Få böcker jag läst under den senaste tiden har väckt så många motstridiga tankar men samtidigt en så helgjuten känsla som Robert Seethalers lilla bok Ett helt liv.

Romanen var nominerad till Man Booker International Prize i år.

Missförstå mig rätt: det är svårt att låta bli att tycka om berättelsen, omöjligt att inte låta sig fängslas av den, bli berörd. Låt oss börja med titeln. Vem hittar på titeln Ett helt liv för en bok som omspänner bara 132 sidor? Den visar sig emellertid vara en tät och samtidigt luftig historia, skriven på hög höjd – bokstavligt och bildligt talat.

Den visar sig vara en tät och samtidigt luftig historia, skriven på hög höjd – bokstavligt och bildligt

Huvudpersonen Andreas Eggers liv låter sig mycket väl avhandlas under dessa några timmars läsning, men man tar det gärna i ett lugnare tempo. Handlingen börjar i början av 1900-talet, Egger är inhysing i omständigheter som påminner om fattighjonens, som ett nära tillhandsvarande offer för fosterföräldrarnas nyckfulla humörsvängningar, fattigdom och känslomässiga snålhet.

När Egger inledde sin skolgång kunde han knappt prata.

 Författarens lojalitet

På bokens första sidor bär Egger en döende getherde på sin rygg. Han ber att herden ska hålla sig vid liv tills de är framme. Hans livsvilja är på upphällningen, men bärarens replik ”Jag vill bara säga det. Ner till byn måste du hålla ut. Sedan kan du göra vad du vill”, får stå för å ena sidan ömsint, aldrig sviktande lojalitet, å andra sidan den tyngd som färgar hela boken och Seethalers uttryckssätt. Scenen är en metafor för författarskapet. Projektet måste ros i land, sen får det gå som det går.

Scenen är en metafor för författarskapet. Projektet måste ros i land, sen får det gå som det går.

Miljön är en bergdal (Robert Seethaler är österrikare, Ett helt liv hans femte roman). Egger livnär sig som mångsysslare och hantverkare. Han är med i kriget, huvudsakligen som sovjetisk krigsfånge. När han väl kommit tillbaka till alperna och hemtrakten igen, upplever dalen ett ekonomiskt uppsving och Egger är med om att bygga en linbana. Det här kan också ses som en motsägelsefull metafor. Vi erövrar nya utsiktsplatser, som det är tveksamt om vi vill ha, om de är till för oss, eller för Egger.

Huvudpersonens sista näring är att han lotsar turister, gamla, barnfamiljer och andra långsamma, osäkra vandrare på promenader i bergen.

 Den ensamma mannen

På ett sätt gestaltar Ett helt liv den vita, moderna, europeiska och outbildade mannens predikament. Ordet ”ensamhet” står ett par gånger på omslagets baksida, sida vid sida med flera synonymer. Det korta ögonblicket som kan vända ett helt liv och handlingen nämns också. Och visst tillbringar Egger långa perioder av sitt liv ensam, barndomen, äldre medelåldern och ålderdomen. Men en period av sitt liv delar han med Marie, som på något sätt ändå förblir onåbar och obegriplig för honom.

Det handlar om en existentiell ensamhet, om en brist i barndomen som inte låter sig repareras, i likhet med den hälta Egger dras med efter en misshandel. Men det handlar också om det språk som boken är skriven på, ett lågmält tilltal, ett tonfall som tvingar läsaren att lyssna. Det är relativt korta meningar med enkel satsbyggnad, tydlig struktur, fyllda med det outsagda, tomrum, pauser och tysta tankar.

Framställningen är uppdelad i orubricerade  avsnitt, inte i kapitel. Det lilla formatet är ett naturligt uttryck för en person som inte gärna talar, som inte har så många att samtala med, som är ovan. Men som skulle ha mycket att berätta, och det är just det vi läsare får oss till del. På ett sakligt sätt.

Berättelsen har en på samma gång genomskinlig och påtaglig sinnlighet, genom material, verktyg, natur och landskap

Seethaler närmar sig tillvaron genom en på samma gång genomskinlig och påtaglig sinnlighet, genom material, verktyg, natur och landskap. Vi förnimmer fuktig snö, sol och mark, kroppar som haltande segar sig fram över stenar, genom ris, i branta uppförsbackar och sluttningar. Det är tungt och obönhörligt, men samtidigt skönt och mycket vackert. På samma gång lätt och tungt.

Här till exempel den andlösa scen där Egger friar till sin Marie:

”FÖR DIG, MARIE stod det skrivet på berget i flimrande bokstäver, jättelikt och synligt för alla i hela dalen. M:et var rätt snett, dessutom saknades en bit av det, så att det såg ut som om någon hade slitit av det på mitten. Uppenbarligen hade två säckar inte tagit fyr eller inte ens blivit utlagda Egger tog ett djupt andetag, vände sig sedan mot Marie och försökte se henne i mörkret. ’Vill du gifta dig med mig?’, frågade han.”

Egger gjorde så här för att han inte visste vad han skulle säga.

 Seethaler och Lindskog vet

Det finns en motsättning också i detta, att Robert Seethaler i Andreas Eggers anspråkslösa och avväpnande gestalt sammanfattar hela Centraleuropas nittonhundratalshistoria, så kort, så uttrycksfullt och så hjärtskärande. Krig, fattigdom, högkonjunktur, olyckor (inte en utan många), kärlek och sorg. Egger är inte en person som reser sig efter att han fallit. Han är en människa som ligger hela tiden, och som är van att se världen ur det perspektivet. Det låga och det höga är nivåer som utan besvär förekommer parallellt.

I översättningen gäller träffsäkerhet snarare än tänjbarhet

 Jörn Lindskogs vackra översättning lägger sig tätt intill Seethalers originalframställning. Här gäller träffsäkerhet snarare än tänjbarhet, ändå är den mjuk och följsam. Här bör översättaren verkligen välja rätt –  ju färre ord, desto mindre spelrum. Det är sällan man läser ett översatt verk utan att hitta en enda miss man skulle kunna hugga ner på. Det är fallet nu.

Dela artikeln: