Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ett yrke på riktigt

Tarja Roinila, översättare, 9.3.2009

Dessutom måste jag vara redo att arbeta nästan gratis. Jag accepterade situationen, jag kunde ju inte annat. Till all lycka kunde jag baka bröd och på universitet fick man ta utskrifter gratis. Jag tänkte att min försörjning skulle ordna sig senare. Viktigast var att få en början.

Det har snart fått tjugo år sedan jag fick mitt första skönlitterära översättaruppdrag. En länge närd dröm gick i uppfyllelse. Och för den drömmens uppfyllelse behövdes ett (då alldeles nygrundat) förlags intresse för en ny förmåga och för hennes bokförslag, mitt grundliga förarbete och ett envist knackande på olika dörrar.

Jag tillhör de lyckliga som har fått översätta skönlitterärt avancerade texter: dikter, filosofi, den moderna prosans klassiker. Jag har fått respons för mina förslag på förlagen, jag har haft tillräckligt med uppdrag, och krävande projekt har fått stipendier. Jag njuter av arbetet där hantverket och konsten att läsa hela tiden utvecklas, där jag hela tiden måste studera nya saker och varje gång uppfinna nya översättningsstrategier.

Jag är stolt över mitt skrå. De skönlitterära översättningarnas nivå är glädjande hög. Översättarna har en föredömlig arbetsmoral. Den expertis och den specialkunskap som översättarna besitter är förbluffande, något som märks bäst när man skickar ut ett problem eller en fråga på den gemensamma e-postlistan.

För mig har det gått bra.

Nyligen träffade jag på en kollega som berättade att hon hade börjat med nätverksförsäljning av kosmetik. Fastän hon har många intressanta översättningsuppdrag och också har beviljats stipendium, har hon inte råd att vara översättare på heltid. Ekvationen går en gång för alla inte ihop, fastän arbetsveckan ofta är sju dagar och semestrar just inte existerar, sällan ens ett par dagars andhämtningspaus mellan två böcker.

Strax efteråt fick jag höra om en annan kollega som har börjat utbilda sig till trädgårdsmästare. Och om en tredje som funderar på vårdsektorn. Översättning intresserar, men villkoren är hårda och utmattningen lurar bakom hörnet.

Kollegornas val har fått mig att reflektera över mitt eget ”välstånd”. Jag har hållit det nästan för självklart att detta nu en gång är en (kvinnodominerad) låglönebransch. Ändå arbetar jag för ett affärsföretag, vars produkter – översättningarna – inte skulle finnas utan min insats.

Det skulle alltså kunna vara bättre. Det skulle kunna vara så att man fick en skälig ersättning för sitt arbete och emellanåt kunde ta semester. Det skulle också kunna vara så att översättningshonoraren skulle vara pensionsberättigad inkomst. Det skulle kunna vara så att erfarenhet och yrkesskicklighet med tiden skulle synas på något sätt i min inkomst.

Månadsinkomst under tusenlappen

Jag har räknat ut att jag för min senaste romanöversättning fick mindre än tusen euro i månaden i handen, och då räknar jag inte med ett förarbete på ett par veckor som uppdraget krävde, och som jag gjorde på egen risk: läsning, bedömning och formulering av utlåtande. På affärsspråk har jag fungerat som förlagets konsult – borde benämningen få en att tänka mer överdådigt i faktureringen?

Det finns naturligtvis skillnader i översättningar och deras svårighetsgrad, men min erfarenhet är att en bruttoinkomst på tusen euro är svår att nå upp till med 40 timmars arbetsvecka. Från mina kollegor har jag hört liknande uträkningar. Den här bruttolönen verkar vara den vanliga för de garvade proffs som översätter de allra svåraste texterna.

Många talar om en ”månadslön” på 700-900 euro. Tillsammans med arbetsstipendium (ca 1300 euro i månaden), som bara några få översättare beviljas årligen, kan man med god tur komma upp till en bruttolön på ett par tusen. Från bruttosumman dras, förutom skatten, pensionsförsäkringsavgiften på 20,8 procent.

Finlands och tolk- och översättarförbund har räknat ut vilken den översatta sidmängden i är förhållande till månadsinkomsten. Enligt högsta honoraret för konstprosa på marknaden (ca 14 euro per 1000 tecken) kan man uppnå en inkomst på 1300 euro före skatt om man översätter ungefär tusen sidor om året (siffran räknar med FÖPL-avgiften och i någon mån skatteavdrag för inkomstens förvärvande). Tusen sidor är mycket, särskilt om texten har konstnärliga ambitioner och därför går långsamt att översätta.

Spontant bedömer man att honoraren borde fördubblas eller till och med tredubblas, om man vill att de på något sätt ska motsvara de krav som uppgiften ställer.

”Den ekonomiska situationen ytterst kritisk”

Det europeiska samarbetsorganet för skönlitterära översättare, CEATL, undersökte nyligen honorarnivåerna för skönlitterära översättare i olika europeiska länder. Finland placerade sig i sista ändan. Översättarna här tjänar 44 procent av medellönen inom industri- och serviceyrkena, som ligger på 2730 euro. Bara Italien hade en lägre siffra.

I CEATL:s utredning konstateras att ”översättarnas ekonomiska situation i Grekland, Tyskland, Finland, Österrike och Schweiz är ytterst kritisk; skönlitterära översättare i huvudsyssla lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet, för att inte säga på gränsen till fattigdom.”

Situationen i Finland är alarmerande av två skäl. För det första är andelen översättningslitteratur hos oss, om man jämför med de nämnda länderna, den högsta, 66 procent (t.ex. i Tyskland är den bara 22 procent). För det andra är vi vid sidan av Danmark det enda landet i den ”kritiska” gruppen, där minst hälften av de skönlitterära översättarna har värvet som huvudsyssla. En hel yrkeskårs framtid står alltså på spel.

Finland måste sköta bättre om sina översättare. Största delen av dem är beroende av de inkomster de får från detta arbete, och många av dem som för att klara livhanken har andra bisysslor, skulle gärna koncentrera sig på att översätta. Översättare på heltid är ingen marginalgrupp, en tredjedel av skönlitteraturen på finska är ju översättningar.

Det är inte egalt vem som översätter böckerna. Om översättarna tröttnar och allt fler kastar in handuken sjunker kvaliteten. Det är fråga om en yrkeskårs livsbetingelser. ”Om översättarna måste göra slarvigt ifrån sig för att få mat på bordet, på vilken nivå är då det litterära utbytet?” frågar man sig på CEATL.

Saken blir inte bättre av att översättarnas realinkomst har stampat på stället eller t.o.m. sjunkit under det senaste decenniet. Enligt översättarförbundets undersökning har översättarhonoraren höjts med 15 procent och levnadskostnaderna med 18 procent under åren 1997-2007. Inräknade är alla litteraturens genrer, också facklitteraturen. Honoraren för konstprosa har under samma tid höjts med 21 procent, något som bara är hälften av höjningen av det allmänna levnadskostnadsindexet.

Motiv för den låga lånenivån finns inte

Hårda fakta fick mig att se mitt professionella verksamhetsområde med nya ögon. Att översättningarna har så hög kvalitet och att översättarna till finska är så hängivna känns som ett rent under.

Om de inte gör sitt jobb aus Liebe zur Kunst. En infernalisk fras som kan förklara mycket. Kanske avslöjar den inte bara sakernas tillstånd i översättningsbranschen utan också en attityd som plågar hela kultursektorn och som är roten till problemen. Som översättare måste jag nöja mig med litet för att jag tycker så mycket om mitt arbete.

Dubbelbindningen mellan kall och förvärvsarbete är tärande. Det är tärande att förklara för motparten i en honorarförhandlingssituation att jag faktiskt på riktigt försöker försörja mig på detta – som om han inte visste det. Undertonen i diskussionen är en tanke som sårar min professionalitet, eller så är det bara en inarbetad praxis som säger att man inte behöver betala mig en skälig ersättning – som man skulle göra t.ex. med en industriell formgivare eller en arkitekt, som på liknande sätt arbetar som nyckelperson i en konstnärlig produktionsprocess för ett affärsföretags räkning. Detta är ett strukturellt problem, och man kan inte hitta en enskild syndabock. Just därför krävs det att man tänker om.

Vårt skriftspråk är skapat genom översättningar, och i Finland har yrket sina rötter i det sena 1800-talet. Yrkeskåren är ändå ung, för översättare i huvudsyssla har vi haft bara sedan 1970-talet då översättarna kunde börja få stipendier. På en förbluffande kort tid har yrkeskåren vunnit allmän respekt, något som syns inte bara i offentligheten utan också i enkäter där man mätt medborgarnas värdering av olika fenomen.

Enligt en annan måttstock, den som är rådande i vårt ekonomiska system, tillhör vi samhällets lägsta skikt. Pengar är på samma gång en symbolisk och en i högsta grad handfast värdemätare, men tal om pengar upplevs trots det fortfarande inom kultursektorn som pinsamt. Vi gör ju inte det här för pengarna, eller hur?

Invanda tankebanor och hävdvunnen praxis är svåra att utrota. Därför är det skäl att påminna om att det inte finns några förnuftiga sakskäl som skulle motivera den lönenivå vi har. Det finns bara de så kallade ekonomiska realiteterna som man brukar åberopa när man effektivt slingar sig undan diskussionen om arbetets värde. Det finns bara pragmatiska omständigheter, och en av dem är att vi just inte har några förhandlingsfördelar, påtryckningsmedel, lite fult sagt. Vi tillhör ingen nyckelgrupp när man ser till samhällets grundfunktioner, men nog om man ser till den fundamentala bildningen.

Man måste få hållbara förutsättningar för att översättarna ska kunna utöva sitt yrke. Det uppdraget är ännu inte fullföljt. För det behövs förutom vi översättare också förläggarna, och framför allt en öppen diskussion mellan översättare och förläggare. Det skulle vara trevligt om man kunde rekommendera detta fina yrke för de kommande generationers språkkunniga litteraturälskare som drömmer om det.


CEATL:s undersökning (på engelska):
http//www.ceatl.eu/docs/surveyuk.pdf


Tarja Roinila är översättare till finska från spanska, franska och tyska. Till hennes senaste arbeten hör en antologi men spansk samtida poesi (Katu kadulta taivaaseen, WSOY 2008) som hon sammanställt tillsammans med Jukka Koskelainen. För den insatsen har de tilldelats Irene och Kalevi Sorsas översättarpris.