Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Randgren är vi själva

Kira Nalin, 29.6.2011
Christer Kihlman: Se upp Salige! 355 s., Söderströms (1960) 2011

Kihlmans bok pekar inte ut vår nästa, den pekar ut oss själva; inbjuder inte till smackande skandalnjutning, utan till rannsakan av egna hjärtan och njurar.

Så här skrev Hufvudstadsbladets recensent om Christer Kihlmans (f.1930) debutroman Se upp Salige! den 3 november 1960. Boken väckte uppståndelse redan innan den kom ut och marknadsfördes av förlaget som en ”debattroman”. I våras utgav Söderströms Kihlmans roman i nytryck och den innehåller ett efterord skrivet av Trygve Söderling. Se upp Salige! är samhällssatir och här kackas det vilt i eget bo. Bland annat finlandssvenskheten står under lupp, Kihlman nedmonterar den borgerliga fasaden och blottar dess skuggsida, bästa broder-mentaliteten och ruttenheten som osar i de patriarkaliska korridorerna. Detta är dock ingen nyckelroman, Kihlman har inte varit ute efter att avbilda verkligheten. Romanen består av flera skikt och under de otaliga lagren finns kärnan som höljer den mänskliga själen i all sin komplexitet.

Scenen: den borgerliga lokalblaskan

Berättaren heter Karl-Henrik Randgren och är chefredaktör för Lexå Nyheter, en borgerlig lokalblaska vars största uppgift är att vagga in stadens invånare i falsk trygghet genom att leverera nyheter som bekräftar den världsbild de redan besitter. Som Randgrens högra hand agerar uppkäftiga Janne och till ”vänster” finns socialt medvetna Backström som skriver långa reportage om missförhållandena i de lägre samhällsklasserna.

Lokalblaskans uppgift att vagga in stadens invånare i falsk trygghet

Randgren förälskar sig i bästa vännen Kimmos fjortonåriga dotter Annika och plötsligt dyker den förlorade sonen Gus upp, han flyttar in hos Randgren då ex-frun Gunnel inte klarar av att handskas med pojken. Randgren blir alltmer besatt av Annika och hans psyke börjar revoltera mot de redan döda föräldrarna och den präktiga omgivningen. Randgren gör en nittiograders sväng och börjar skriva tillrättavisande ledare, allt medan han själv försummar sin plikt som förälder:

Om en ung människa råkar på avvägar eller går under i kriminalitetens dy är den skyldige härtill aldrig någon annan än uppfostraren, fadern, modern, förmyndaren. I ett gott hem finns ingen plats för ungdomsbrottslighet. Om föräldrarna från begynnelsen har älskat sitt barn, respekterat dess individualitet, haft överseende med dess svagheter och uppmuntrat dess begåvning och självkänsla, så kommer även barnet som vuxet att föra allt detta vidare i en förmåga att älska sin nästa och hysa respekt och tolerans för sina medmänniskor samt genom att utföra ett socialt arbete hela samhället till gagn.

En mänska i upplösning

Styrkan i Se upp Salige! är framför allt den psykologiska skärpan. Randgrens febriga monolog öppnar en avgrund under läsarens fötter. Med skarpsyn skildrar Kihlman en människa, med motstridiga tankar precis som vem som helst av oss, i upplösning. Det är otäcka saker Kihlman pekar på och nu tänker jag bland annat på förhållandet med 14-åriga Annika, eller snarare icke-förhållandet, eftersom det mesta utspelar sig i Randgrens fantasier. Om boken hade skrivits idag är det snarast detta som väckt diskussion och debatt. I sitt efterord framhäver Trygve Söderling att det är frågan om en förälskelsebeskrivning, att Randgren inte tekniskt sett är en pedofil däremot nog ebofil (”vuxnas känslomässiga och sexuella intresse för postpubertala ungdomar av ung ålder”). I mina ögon, jag hör till en annan generation än Söderling och råkar dessutom vara kvinna, hör slutscenen där Randgren skrider till handling till de obehagligaste i boken. Inte minst för att vi befinner oss i Randgrens psyke, följer hans tankar, är han.

Randgrens febriga monolog öppnar en avgrund

Vad var det som gjorde att man reagerade så starkt på denna roman i tiderna? Hur kommer det sig att Se upp Salige! fortfarande känns aktuell idag, över femtio år efter att det begav sig? Det finns något djupt mänskligt över Randgrens pubertala uppror. Randgren ser sig själv utifrån, han ser sina handlingar och var det gick snett. Självföraktet och skammen han känner är bottenlös, han vet att han behandlar sin son dåligt men rår inte på sig själv. Partierna i vilka Randgren resonerar kring frihetsbegreppet som tomma abstraktioner ”som lånar sitt berättigande av det mänskliga men är för sig själv”, och resonemangen kring den i generationer nedärvda finska manligheten där behärskning är nyckelordet, känns fortfarande aktuella idag. Det räcker med att ta en titt på våldsstatistiken i Finland år 2011. Randgren är vi själva; Lexå är också vi själva, skrev kritikern i Nya Argus i december 1960. Det är ingen trevlig tanke.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto