Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Små stora berättelser

Freja Rudels, 8.8.2016
Elin Wägner; Angnes von Krusenstjerna; Stig Dagerman; Moa Martinson: Noveller 20-34 s., Novellix 2015

 Stories to go är den tidsenliga och lite klämkäcka slogan med vilken förlaget Novellix marknadsför sina noveller i fickformat. Grundaren Lena Hammargren beskriver dem som pixiböcker för vuxna och berättar om hur idén föddes när hon letade efter något att läsa  på en tågresa, något litterärare än en tidning och något kortare än en roman, något hon kunde hinna läsa ut på vägen.

Spontant är jag obekväm med all slags försök att slå ett slag för de smalare, kortare litterära genrerna genom att tala om hur väl de platsar i vår stressade samtid. Det som bär mig emot är den potentiella trivialisering av litteraturen som ruvar i tanken på de korta formatens lämplighet för människor på språng. För litteratur är helt enkelt mer än antalet tecken den upptar. Litteratur är mer än tiden det tar att inmundiga den. För att vi ska kunna kräva något av litteraturen måste den kunna kräva av oss: att vi stannar upp, att vi ger den vår koncentration och reflektion. Och detta gäller i allra högsta grad för korta format som novellen, de som saknar transportsträckor och arbetar med det antydda och outsagda.

För att vi ska kunna kräva något av litteraturen måste den kunna kräva av oss: att vi stannar upp, att vi ger den vår koncentration och reflektion

Mot bakgrund av denna initialskepsis är jag ändå positivt överraskad av Novellix produktifiering av novellen. De lyckas med konststycket att göra novellen tillgänglig på ett respektfullt sätt som andas genuint intresse för litteratur. Den mångsidiga utgivning av både klassiker och nyskrivet, svenskt och översatt, känt och okänt, som idén med att publicera enskilda noveller separat möjliggör är uppfriskande. Och den omsorg om pappersboken som pytteböckerna vittnar om, med pärmar snyggt utformade av spännande formgivare, utgör en underbart otidsenlig kontrast till den tidsenliga affärsidén.

Tid och tema

Denna sommar har jag packat badkassen med en fyrväppling svenska klassiker av Elin Wägner, Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman och Moa Martinson. Novellerna som är skrivna på 30- och 40-talen förenas av intressanta tematiseringar av klass och kön, men framförallt erbjuder de spännande ingångar till författarskap som trots att de är kanoniserade kanske inte hör till dem man per automatik packar ner med solkrämen och badhandduken.

I novellen De blå silkesstrumporna från samlingen Spinnerskan (1948) skildrar Elin Wägner en ung kvinna på väg att inträda i Verket – en anonymt tillyxad, massiv försörjningsinrättning där hennes väninna och många andra kvinnor redan tjänar sitt värv.  Över Verket regerar en ny generaldirektör som rumsterar om genom att röka ut alla kvinnor ”på ett så fint sätt, att ingen kan komma åt det och göra sak av det”. De blå silkesstrumporna är förstås en blinkning till 1700-talets blåstrumpor. Även om de introduceras som ett uttryck för huvudpersonens djärva och indiskreta läggning blir de, genom sin ödesmättade roll i novellens förvecklingar, en bild för vad det innebär att sticka ut, att ge sig till känna genom att ta ställning för kvinnors rättigheter. Wägners text visar hur mycket det kostar att göra det, men också hur dyrt det kan vara att låta bli. Novellen är skickligt doserad och fastän Wägner bjuder på mer politisk kampanda än existentiella bråddjup är den drabbande i sin analys av såväl könsordningen som de härskartekniker som upprätthåller den. Trots att både fenomenet Verket och konceptet silkesstrumpor känns museala är den maktordning Wägner skickligt skärskådar dessvärre nog så aktuell.

Wägners text visar hur mycket det kostar att sticka ut och ta ställning för kvinnors rättigheter, men också hur dyrt det kan vara att låta bli

Agnes von Krusenstjerna har jag senast stiftat bekantskap med genom Karin Johannissons Den sårade divan där hon tjänar som  föremål för en fallbeskrivning av en psykiskt sjuk kvinnas aktörskap. I novellen Snigeln & flickan hämtad ur samlingen Delat rum på Kammakaregatan (1933) får vi följa med en smått dysfunktionell överklassfamilj på en höstlig dagsutflykt till sommarstugan. För den nioåriga flickan Rosa blir mötet med sommarstugan utan sommar ett abrupt vuxenblivande. Genom hennes medvetande skildras en tillvarons avförtrollning som demonstrerar våra villfarelsers sårbarhet, seghet och kanske också nödvändighet. I novellen finns visserligen gott om stoff för den som vill laborera med biografiska och psykologiska tolkningsmodeller. Men framför allt upplever jag den som ett uttryck för fullfjädrad konstnärlig integritet – en röst jag inser att jag saknade i Johannissons analys av Agnes von K, trots dess fokus på hennes subjektivitet. Med ett slags magisk realism, finstilt och koncentrerad, fångar von Krusenstjerna den lilla flickans värld som en både hudlös och kraftfull skapelseakt.

Miljö och myt

Redan på första sidan av Snöblandat regn påminns man om vilken mästerlig berättare Stig Dagerman är. På några få rader frammanar han en värld, ett vi och ett tjechovskt gevär i form av en mammas faster som snart ska komma från Amerika. I novellen som är hämtad ur samlingen Nattens lekar (1947) är perspektivet den nioåriga, faderlösa Arnes, men utblicken retrospektiv. Barnets vakenhet och vaksamhet flyter samman med insikten och auktoriteten i greppet om helheten. Resultatet är sinnligt och analytiskt. Den fattiga bondgårdstillvaron blir både närvarande och genomlyst. Det är en värld där alla är tvungna att kämpa och slå, men underifrån. En värld där det står klart att människolivet innebär att vara både offer och förövare. Det gäller för en förvirrad morfar likväl som för en arg och bitter mamma, för en piga som vältrar sig i höet med husbonden och för en pojke med avsaknaden av en far som grundackord i livet. Det ger tragiken rymd och banar väg också för ömhet och innerlighet.

Det är uppriktigt, naket och angeläget på ett sätt som får mycket av dagens autofiktion att blekna i jämförelse

Moa Martinsons Fjäderbrevet kretsar kring ett knekttorp, en miljö lik den Dagerman skildrar, men fattigare och mer mytisk. Spänningen mellan misär och myt genomsyrar den självbiografiskt färgade berättelsen. Den finns i själva knektskapet och dess förening av utvaldhet och elände. Och den löper genom berättandet, i förening av en klarsyn inför fattigdomens realiteter och en strävan att höja sig över dem, att försköna och kanske därmed förvandla. Novellen, som är hämtad ur samlingen Armén vid horisonten (1942), är spretig och just därför så intressant. Den rör sig resolut framåt, men saknar egentlig kulmen. Brottstycken av eländeskildring, politiskt program och självreflektion varvas på jakt efter ett sammanhang, efter ett sätt att hantera en konflikt mellan fakticitet och fantasi, författarskap och fattigdom.  Det är uppriktigt, naket och angeläget på ett sätt som får mycket av dagens autofiktion att blekna i jämförelse.

Slutligen en bekännelse. Jag bar visserligen runt novellerna i badkassen. De har sett strand allihopa. Men det var först på kvällarna, när huset var tyst som jag på allvar lyckades läsa dem. Uppenbarligen är jag en sådan som behöver stanna upp, också inför stories to go. Trots det kan jag intyga att sommarens stora läsupplevelser varit små, knappt större än en handflata. Stories that grow, skulle jag kalla dem.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto