja. Genom en utflykt till dagens Tyskland i Hagar Olssons pedagogiska farvatten finner Judith Meurer-Bongardt en värdefull infallsvinkel till det konkreta och explosivt jäsande i begrepp som ”ungdom” och ”utopi” i Södergrans syn. Bestört väcks man till tanken att det måste vara ett allvarligt fel på hörseln i ett samhälle där det fortfarande är bara diktatorer och populister som tycks lyssna på de unga.

Vänners vänner och barnbarnsbarn

Södergran är så blixtsnabb i sin internationella rörlighet, att hon tycks hinna utklassa t o m Svenska litteratursällskapets kategoriseringar: på bakpärmen förser man henne med utpräglat ”nordiska” ramar, vilket Pedersen redan i sitt förord hinner utvidga till ”det nordiska, europeiska och globala perspektivet”. Södergran lyckas i varje fall lägga krokben på redaktionen som stoltserar med en Södergraninspirerad linje i ”svenskspråkig” lyrik, då en finsk dikt av Saima Harmaja slinker in bland exemplen.

De tolv Södergraninspirerade diktinslagen från olika länder och årtionden bygger för övrigt lockande små hängbroar och linor mellan de ibland tungrodda artiklarna och essäerna i antologin. Det känns skönt att dikterna får tala för sig och väcka läsarens nyfikenhet till att gräva fram berättelserna bakom deras uppkomst och samband med Södergran. På så sätt ansluter sig också Harmajas dikt stilfullt till i den svenskspråkiga traditionen av Södergrandiktare redan genom översättarnamnet Mirjam Tuominen; Tuominens egen ”Återblick” till Södergran som inspirationskälla har hamnat utanför antologin p g a sitt omfång.

Tiderna får också tillfälle att stöta mot varandra och mötas på uppfriskande sätt, då Berglunds splitternya ”Minne” placeras före antologins äldsta dikt, Gunnar Björlings sprittande hyllningsdikt från Södergrannumret av tidningen Ultra år 1922: ”Sträckta händer,–/ krupen samman, –/ intet: ändlöst, ändlöst!” Här finns nog med rum för olika åldrar av både dikter och forskare att röra sig. Stråket av Södergraninspirerade dikter kunde dessutom väl utvidgas till både prosa, målningar och en våg av andra konstarter. I antologin lyfter Idar Stegane fram den södergranska hyllningen av ”barnens nyskapande förhållande till språket” i förhållande till en novell av Tarjei Vesaas.

Många av södergranstudierna i fria villkor visar sig snarare vara studier av Södergrans sällskap – vänner, vänners vänner, beundrade och beundrare. Främst är det Hagar Olsson som äntligen får storma fram och ut ur Södergrans skugga, tills Södergran mest hänger med av bara farten. Genom att studera Södergran som en sidovagn till R. R. Ekelunds, Gunnar Ekelöfs eller Inger Christensens skrivande märker man att bästa sättet att få syn på Södergran själv är just att fånga henne som skymten i någon annans ögonvrå. Där slänger hon ju med oss mest hela tiden.

Spökskeppet Tideström

Det brukar höra litteraturvetare till att vara skoningslöst oense. Lyckligtvis tävlar Södergranforskningen inte längre om vem som får Edith inskyfflad i det minsta och bedrövligaste biografiska rucklet av fattigdom och dödlig sjukdom eller placerad i estetiska palats där hon som drottning aldrig kan ha satt en fot fel. Ärren efter mytologiseringen sitter ändå djupt.

Flera av dagens forskare och poeter pekar på hur Södergrans texter i tidens tvätt blivit både för stora och nedkrympt små. I synnerhet Gunnar Tideströms biografi från år 1949 har blivit ett spökskepp av felaktiga antaganden, som enstämmigt avfärdas i många av artiklarna – bara för att dyka upp igen som objektiv sanning i senare bidrag.

Flera av dagens forskare pekar på hur Södergrans texter i tidens tvätt blivit både för stora och nedkrympt små

På fria villkor rymmer en nykter diskussion om författarbilder och mytbildning över huvud taget. Rahikainen fäster uppmärksamheten vid blandningen av slump och medvetet genomförd marketing som kan spåras bakom Tideströms men också modernistvännernas och t o m Södergran-sällskapets egen lansering av varumärket Södergran. Mytologisering visar sig alltid leda till något annat än mytbildaren själv kunnat ana eller avse. Vägen igenom mythärvorna blir att som Rahikainen skärskåda exempelvis Tideströms forskning och brevväxling i samma skarpa ljus som han själv riktat mot Södergran. Myter behövs, men de behöver tas med en nypa salt.

Bästis med Edith

Med hänsyn till gläntorna och öppningarna i Södergrans diktrymd förundras man över hur inmurade de enskilda synvinklarna i Södergranforskningen förblir. Att tolka Södergran förefaller fortfarande vara allt annat än lagsport. Ibland känns det som att bläddra i Ediths vänbok, där alla tävlar om vem som fått dela hennes innersta hemligheter.

Kanske är det den självsäkra tonen i Södergrans poesi som får forskarna att kraftfullt fatta hennes hand och vara säkra på sin sak. Många börjar nog med en instämmande nick till Petterssons tanke om Södergrans diktrymd som ett ”både och”, men övergår redan i nästa andetag till inbiten ”vilja att tro” och ”personlig övertygelse”, ett ”antingen eller”. Det är samtidigt anmärkningsvärt sällan som dispyten handlar om tolkningar som kan bevisas vara direkt felaktiga eller oförenliga.

Just Södergranforskningen kunde bli en mötesplats där man lyfter bort väggar och tak mellan de olika rummen. Antologin sjuder av tankar som formligen skriker efter att få slungas mot andra och vässas. Det blixtrar och dundrar på sina ställen mellan forskare som Holger Lillqvist, Ebba Witt-Brattström och Eva Kuhlefelt, men spjutkastningen sker strikt inom den egna artikelns ljudisolerade väggar. Språkforskaren Benedikte Fough Rostbøll bildar praktiskt taget ensam den minoritet som ser sitt eget forskningsgrepp ”i förlängningen av” tidigare läsningar istället för att ta strid med alla.

Rått, stekhett men aldrig ljummet

På både gott och ont verkar ”på fria villkor” ha varit måttstocken också för texterna i antologin. Här pressas hela böcker ihop till artiklar, medan forskningsidéer sväller till essäer och muntliga föredrag fångas som pappersflygplan i flykten. Resultatet blir lite vimsigt, då det näst intill pedantiska möter det lite-hur-som-havriga, då och då inom loppet av en enda text.

Ojämnheterna beror helt enkelt på att det man ser i Södergrans verk har drag som lämpar sig för både stjärnkikare och mikroskopisk närsyn. En del skribenter hinner knappt rabbla upp namnlistorna på alla dem som kan placeras i Södergrans hörna av det litterära världsalltet, då andra svävar ut bland lösryckta exempel utan att hinna staka ut riktlinjerna. Det brokiga blir stökigt och av misstag näst intill tokigt ibland, då det t ex påstås att diktjaget ”följs av bestämd artikel (’en’ eller ’ett’)”, just då man som läsare jublar över obestämdheten som löper med i triumftåget av ”ett barn, en page och ett djärvt beslut”.

Forskningsantologin går kanske bäst att greppa genom att ta Vesa Haapalas tankar om montagetekniken som ledtråd. I sin doktorsavhandling närmar sig Haapala Södergrans debutsamling Dikter (1916) som ett slags ”utställning, ett bildklipp eller en upphängning” där de enskilda dikterna ”skiljer sig åt verstekniskt och ideologiskt”. Det dröjer inte länge innan man börjar ana klickbildningar mellan de olika diktjagen, där de söker gemensamma drag i både granndikter och på andra håll i samlingen. I Haapalas händer blir Dikter ett slags dragspel som kan spelas fritt inom gränserna för den första och den avslutande dikten känsloregister.

På motsvarande sätt blir På fria villkor direkt uppfriskande, då man tar den som en uppsättning läsarpositioner, olika sätt att läsa och lyssna till Södergran. Trots den smått kaotiska hopsättningen blir tagningarna i textantologin med sina uppenbara luckor möjligheten till nya fynd och oväntade läslyckor. Södergran går helt inte att lägga ifrån sig på hyllan och äga efter en eller ens flera läsningar.

Diktbroarna och positionsrubbningarna mellan artiklarna föder lyckligtvis oaser av oberättade och blott anade berättelser. Den mest gåtfulla lilla oavslutade avkroken i boken döljs i alla fall i dess mångbottnade pärmbild, som i utformning av Antti Pokela byter ut skogen i ett berömt fotografi av Södergran mot en lock av det rödbruna håret på ”Lady Lilith” i Dante Charles Gabriel Rossettis 1800-talsmålning. Fotografiet har etsats in i Södergranforskningens minne som avslutningsbilden i Witt-Brattströms feministiskt banbrytande bok om Södergran, Ediths jag (1997). ”Lady Lilith” med sin bibliskt kraftfulla kvinnofigur får i sin tur ett dubbelt skugganlete av att den kvinnliga modellen fått ansiktet utbytt från en tidigare tavla av Rossetti. Men håret, det svallar vidare.

Katt vid katedern

Jag är en katt man ser på med kärlek”. Mitt bland all munhuggning skulle också Södergranvetarna må bra av en vandring genom Birgitta Bouchts lättlästa bok om författaren (Katten i Ediths trädgård. En lättläst bok om Edith Södergran med hennes foton och dikter. Lärum 2011). Där är det Ediths älsklingskatt Totti som får ordet: ”Det tar tid att bli bekant med en ny mänska eller en främmande katt. Det tar likaså tid att bli bekant med en dikt. Men när man känner varandra är det lätt att umgås.”

Hos terapikatten Totti hittar man förståelse för att det går temperamentsfullt till ibland

Katten i Ediths trädgård blir samtidigt systerboken till Bouchts bidrag i antologin. Där betonar hon vikten av Södergran-sällskapet som ”träffpunkt för texterna och läsarna”. Tyvärr tycks forskningsantologin inte riktigt hitta en sådan glänta att mötas på. Speciellt dikten ”Vierge moderne” behandlas i så många av artiklarna, att den kunde ha verkat som en inbjudan till forskarna att samlas kring och diskutera den gemensamt. Hos terapikatten Totti hittar man förståelse för att det går temperamentsfullt till ibland: ”Jag, som är katt, förstår att man inte alltid vill göra som andra vill. Man måste få spärra ut klorna, riva, retas, svika, försvinna.”

Bouchts lättlästa lilla urval av Södergrans dikter pekar samtidigt på hur öppet och rakt Södergrans diktspråk är. Katten, hennes matmor och läsaren finner sitt gemensamma språk i det kroppsliga, som bl a Witt-Brattström och Rostbøll tagit fäste vid i sin forskning. En diktbok kan vara precis lika full av rosor som en riktig trädgård, det är bara doften man får inbilla sig. Eller så kan en enda dikt vara lika full av skärvor som ett riktigt liv, fast läkande och lätt.

Också hos Boucht blandas nuet med det dåtida i både texten och bilderna genom att helt enkelt fösas samman och placeras sida vid sida. Avstånd utplånas, då Södergrans svartvita fotografier får nosa på färgbilder från dagens Karelen eller då kattstatyn i Raivola möter en levande och glupsk Totti.

Ja, ”allt är möjligt när man läser Södergran”. Alla borde ha någon som ser på dem med Tottis kloka kattögon men samtidigt inte saknar klor. Sådant behövs i en värld där man har att göra med svåra saker som vänskap och rivalitet, sjukdom, krig och död. I vår värld. Totti förespråkar också dikten som ett rum där man får bekänna, men också byta, färg. Eller helt enkelt bekänna en hel regnbåge av färger på en gång.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto