Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Tänder, händer – och sten

Ann-Christine Snickars, 5.11.2004
Georg Johannesen: Ars moriendi. Ars vivendi s., Heidruns Förlag 2004 Kääntäjä(t): Sven Smedberg

Heidruns Förlag som ligger i Torsby i Sverige, har med den svenska utgivningen av Georg Johannesens två mest berömda diktsamlingar Ars moriendi (1965) och Ars vivendi (1999) gjort en riktig kulturgärning. Ars moriendi utsågs 1990 till seklets mest betydelsefulla diktsamling i Norge. Ars vivendi, har av författaren karaktäriserats som en kommentar till den. Samlingarna har utkommit i höst på svenska i en volym, med samma latinska titlar (som betyder ”Konsten att dö”, respektive ”Konsten att leva”), översatta av Sven Smedberg.

Att ge sig på att översätta Georg Johannesens dikt är att kryssa mellan frasernas dolda eller öppna fällor. Hans dikt är proppfull av litterära och lärda allusioner, förtätningar och paradoxer. Sven Smedberg är en modig man och hans mod har gett utdelning. Detta är en översättning man kan tro på.

Det Johannesen vill ha sagt i de här samlingarna är organiserat i ett system som bygger på talen sju och tre. Ars moriendi eller de sju dödssätten är ordnad efter de sju dödssynderna: lättsinne, frosseri, vällust, o.s.v. Varje avdelning är i sin tur organiserad som en vecka och har en dikt för varje dag. Varje dikt består av tre treradingar, varken mer eller mindre. Ars vivendi eller de sju levnadssätten opererar på motsvarande sätt med de sju kardinaldygderna, svårare att minnas än dödssynderna. De är förutom tro, hopp och kärlek också mod måttfullhet, rättfärdighet och vishet.

Lägga ett omöjligt pussel

Vad gör Johannesen med de här kategorierna? Någon andaktsbok ska man inte vänta sig. Johannesen är antagligen den dråpligaste och mest dräpande samhällskritiker som finns i Norden. Hans kritik av det intellektuella och samhälleliga klimatet i Norge är kontinuerlig och får stor plats i hans produktion. Hans nyaste bok, Nytt om Ibsen og andre essays (2003), avslöjar, liksom mycket i hans tidigare produktion, ett informellt, ibland rent sardoniskt förhållande till litteraturhistorien. Det är få som kan slå honom på fingrarna och norrmännen har löst problemet på sitt sätt: genom att låta honom bli professor i retorik.

Vad gör Johannesen i sina dikter? Kanske han lägger ett omöjligt pussel. Bilden av det pusslet skall kanhända bli ”jag”, för ”jag” är ju den som ska leva och dö. Och leva kanske man lär sig genom att reflektera över döden, att dö förbereder man sig för genom att meditera över livet. En stund läser jag det så.

Men detta ”jag” är inte lätt att hålla kvar, ibland slinker det helt uppenbart undan i dikten, delar på sig eller är något helt annat än man tror: ”Det är inte lätt att kyssa/när huvudet ligger på ett annat bord/med en tomat i munnen”. Och det är inte lätt att organisera sitt tänkande genom två gånger sju kategorier som dessutom ska dras igenom inte bara tiden (veckans dagar) utan också relatera till rummet. Särskilt den första avdelningen har tydliga platsangivelser. En given upplevelse är: jag klarar det inte. Och de sju dödssynderna? I vårt sekel känns de som helt ordinärt liv. Tänk er en veckotidnings lista på ”ute” och ”inne”. Skulle man bli chockad som man såg vrede, vällust eller girighet listade under ”inne”. Knappast.

Oöverträffad täthet

Georg Johannesen beskrivs alltid som den som rotade modernismen i norsk lyrik. Eftersom modernismen kom sent till Norge kom den med allting på en gång. Johannesen hade genast ”hela den klassiska modernimsrekvisitan i bagaget”, säger Gunnar D. Hansson i förordet till Heidruns utgåva. Allt han räknar upp kan man se hur tydligt som helst i dikten, särskilt kopplingar till myt och antika referenser, till Brecht och Eliot, till österländska diktare. I Ars moriendi ingår också ett slags ”översättningar”, tolkningar av bl.a. Konfucius och Brecht, de ingår självironiskt under avdelningen ”Avund”.

I en recension från i höstas (25.8) beskriver Göteborgs-Postens kritiker Nils-Aage Larsson Ars moriendi som en av de märkligaste samlingarna i modern litteratur i Norden. De andra han nämner är Inger Christensens samling det (1969) och Göran Sonnevis Det omöjliga (1975). Det är ett exklusivt sällskap. Fler än de har kanske kunnat gestalta frånvaron av begriplighet och organisation i våra liv, men inte alla har lyckats nudda så många väggar i detta tillvarons rum. Att läsa deras dikter är att ta del av ett uttryck av oöverträffad rörlighet och oöverträffad täthet.

Sten mot tänder

Att Johannesen dikter är så allvarligt organiserade, trots att versen i princip är fri, genererar någonting djupt smärtsamt. Ironi ingår. Ögonblick av klarsyn. Samtidigt känns läsningen av hans dikter som om man lärde sig en ny och rolig sport. Gränsen mellan lek och allvar, mellan liv och död, den vill man till slut inte längre vara med och dra.

De enskilda motiven får verka tröstande eller som en blick i samförstånd. Den första avdelningen är mer lakonisk, består av korthugget refererade observationer. Här finns mjukt och hårt och sammanstötningar mellan dem. Man reagerar på frekvensen av hänvisningar till händer och fingrar, och till tänder, ofta plötsligt uttrillade ur munnen av dunkla skäl, som i drömmar. Sten(ar) nämns också så ofta att man märker det, som i en tidig lördagsdikt under ”Frosseri”. Den heter ”Guldmakarna”: ”Vi har funnit de dummas sten/ Vi gör guld av den/ och dör av det, fast långsamt//Nollan är en ring vi har om halsen/när den rikaste av oss blir begravd/Annars är allt i ordning som ingenting//Bland stenarna där trappisterna har sitt kloster/där ska vi övernatta , var för sig/ i tystnad bland naturliga ruiner”

I den norska tidskriften Samtiden (nr 2-3 2000) skrev Erik Skjeveland en fängslande essä om samlingen Ars vivendi, där han bl. a på ett intressant sätt parallelläste den med bokenLivsfilosofi som filosofen Arne Næss, känd också hos oss, vid samma tid riktade till en större publik. Den jämförelsen (som tangerar spänningen mellan komplikation och enkelhet i uttryckssätt) är intressant att ta del av, men mest fastnar en icke-filosof vid Skjevelands språkdiskussion. Ars Vivendi kan ju läsas som ett slags synonymordbok, menar han. Synonymer är endast närmevärden av en betydelse som aldrig kan spikas, och Johannesens diktbok är i sin helhet ett exempel på språkliga glidningar, gungningar och subtila nyanseringar.

Johannesens säregna träffsäkerhet som poet och temperament som författare skulle motivera ett livligt intresse för honom i Finland. Det är svårt att säga vem han kunde likna här. I beläsenhet kunde man hitta fler, men Johannesen har inget av den avmätthet som lärda och/eller poeter kan få här på gamla dar. Hans intellektuella offensiv är helt unik och nu är den aningen mer lättillgänglig för oss.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto