Förlaget Ellips firar sitt tioårsjubileum som utgivare av angelägen skönlitteratur utan bästsäljarpretentioner: lyrik och kortprosa, essäer och texter som undandrar sig fast genrebeteckning. Trettiofyra titlar har det blivit, inklusive Här/Nu,som innehåller elva essäer om samtiden, redigerade av Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen.

Samtiden är ett svårgripbart begrepp och skribenterna har fått en rad stickord att inspireras av, plockade ur ett verk av Rebecca Solnit, historiker, journalist, författare och aktivist. Stickorden får stå kvar längst ner på titelsidan av varje essä, mest som en gest. De som förekommer mer än en gång är memory, utopia, och sense of humor, det sista lite otippat, kanske med som nödvändigt inslag i intellektuell verksamhet, en rörlighet.

Den som hugger först får mest ljus på sig.

Vårt nu är känslodrivet, det skrivna i hela spektret av medier ofta reaktivt – och snabbt. Den som hugger först får mest ljus på sig. Författarna i Här/Nu arbetar inom samma klimat, men när de lyfter fram känslor (och många namnges här) är det just inte för att tigga om uppmärksamhet utan för att exponera drivkraft och belägenhet, visa ett exempel.

Gemenskapen utanför intressegrupperna

Essäerna kan indelas i de som handlar mest om att skriva och de som styr upp mot någon allmännare eller mer specifik fråga. Alla trevar/tränger sig in i frågan uttryck/påverkan. Litteraturen är inte längre självklar som påverkningskanal, men paradoxalt nog väntar man sig mycket av författare: att de ska ta ställning, att de ska vara människor av moralisk halt, dela med sig av mycket utanför sina verk.

Adrian Perera tar upp föreställningen om författaren som ansvarig för den kompletta frågeställningen i sin fiktion, en tanke som påverkar honom själv. Kan man skada enskilda eller sin sak med sin gestaltning? Perera opponerar sig mot att vara kedjad till sitt verk som till ett ställningstagande eller till sin biografi. Han är både samvetsöm och trotsig, därför är essän mycket läsvärd.

Hannele Mikaela Taivassalo och Miia Toivio beskriver litteraturen (skrivandet/läsandet) som en väg till en gemenskap utanför särskilda intressegrupper, men mer än det. Toivio poängterar bland annat litteraturens förmåga att utveckla och ifrågasätta jaget, Taivassalo talar för det hon kallar en emotionell existentialism, ”minst lika viktig som den rationella ordningen”.

De har en del gemensamt, förstärker varandras framställning, men temperamenten är olika. Bägge är också lärare i litterärt skapande, liksom en del av de övriga skribenterna.

Steve Dearden, skrivcoach, författare och kritiker från norra England, tar sats i en till ilska gränsande irritation. Den är igångsatt av ett föredrag av Chitra Anand (som tidigare innehade en inflytelserik post på Microsoft) och hennes idéer om hur lätt och lyhörd organisation inom företaget främjar kreativiteten.

Det har ju sen länge varit en del av småförlagens och frilansnätverkens strategi…

Det har ju sen länge varit en del av småförlagens och frilansnätverkens strategi, säger Dearden, helt riktigt. Men större delen av hans essä upptas av hur man under pandemin upprätthållit nätverk och skrivgrupper, ett arbete som formas efter omständigheterna, och de kan plötsligt bli knappa.

Melankolin, främlingskapet och energin

Skribenterna fick sina uppdrag tidigt under 2020 och pandemin tog fart medan de gav sig i kast med det.  Det sätter sin prägel på till exempel essäisten och kritikern Sara Abdollahis inslag, som kretsar kring melankoli (kopplat till von Triers ödesmättade, angstiga film). Men på djupet handlar den om frihet och kontroll (och det vi inte kan krontrollera).

Den plockar upp filosofer som Adorno och Lukács (välkomna åter!) i en uppdaterad verklighet. Hennes text är både gravitetisk och glödande, men glömmer aldrig kontakten till känslan. Melankolin, när man vet mycket om den, kan vara ett redskap för framtiden – det blir min tolkning.

Hennes text är både gravitetisk och glödande, men glömmer aldrig kontakten till känslan.

Marcus Prests essä blir som en fortsättning på det, och det som många andra tangerar: flödet, all information man kan drunkna i, hypnotiseras av, älska. Hans essä heter just ”Flödet”. I sin stilistiska stringens kan den också hitta vissa slutsatser. ”Är det kontakten som fattas i mitt surfande? Kontakten med en människa? Kontakten med människor?”.

Ett lite vagare gemensamt spår hos skribenterna är tanken på (eller känslan av) att känna sig hemma. Var är det? Och var känner man sig främmande? Torbjörn Elenskys bidrag rör sig i ganska allmänna ordalag kring skönlitterärt skrivande, men kommer liksom i förbigående strax före avslutning att notera en plats där han känt sig hemma: bögklubben, där han inte behövde förställa sig. Dess motsats avslöjas också: författarfesten (och varför det blev så får vara underförstått – synd det!).

Strängt taget handlar också Henrik Janssons ”Mitt liv på instagram” (rubriken ska läsas ironiskt) om hemmastaddhet och främlingskap. Inslaget är det som mest lutar år en skönlitterär gestaltning, en stilig sammanflätning av upplevelse och kommentar. Hemma är att laga mat och skriva. Och när man skriver kan man bearbeta grymheten i att omvärlden tar en för en annan.

Exemplet är hämtat ur verkligheten: gränspolisen på tåget från Danmark…

Exemplet är hämtat ur verkligheten: gränspolisen på tåget från Danmark plockar med avsevärd bryskhet honom och sambon av tåget. Att man är oskyldig medför inga favörer.

Språket, förtrycksnormen och den förlamande samtiden

Performancekonstnären och språkpoeten Cia Rinnes essä rör vid historia, etik, handling, språk. Utan dem har man inget grepp om samtiden. Längs ett sådant spår läser jag hennes bidrag, som har en med rätta anspråksfull titel: ”I nuets och meningarnas presént (in the prison of the presence, the sentence, and other sense)”.

När man skriver om det som tiden kräver, till exempel om marginaliserade grupper, måste man vara uppmärksam på språket som också har fungerat som del av en förtycksapparat. I poesin fungerar språket annorlunda, men mångspråkigheten blir ett lågintensivt statement mot föreställningen om enspråkighetskultur. ”Erfarenheten av icke-förståelse kan vara värdefull, kanske rent av nödvändig”, säger hon.

Stjärnan bland inslagen är ändå Matilda Södergrans ”Djurvårdsnuckorna”, för att den begränsar sig till en särskild fråga i samtiden, för att den har en stark auktoritet som är författaren och individen Matilda Södergrans. Hur vi förhåller oss till djuren, de vilda som står inför en accelererande utrotning och kött-och pälsdjuren som uppföds industriellt är en akut fråga.

Vinstdrivande verksamhet struntar i regel i djurens lidande.

Vi vet att storskalig och slarvig djurhållning står bakom sjukdomsspridning, till exempel den pandemi vi fortfarande lever under. Vinstdrivande verksamhet struntar i regel i djurens lidande. Södergran sätter fingret på de ömma punkterna: på det pockande kravet att lösa problemet ur klimat- och hälsosynvinkel, på hur olika slag av förtryck förutsätter och förstärker varandra, på hur den som agerar för djurens rätt blir utsatt för ständigt spe (essäns titel anspelar på det). ”Jag sitter här med min insomnade aktivism”, skriver hon. Hon beskriver hur obehagligt det kan vara att utsättas för hånfulla kommentarer vid måltider. Och hur passiviteten också fräter. Men det finns inte ett uns av vädjande i hennes text, den innehåller i stället ett implicit krav på den som läser (alla borde!) att gå vidare, ta reda på, tänka ut var man står.

Södergrans essä har bokens längsta litteraturlista, det visar att litteratur och dokumentation i djurrättsfrågor finns i myckenhet, den gör det lätt för en att fortsätta. För varför ska man bara sitta passiv på sin rumpa, när man ändå blivit väckt och oroad och inte längre är omedveten om läget?

I inledningsessän ”Ner med samtiden!” (som jag tycker gör större nytta att läsa sist, som slutkläm) startar MioLindman, som är filosof med arbete som specialområde och (ännu) inte skönlitterär författare, med att anknyta till Mike Leighs 1980-talsfilm ”High Hopes”, där en av huvudpersonerna lever med låg profil men med viss självinsikt (”I just sit on my arse”).

Samtiden kan vara en samling positioneringar som vi i vår tur positionerar oss i, i medialiserad form matar den oss med ”aktualiteter”, påpekar Lindman. ”Frågan som förföljer mig är vad det skulle betyda att låta bli att domesticera tiden, att befria sig från samtidspratet och ”fenomenen”, utan att för den skull lamslås av den ovisshet och de hot som de facto finns på horisonten.

Frågan som förföljer mig är vad det skulle betyda att låta bli att domesticera tiden,

Är det överhuvudtaget möjligt, hur skulle det se ut?”

Här/Nu är en värdig upptakt till ett nytt decennium för Ellips, ett löfte om att också i fortsättningen samla röster från våra närmsta språkområden och längre ifrån. ”Nu” är ju större än ögonblicket och ”här” kan vara hela världen.

Jaa artikkeli:

 

Lisätietoa muuaalla verkossa

Förlagets presentation Kompletterande läsning