Line Papins (f. 1995) miniatyrroman Det tredje kriget är som de skrin hon berättar om på första sidan. När en person dör i Vietnam läggs hon först i en kista. När hon legat där i tre år och tiden arbetat färdigt öppnar man kistan och tar ut benknotorna – det som finns kvar av kroppen – och lägger dem i ett skrin:

”Köttets drypande känslor har gått över. Den jordiska sinnesrörelsen är försvunnen. Kvar finns bara benens känslor – de väsentliga. Vi slutar ju faktiskt alla på detta sätt, och det är ljuvt att veta. Det är ljuvt eftersom det är lika för alla.”

Vad får en 23 år ung författare att skriva så? Det tredje kriget är Papins tredje roman, den första som översatts till svenska. Vilket krig är det tredje hon anspelar på?

Det första kriget är kriget i Indokina 1946–1954 och utspelade sig mellan den vietnamesiska motståndsrörelsen och Frankrike. Det andra kriget följde genast efter och höll på fram till 1975. Här stod FNL och Nordvietnam på den ena sidan, Sydvietnam med USA på den andra. Det här kriget kallas Vietnamkriget. Men det tredje?

Romanen Det tredje kriget är en historia, inte bara om Indokina

Romanen Det tredje kriget är en historia, inte bara om Indokina, utan minst lika mycket om tre generationers kvinnor – enligt Papins egna ord hennes mormor, mamma och hon själv. Romanen beskriver en båge eller en cirkel, en smärta som får författaren att återvända från Frankrike till det land hon växte upp i, Vietnam. Återseendet blir smärtsamt men i slutändan helande.

 

Exil

Line Papin föddes i en by i Vietnam. Familjen flyttade först till Hanoi, sedan till Paris när Papin var tio år, efter arbete och ett bättre liv. Papins mamma är från Vietnam, hennes pappa från Frankrike.

Upptakten i Det tredje kriget är berättarjagets återkomst till Hanoi, en resa hon gör ensam. Hon letar upp personer och platser hon upplevt som barn. Hon tappar bort sig, hon minns sin barndom och hon återkallar släkthistorien.

De olika individuella ödena vävs samman med Vietnams blodiga historia

De olika individuella ödena vävs samman med Vietnams blodiga historia, avdelningarna i Papins bok har rubriker som ”Embargo”, ”Slagfält”, ”Undantagstillstånd”, ”Eldupphör” och ”Vapenvila”. Kapitlen är uppkallade efter personer, släktingar och vänner.

Vi kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Varför önskar Papin göra det, när hennes flod flyter av blod och hon landstigit, fått fast mark under fötterna?

 

Anorexi

Papin för oss med på en smärtsam resa, från en gemenskap där det också fanns starka motsättningar och en helt annan mentalitet än den som råder i Paris i dag, till hennes svårgripbara situation – Det tredje kriget. Det kriget utspelades när hon var tonåring och drabbades av självsvält. Berättarjagets sjukdom, de förlorade åren skildras hjärtslitande: ”Döden var under flickans tonår hennes första förhållande, hennes första gång, hennes största kärlek, den smärtsammaste, den lidelsefullaste, den mest förödande. Den var hennes tid, hennes ångest, hennes hot… Mellan Vietnam och Frankrike, mellan barnet hon var och kvinnan hon skulle bli.”

starka motsättningar och en helt annan mentalitet än den som råder i Paris i dag

Trots den ensamhet Papin upplever, förmår hon också se omvärlden, inte bara tidigare generationer och allt de fick umbära utan också föräldrarnas ansträngningar att förstå och hjälpa henne i nuet. De förstår henne kanske inte, men de gör vad de kunde för att hjälpa och boken Det tredje kriget kan ses som Papins bidrag i den kampen – det kriget.

 

Historiens struptag

Vid sidan av romanens tydliga struktur är det genomlysta, poetiska och samtidigt sakliga språket en upplevelse för läsaren. Jag kommer osökt att tänka på Marguerite Duras (1914-1996) och hennes romaner Älskaren och Smärtan. Duras´ liv och romaner var genomsyrat av våld och passion. Papins berättarjag är omgivet av välvilja på ett helt annat sätt. Geografin och språket har de båda författarna gemensamt, Indokina och Frankrike, vietnamesiskan och franskan.

Det tredje kriget gestaltar på ett mästerligt sätt hur ett samhälles konflikter och utveckling obönhörligt återkastar sig flera generationer senare. Det har ju gått så bra för familjen och för författaren, varför mår berättarjaget då så dåligt? Papin gör inga kökspsykologiska utvikningar och hon hänger sig i ingen händelse åt att flytta över skulden på andra.

Papin gör inga kökspsykologiska utvikningar

Den här lakoniska romanen är fylld av känslor, men så långt från effektsökeri och offermentalitet man kan komma. Jaget i Det tredje kriget vill genomleva, ge händelserna en konstnärlig infattning och kanske, som en följd av det, förstå.

Papins berättelse fångar läsaren. Jag läser Det tredje kriget flera gånger – inte bara för att jag ska recensera boken utan för att jag grips av den. Jag snabbrepeterar Indokinas historia och plockar ner mina gulnade exemplar av Duras´romaner – min ungdoms (1980-talet) stora läsupplevelser – från bokhyllan.

 

Översättningen till svenska

Maria Björkman är en erfaren översättare från franska till svenska, hon har översatt författare som Nina Bouraoui, Anna Gavalda, Jean-Dominique Bauby, Nancy Huston, och Paul Claudel. Björkman har fint gehör och tonträff, hon fångar sammanhangen, författarens mentala landskap, med en beundransvärd konsekvens och tålamod. I detaljer kan hon missa, det finns ordföljder och ordval som känns osvenska och lite klumpiga – detta är dock närmast skönhetsfel och ingenting som stör läsningen i avgörande grad. Björkman behärskar den stora bilden.

 

Jaa artikkeli: