Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Finurligt, depressivt, underbart mumlande

Robin Valtiala, 31.5.2019
Heidi von Wright: Mellanblad 124 s., Schildts & Söderströms 2018

Heidi von Wright är en av mina favoritdiktare. Hennes sjunde samling Mellanblad fortsätter på temat i den föregående som om m från 2016, rummet i sitt mörker och ljus, känslan av att något är för sent eller kanske ännu är möjligt. Mellanblad är ganska renons på metaforer i traditionell mening. Det är en fåordig bok, där varje ord är viktigt. Och det som finns mellan raderna är lika viktigt. Diktarens speciella humor trivs jag med.

Dikterna balanserar på gränsen till att ha ett så minimalt innehåll att en del läsare kan tycka att innehållet är noll

Dikterna balanserar hela tiden på gränsen till att ha ett så minimalt innehåll att en del läsare kan tycka att innehållet är noll. I (bland annat) det avseendet är de modiga. För den här läsaren har de genomgående ett innehåll, som är så mångtydigt att jag under långa avsnitt inte all vet vad jag uppfattar eller i alla fall inte kan återge det. Någon gång är det synbara innehållet i praktiken noll. Under några sidor i början har jag känslan av att läsa en roman utan intrig:

den röda färgen spricker
över de gråa fasaderna
takpannor och mossa
ett sprucket fönster
rester av en gardin

Av mångtydig natur

Diktaren retas eventuellt med dem som vill ha lyrisk spänning. Det enda som motiverar en kort dikt av följande slag är att det känns som om den går på tomgång med flit:

de som tar plats
syns verkligen

Gåtorna är besläktade med de zenbuddhistiska:

med kroppen upplever jag kroppen
också skogar som ser naturliga ut
är planerade och planterade

Ska jag tolka på något sätt så handlar de här planerade planterade skogarna om skogar som finns i texter.

Ska jag tolka på något sätt så handlar de här planerade planterade skogarna om skogar som finns i texter.

Ensamheten, som är så central i dikterna, är också av mångtydig natur. Den som talar i dem kan lika väl befinna sig isolerad i ett rum, som ha människor runt sig men tala om sin eller/och mänsklighetens djupare ensamhet. När jaget säger sig vara tvungen att snart lämna rummet där hen (till något kön hänvisas för ovanlighetens skulle inte alls, vilket är skönt) kan läsaren föreställa sig att hen är dödssjuk, eller med ”snart” menar någon punkt långt in i framtiden där hen måste lämna livet. Eller inte alls talar om att lämna själva livet.

Fotnot: Se som om m, s 61: ”en person så tyst att hen inte finns”. Här är genusneutraliteten ännu mer uttalad. Poesi på svenska kan äntligen det den på finska kan, tala allmängiltigt om en hypotetisk människa utan att ständigt behöva tala om ”jag” för att slippa specificera pronomenet i tredje person.

Olevt liv – finns det?

Den här boken är kraftfullt depressiv, om något sådant finns. Den talar om vad någon (psykolog) har definierat som det ”olevda livet”, som man hela tiden omedvetet vet att man kunde ha levt fullt ut trots att man av någon anledning inte har gjort det. Att detta olevda lever starkt i dikter är ingen paradox. Ta bokens inledande rader:

det inleddes och det var
och det var inte
och jag bredvid

Ett nästan omärkligt uttryck som ’komma undan’ kan vara starkt oroande

Ett nästan omärkligt uttryck som ”komma undan” kan vara starkt oroande. Och av någon anledning gör det skenbart betryggande ”nästa gång” (nästa gång är en skälm brukade min mamma säga) inte saken bättre:

måste skriva ner allt jag minns
för att komma ihåg och komma undan

nästa gång

Parallellt med den genomgående orörligheten finns en panikkänsla som nätt och jämnt går att uppfatta:

Öppna
springa
dörren
slår igen

Märk den dubbla betydelse man kan uppfatta, ”dörrspringa” respektive ”springa till dörren”.

Poesin är inställningen till orden

Att det går att vara depressiv och finurlig på en gång, vilket låter som en paradox, inser jag att beror på att jaget inte har en känsla av att livet behöver vara meningslöst. Det har bara blivit det för att krafter i samhället och världen systematiskt tar ifrån en de element som gör det meningsfullt. Det människan har kvar är dimensionen av fantasi och minne, även om denna säkert också är hotad. Genom att man åldras, men antagligen också av andra orsaker.

allt som
faller
förfaller
förefaller

Och på ett annat ställe:

kom ihåg allt
kom ihåg det senare

Drömmarna liknar skrivandet, där är rummen fler

I en värld där det meningsfulla livet mer och mer är något man bara kan leva inom sig, har diktare kanske det roligare än många andra. Det finns dock ingenting som säger att diktare behöver vara det samma som professionell och publicerad. Det handlar om en inställning till orden som vem som helst kan ha:

vi sparar allt i en liten ask
tar djupa andetag
andas och viskar
ord i asken

Som det sägs på ett annat ställe, kan det som inte kan behållas behandlas.

Drömmarna liknar skrivandet, där är rummen fler.

Vad är vändpunkten – och var?

I slutet finns något i en diktbok så pass ovanligt som en lycklig vändpunkt. Eller, vem vet om den ska betraktas som lycklig. Som många andra gånger får läsaren själv försöka komma fram till vilken vändpunktens natur är:

ett pussel föll i golvet
alla bitar föll på sina platser

Och på följande sida, mittemot, är förvirringen lika stor igen:


många om

många gånger

många gånger
om

Man kan fundera länge på en rad som ”en sista droppe dag rinner över i natt”.

En enda sida retar mig:

det är ett brott mot naturen att
röra sig för snabbt genom världen

Jag kan hålla med om detta, men raderna bryter den genomgående mångtydigheten. Det här är en kort insändare för införandet av flygskatt snarare än en lyckad dikt.

’Naturen’ syftar här säkert även på den inre mänskliga naturen

”Naturen” syftar här säkert även på den inre mänskliga naturen, något som många gånger i boken kommer fram på ett intressant sätt:

vi har det tunnaste hårda skal som finns
vi har sett det spricka och växa ihop

Emellanåt har jag även en känsla av att ”natur” syftar på de virtuella skärmvärldar som tar över den verkliga naturen. Eller på den pseudonatur som t. ex. golfbanor utgör. (Här läser jag in, vilket dikterna genom sin öppenhet inbjuder till.) I situationer där den här senare typen av rum inte längre har något att ge finns en förstörelse av en miljö som aldrig ens var en miljö:

det är något och sedan något och sedan
är det ingenting
kollapsen, det kollapsade materialet

Tomrummen – en del av dikten

Titeln Mellanblad är kanske ändå väl anonym. Den berättar inte för någon som inte redan vet det om vilken genialisk diktare von Wright är. Fast å andra sidan, när man vet det och har läst boken erbjuder den ändå en mening. Mellanbladen, tomrummen läsarens egna associationer får fylla ut, är en stor det av den här diktvärlden.

Det underbara med dikterna är att man inte för ett ögonblick har en känsla av att de ropar efter någon läsares uppmärksamhet

Och jag är dum. Det som bland annat är det underbara med von Wrights dikter är att man inte för ett ögonblick har en känsla av att hon ropar efter någon läsares uppmärksamhet. Hon mumlar på på sitt oefterhärmliga sätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto