Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Barndom på solsidan

Petra Ljung, 19.10.2001
Birgitta Kurtén-Lindberg: Efter kriget - Barndomsminnen från en österbottnisk småstad s., Söderströms 2001

Efter boken Tokfeminismen på moderaternas bokförlag Timbro i somras, återkommer Birgitta Kurtén-Lindberg nu med Efter kriget – Barndomsminnen från en österbottnisk småstad. Tokfeminismen blev ganska omdebatterad p.g. a. de rätt reaktionära teser Kurtén-Lindberg framförde i den. Lättad över att inte behöva fördjupa mig i ytterligare pseudovetenskapliga resonemang, om att kvinnans intellektuella kapacitet faktiskt är mindre än mannens eller fördömanden av den offentliga barnomsorgen, börjar jag läsa hennes barndomsskildring.

Kurtén-Lindberg är kulturjournalist och bosatt i Sverige sedan 1970-talet. I Efter kriget beskriver hon sin egen barndom i Gamlakarleby på 1950-talet. Det är en ovanligt ljus uppväxt som beskrivs och författaren generaliserar detta till att gälla hela efterkrigsgenerationen. I bokens förord karaktäriserar hon 50-talsföräldrarnas attityd så här: ”När helvetet var över gick de in för normaliteten. Det var det lilla livet som skulle gälla, äktenskapet, barnen, familjen. /../ Genom att tillhöra efterkrigsgenerationen kom vi som barn att få den lyckligaste av alla uppväxter.”

Här nås jag av en obehaglig misstanke om att Kurtén-Lindberg igen försöker propagera för den reaktionära vision som präglade Tokfeminismen. Att man utgående från hennes barndomsskildring ska dra slutsatsen om att det lilla livet borde vara rättesnöret också idag. Men det här är kanske att vara orättvis, ’Efter kriget’ är trots allt inget debattinlägg. Alla försök till analys är förbehållna förordet.

Att påstå att efterkrigsgenerationen fick den lyckligaste av alla uppväxter är naturligtvis att ta i. Man ska inte bortse ifrån att åren efter krigsslutet innebar misär för många familjer. De sociala orättvisorna var stora. Kurtén-Lindbergs barndomshem var ett utpräglat borgerligt hem med tjänarinnor, Mannerheim som hustomte, pianot på rätt plats och en sommarstuga som kallas villa.

Boken består av några sidor långa historier som följer varandra i mer eller mindre kronologisk ordning. Kapitlen är skrivna i en varmt humoristisk ton, stämningen påminner lite om den i Astrid Lindgrens böcker. Småstaden med dess original, utfärder med kamraterna och hyss som aldrig slutar illa. Femtiotalets småstadsliv beskrivs med en detaljrikedom som antagligen gör boken till en minnets skattkammare för den som växte upp då. Här beskrivs den svarta Sabaradion, söndagsskolans sånger om svarta Sara och de efterlängtade numren av Fickjournalen.

Efter några kapitel börjar jag emellertid sakna nyanserna. Här finns inga dalar, därför inte heller några toppar. Allt är liksom ständigt trevligt i Kurtén-Lindbergs berättelse. Den skuggsida som även den lyckligaste barndom har, barnets rädslor och tillkortakommanden snuddar hon bara vid. Personporträtten kunde också ha getts mera djup, nu förblir pappan lilla Gittas ständige hjälte och mamman en kokett Blondie-typ. Därför blir Efter kriget ingen omistlig läsupplevelse utan snarare lättsam förströelselitteratur.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto