Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Faderns tyngd

Parland Stella, 5.7.2002
Arvid Mörne: Ett liv s., Schildts 2002

Arvid Mörnes bok Ett liv utkom första gången år 1925. För att vara en finlandssvensk roman är den på många sätt kontroversiell, inte minst på grund av sin politiska tendens. Tiden som beskrivs är tidigt nittonhundratal -politiska orostider per definiton – och huvudpersonen prästson med ett djupt engagemang för arbetarnas sak. Boken utvecklar sig till ett komplicerat uppgörelseförsök med auktoriteter och förtryck. I grund och botten springer dessa försök ändå ur samma psykologiska behov. Nämligen behovet att profilera sig själv i förhållande till fadern. Men trots att boken alltså på ett plan handlar om (misslyckat) fadersuppror visar den en irriterande övertro på det patriarkala. 1993 utgavs boken i Schildts nya klassikerserie med en efterskrift av professor Johan Wrede.

Det rör sig alltså om en form av utvecklingsroman. Som så ofta annars likställs ungdom här med livsvilja men också med blindhet inför livets krassa realiteter, medan ålderdom får stå som bild för desillusion och resignation. Ålder har med andra ord inget att skaffa med mognad i positiv bemärkelse. Huvudpersonen – boken är skriven i jagform- drivs av den förföriska tron på möjligheten att förändra världen. I hans fall är det socialismens läror som symboliserar det nya medan fadern med sin stränga kristna tro får stå som representant för en föråldrad världsbild. I centrum står ett ungt manligt jag, som skulle få vilken feministisk litteraturkritiker som helst att ramla av stolen. Intellektet är nämligen kategoriserat som en uteslutande manlig egenskap, och såväl kvinna som arbetarklass beskrivs med en irriterande och omedveten arrogans.

Vad som tillför romanen dess djup är Mörnes beskrivning av huvudpersonens hopplösa kamp att överbygga klyftan mellan politisk teori och praktik, men också skildringen av den svåra dragkampen mellan individualism och kollektivism, egoism och självuppoffring, trygghet och frihet. Mörne paddlar med andra ord ut på svindlande djupa filsofiska farvatten. Men han gör det med hål i kanoten. Tonen är pretentiös och det etiska imperativet, som kunnat vara bokens intressantaste sida, blir urvattnat och då och då direkt patetiskt. Till detta bidrar också språket, som ibland, speciellt då det skall vara högstämt blir klichémässigt och underligt adertonhundratalsaktigt.

Berättelsens uppbyggnad är fungerande, dess ramar huvudpersonens tankevärld. Längre partier varvas med fragment av mer impressionistisk karaktär, medan tempi effektfullt kastar mellan presens och imperfekt. Allt utom några korta ögonblick av ungdomlig eufori präglas av en nästan isande mollton och dödsmedvetenheten – en form av föraning om stundande nederlag. Boken får en suggestiv prägel, även om testosteronet stänker emot en från sidorna. Men sist och slutligen gör den åtminstone mig en smula trött på den litterära hjälten per definition; den unga mannen som med sina unika tankegångar ämnar lägga hela världen för sina fötter.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto